Om Fotosidans grupp Cityscapes och mycket annat.

Bilder stärkte vikingars status

I går kväll lyssnade en intresserad grupp på arkeologen Per Widerström. Platsen var Fröjel  kyrka på Gotland. En från början katolsk, numera protestantisk kyrka med  hedniskt namn. Han visade oss den bildsten som finns inmurad i golvet bakom altartavlan.

Per Widerström kan verkligen berätta. Det han berättade var ibland rent gripande.

Jag såg inte ett skvatt. Med släpljus från ficklampa skymtade lite mer:

På den här bilden syns betydligt mer. Ett skepp, segel, män med svärd.

Bilden tagen av Gotlands länsmuseum, jag fick fota av en print.

Nu pågår ett stort projekt at 3D-skanna Sveriges bildstenar och runstenar. Det ska  gå att vrida och vända på bilden och zooma in  i den via datorn. Ibland syns då väldigt mycket mer än vad man trott. T ex att byxorna var randiga och skjortan rutig.  Laila Kitzler Åhfeldt på riksantikvarieämbetet har visat hur bilderna höggs. Proffsen formade runor med bestämda slag men nybörjarna pickade lite i taget.

Det fanns keltiska förebilder för bildkompositionen. De lade ut allt ut efter avancerade beräkningar. På Gotland verkar man ha använt mallar av läder för att forma ornamenten och även för människor och djur. I en scen med svärdfäktning använde man samma mall för båda kontrahenterna, rättvänd för den ene, omvänd för den andre. Samma tänk som då man manipulerar i Photoshop.

https://www.raa.se/kulturarv/runor-och-runstenar/projekt-om-runor/runristandets-dynamik/3d-data-for-gotlandska-bildstenar/

Den som fick upp intresset för bildstenarna var arkeologiprofessorn Sune Lindqvist. 1942 presenterade han dem i ett stort verk om två band. Han målade i bildstenarna för att det skulle synas nåt alls på fotona. Resultatet blev slagkraftigt! Bildstenarna fick kultvärde. Men det blev inte alltid korrekt. Ristningarna var tunna. Ibland gissade han fel - kanske missledd av sina egna uppfattningar. Han klassificerade bildstenarna i de här fem grupperna:

A tidig. B liten men glittrig, spektaktulär genom glimmer i ytan. C en på Gotland vanlig form. Champinjon? Nej. Nyckelhål? Nej. Fallos? Vanlig hypotes, men Per visade bilder från ceremoniella portar som fanns i medelhavsområdet. Formen kan visa en port, porten till nästa rike i ett liv efter detta.

En sån sten hittades för några år sen vid en utgrävning av den tidigmedeltida hamnen i Fröjel. Där är numera fast mark pga landhöjningen. Den stenen hade stått utomhus i cirka 100 år, sen lagts i en persons grav, överdelen vid huvudänden, nederdelen vid fotänden.

Runstenar var ofta en sorts dödsannons. Numera står den avlidnes namn först, sedan de efterlevandes. Då stod först vem eller vilka som rest stenen, sen namnen på den eller de som gått bort och ibland ett eftermäle. Inte vilken familj som helst hade råd med sådant. 

Berättande runstenar återger ibland dåförtiden kända berättelser i rapsodisk form, några rader i taget. Bildstenarna kan illustrera berättelser som den som fick se bilden kände igen. Som berättelsen  om mästersmeden Völund.

Völunds konstfulla smide väckte uppmärksamhet- Kung Nidud i Svitjod fängslade Völund och satte honom på att smida dyra smycken åt kungen och hans familj. Kungen kapade av Völunds hälsenor så att han inte skulle kunna rymma. Efter en tid kom kungens två söner. Völund högg av deras huvuden. Av deras kranier tillverkade han silverbeslagna dryckesskålar till kungen, av deras ögon ädelstenar till drottningen och av deras tänder ett halsband till kungens dotter Bödvild. Han samlade också upp kungasönernas blod i två skinnsäckar.

Bödvild kom senare till smedjan för att få lagat en ring. Völund våldtog henne. Völund hade tillverkat vingar och flög bort till kungsgården. Sedan han låtit kungen förstå vilka dåd han begått, försvann han upp i himlen. Kungen sköt efter honom och trodde sig ha sårat honom dödligt eftersom marken blev täckt av blod, men det var Völund som öppnat skinnsäckarna och låtit blodet från kungens egna söner färga marken röd.

