Hittat ny vinkel på "normal" brännvidd
50mm brukar ju räknas som "normal" brännvidd "eftersom det är så ögat uppfattar omvärlden".
Rent nys tycker jag som ser 220 grader på bredden precis som alla andra med något så när normal syn. Men så hittade jag en artikel som gav en mer nyanserad beskrivning!
Författaren menar att området där man ser med "visual attention" är lite bredare än vad ett 50 mm objektiv tecknar och lite snävare än vad ett 35mm objektiv avbildar. Så 50mm ger en aningen inzoomad "normal" bild och 35mm en som inkluderar lite mer än så. Låter tänkvärt!
Närmare inspektion av artikeln visar dock mycket som inte stämmer. Där bilden noterar 63 graders vinkel mätte jag upp mer än 90 grader. Och ett 35mm objektiv har visserligen 63 graders diagonal bildvinkel, men 54,5 graders horisontell bildvinkel.
Och mitt synfält med "Visual attention" är bredare än författaren anger. Man flyttar ju blicken hela tiden och vrider på huvudet också, ändå står bilden inne i huvudet stilla och omfattar en rätt stor del av omgivningen. Jag kollade vad som gäller genom glasögonen om man håller huvudet stilla, och även med den begränsningen blev synfältet drygt 90 grader i sidledd.
Sammantaget lutar jag åt det finns en annan förklaring till "normalobjektiv", att 50mm är en tacksam småbildsbrännvidd att tillverka. Det finns ju massor med bra nifty-fifty objektiv.
Mitt första objektiv var ett Pentax Auto-Takumar 55mm f 2,2. Bildbredden kändes smal. Jag borde ha vant mig, men icke. Numera använder jag mest 35 mm och ett raktecknande 20mm, rätt ofta ett 77mm kort tele, längre telen nån gång. Takumaren var dock riktigt bra inte minst på kortare avstånd. Jag använde den även till reprofoto en gång i tiden,. Med stativ och en tumstock för att mäta avståndet funkade det tillräckligt bra.
"Auto" i Auto-Takumar var nog marknadsföringsöverdrift. För att fokusera med en hyfsat ljus sökarbild drar man ner spaken högst upp på objektivet, vid "T" på Pentax i bilden. Då man trycker av säger det Klonk! och objektivet bländar ner. Sökaren är förstås svart under exponeringen, men sen blir den mörk tills man dragit ner den där spaken igen. Det funkar men är ju omständligt. Nästa årsmodell skötte förfarandet lika smidigt som man numera är van vid.
Jag undrar om det inte kan vara sådant som är bakgrunden, och att man sedan försökt göra det "vetenskapligt" genom att införa synfält, vinklar, diagonaler osv? En rent personlig undring alltså :-)
Ett tillägg; man kanske borde gå efter återgivningsskalan i stället? Då blir det dessutom lika oberoende av längd-breddförhållande på bilden.
Lättast korrigerar man hög ljusstyrka för spegelreflexobjektiv vid brännvidden 55mm-58mm i småbild. Zeiss hade ett stort besvär på 1950-talet, att komma ner från Biotar 2/58mm till Planar och Pancolar 2/50mm. Man uppfattade 58mm som för smalvinkligt för ett normalobjektiv, men när man använde Biotarkonceptet på 50mm - så slog spegeln i.
Sedan dess har man alltid kunnat köpa hög ljusstyrka och låg vikt billigast i 50mm.
Heja normalen!! Det bästa objektivet - om man bara har med sig ett.
Där va det bäst att först dra fram filmen, för då gick spegeln ned, och man kunde börja se i sökaren! Och skärpan ställdes på full öppning (som man även gör numera) Men se'n gick man ur sökaren och ställde bländaren utanpå objektivet, och så gick man tillbaka in i sökaren igen och hoppas att man såg en liten aning av motivet efter nedbländningen! :) I de första modellerna så hade kameran ingen fresnellins, så sökarbilden va MYCKET MÖRK! Och varje gång man tog i objektivet för att ställa skärpan så råkade man självklart ändra bländaren då det inte fanns några klickstopp! :)
/B
Ps. Jag fotade boxningsträning en gång med Contax S, det funkade hjälpligt för då kunde jag ha full öppning hela tiden!
Trotts att jag är väl så förfaren i ämnet, känner jag att saker och ting flyter här. Jag vet inte riktigt...
Sedan, ur optisk synvinkel, borde ljusstyrkan stannat på f:4,5 på dessa tripletter - men det gjorde den ju inte. f:2,8 är rent åt helsike i sammanhanget.
Men jag håller med om att 50 mm har en viss teleeffekt och 35 mm är mer vidvinkligt.
Men om man bortser från sidosyn, så känns 50 mm ganska normal, när jag tänker på skärpedjupet, eller så är det så att jag har vant mig under årens lopp. Mvh Wolfgang
https://www.theatlantic.com/technology/archive/2018/05/how-the-50-mm-lens-became-normal/560276/
Jag blir lite tveksam till om allt i artikeln är helt faktakontrollerat men det är intressant läsning. Inte minst teorin om att man använde benämningen "normal" till objektiv som avbildade verkligheten på ett med synen likartat, normalt, sätt. Detta alltså innan man börjat räkna brännvidder.
/F
Slutklämmen ätr smått filosofisk "Perhaps the 50-mm communicates an anxiety about whether an individual can understand someone else’s vision".
Ungefär att "Kanske detta med 50mm speglar en ängslan, kan någon individ förstå någon annans synsinne".
Jag känner igen mig där! Är det verkligen bara jag som har en stabil bild av omgivningen inne i huvudet och rör mig i den bilden? Är jag ensam om att kunna flytta blicken utan att bilden inne i huvudet hoppar omkring? Tror inte det, men jag har inte sett detta beskrivet på det sättet.
Det beror sannolikt på att den ”fotografiska hjärnan” har accepterat vad som skulle kunna vara normalt, se Lars Hägglunds inlägg här i tråden. Det normala är helt enkelt en konvention. Återigen ett exempel där verklighet sammanblandas med bild.
Nu funderade jag på vad man kan teckna av med papper och penna. Jag kan inte återge det jag ser i 3D till en platt pappersbild, utan måste begränsa mig till nåt som påminner om "normal" bildvinkel. (Att mentalt backa tillbaka och rita det man på platsen ser i jättebred bildvinkel som om man stod längre bak är inte samma sak.)
"Det normala är helt enkelt en konvention" tror jag stämmer!