Entledigad på grått papper
Vindkraften är liksom kärnkraften fylld av konflikter. Regeringskansliet är också en konflikthärd. Arbetsmiljön kan vara bedrövlig.
Telefonen ringde på mitt jobb i dåvarande Älvsborgs län. En tjänsteman på regeringskansliet frågade om jag kunde ställa upp som expert i en ny statlig vindkraftutredning. Intressant, men skulle arbetsmiljön bli bedrövlig? Jag tog referenser på utredningsmannen, Kjell Svensson. Dom var positiva, bra karl och proffsig som utredare. Så jag tackade ja.
Villkoren var tämligen frugala. Regeringskansliet betalade resor till Stockholm och 200 kronor per sammanträde, ibland en hundralapp till expenser. Vi som jobbade statligt behövde inte ta tjänstledigt, men jobbet där skulle ju göras ändå, så uppdraget kändes närmast ideellt.
Det var intressant! Du Måns tar hand om bullerfrågorna sa Kjell. Jag blev riktig expert på kuppen. Läste på, träffade fackfolk och länsstyrelsens deciBel-mätare fick följa med till många vindkraftplatser. Vi gjorde studieresor, fick se verk med 100 meters navhöjd och klättra upp dit. Träffade forskare, kommunfolk, intresserad, ibland direkt fientlig allmänhet och så expertmyndigheter. Vid flera tillfällen fick vi nåt att äta då dagen blivit lång.
Då det blev skarpt läge att avlämna slutbetänkandet insjuknade sekreteraren. Kjell Svensson jobbade själv dygnet runt. Han sov på en madrass på tjänsterummet, blev klar på utsatt tid och överlämnade rapporten till miljöministern Kjell Larsson. Vad sa ministern? frågade jag. Mjae, vet inte, ”huh” kanske. Tackade han? ”Näe”. Det tog ett år innan utredningen gick ut på remiss.
Jag hade själv jobbat rätt hårt in i det sista, fast på hemmaplan. Efter några dar kom ett brunt kuvert i brevlådan nere vid vägen. Kul tänkte jag, nu kommer en avi med ett par tre hundra kronor som ersättning för allt slit. Men icke. Vi hade blivit entledigade på grått papper.
Jag och arkitektkollegan Eva Mill skrev till regeringen. Vi föreslog att man skulle se över sina rutiner och låta ministern tacka dem som satt in mycket jobb på uppdraget. Vi fick inget svar. Rutinerna hade inte ändrats då jag kollade efter några år.
Entledigandet.
Detta är ju en blogg på Fotosidan så det borde ju läggas upp foton också. Här en bild från 2005 på vindkraft i tätortsmiljö, Klintehamn på Gotland. Hamnen med en del industrier ligger intill övriga tätorten. Det här verket, en Enercon E 35, bidrar med ström till nätet, sågverket och pelletsfabriken som syns i bilden.
Kamera lilla duktiga Fuji Finepix F10. Kameran levererade bilden så här.
En gång kom tre viggar flygande framför verket.
Delförstoring. Det är bara 180 kB i den här filen.
Hälsn!
En period plåtade jag systematiskt vindkraftverk med fåglar ikring sig. De flesta klarar sig bra. Några direkt trivs. Aldrig funnits så mycket grågäss på Näsudden som efter det att vindkraften etablerats. Men örnar kan drabbas.
Örnar är inte rädda för nåt utom andra örnar. Därför behövs apparatur för att stänga ner ett verk då en örn är på ingång. Tekniken finns, men behöver bli standard i örntäta områden.
Fö tycker jag det är sympatiskt att man formellt avslutar ett uppdragsengagemang. Därmed vet man att man är fri från fortsatt ansvar, ur alla synvinklar. Intressant, hälsningar/ Björn
Vindkraft i samhället är ju ett väldigt brett ämne, från aerodynamik till acceptans. Averstad var tekniker och reellt sakkunnig på elproduktion, eldistribution och elnät. Remmare står faktiskt som arkitekt, han jobbade på RAÄ (riksantikvarieämbetet) och kunde mycket om kulturlandskap.
Visst är det bra med ett tydligt avslut.
Men jag tycker fortfarande att statsråden borde kosta på sig att avsluta med ett tack. Det skulle ju inte kosta nåt och skapa bättre relationer.
"....ett vet jag som aldrig dör...."
(Några rader från Havamal)
/B