Bild av gotländska Ardrestenen. Foto Wikipedia/ Statens historiska muséer. Völund, smedjan med tängerna och kungens söner utan huvuden cirka 1/3 från bildens nederkant, strax under hästen.

Inlagt 2022-09-01 11:09 | Läst 818 ggr. | Permalink

"fint berättat och fina bilder den där kung, Nidud, verkar vara en svår typ liksom Völunds hämnd det är precis som i dag elakhet, dumhet och hämnd /inger"


(visas ej)

Hur mycket är tre plus två?
Skriv svaret med bokstäver
Kul genomgång.
Jag har nyligen besökt en rikligt ristad runsten vid Edeby här i trakten. Den är så övervuxen med mossa att man knappt längre ser runorna. Jag tror att man har bestämt sig för att låta mossan växa tillbaka för att skydda ristningen. Det är ändå väldigt få som känner till och besöker denna plats.
Förutom det du nämner hade runstenen en klar skrytfaktor. Här ligger den väl exponerad längs en väg som leder från den vikingatida hamnen upp till gamla Edeby. Alla skulle passera och beundra den. Det unika med platsen, och det som gör den så förtätad, är att vägen har samma sträckning och framtoning som på vikingatiden. Historiens vingslag hörs tydligt.
Svar från Måns H 2022-09-01 14:03
Hej Peter! Visst var det skryt med i bilden.

Här på Gotland har jag sett en hypotes om att socknarna fanns långt innan kristendomen och att man ibland begravde sina döda vid gränsen, som en revirmarkering. Undrar om run- eller bildstenar också kunde ha en sån funktion.

Vilket Edeby nämner du? Det i Skåtrakten på Lovön?
syntax 2022-09-01 19:01
På Lovön ganska nära Drottningholms Slott, och inte så långt från Bromma där jag bor. Mina traditionella tassemarker alltså.
Det gamla vikingatida Edeby vet man inte riktigt var det låg. Den väg som ledde dit (som runstenen alltså står vid) övergår omärkligt i en modern.
Svar från Måns H 2022-09-01 20:37
Hittade Edeby gård på RAÄ karta, men inte "din" runsten.

Idag var jag ute och fotograferade Fröjels mest kända bildsten, en av de få på Gotland som står kvar på sin ursprungliga plats. Vid en väg, så klart, och vägen finns kvar men bara som skogsväg. Det blir blogg om "expeditionen", ett par tre kilometer härifrån,
fint berättat och fina bilder

den där kung, Nidud, verkar vara en svår typ liksom Völunds hämnd

det är precis som i dag
elakhet, dumhet och hämnd

/inger
Svar från Måns H 2022-09-01 20:40
Tack Inger för värmande ord!

Visst känner man igen sig i hur vi bär oss åt.
Häftigt, historia kan verkligen vara intressant. -Bra text här också tycker jag!
Svar från Måns H 2022-09-01 20:44
Tack Morgan! Per Widerström var bra på att lyfta fram både stenarna, målningarna och historien. Järnåldern var inte så länge sen. Vi är nog likadana som då, möjligen ett annat lager kulturfernissa.
Bildstenar är intressanta, och de flesta finns på Gotland, också det mycket intressant! Och flera tidiga bildstenar har sk. solhjul, som man inte funderat på så mycket tidigare. Men efter att man förstått att det varit en klimatkatastof i Norden från år 536 och några år framåt, även på norra halvklotet, så förstår man solsymboler bättre! Och inte minst, Gotland är intressant av en annan sak, bakgrunden till Sagan om Ringen! Beowulf alltså, Beowulf kom från Gotland!
/B
Svar från Måns H 2022-09-02 09:47
Kopplingen klimatkatastrof - solhjul låter inte orimlig, dom måste ju ha undrat vad är det som händer har solen övergiit oss.

Beowulf kom från Burs, en socken på sydöstra Gotland. Då var det ju inte en socken i kristen mening men historiens rötter är djupa.

Per Widerström sa att runstenar med text var till för de invigda som kunde tolka runor och hade bildningen att hänga med i det som stod. Bildstenarna vände sig till en bredare och därmed fattigare publik, men även denna behövde ha kläm på det som visades. Han nämnde den senare Biblica Pauperum (?) som en parallell.