Psykologiska institutionen i Lund
Mitt första jobb var i Stockholm, men efter några veckor så behövde filialen i Lund ha nån mer som ritade. Jag förhandlade upp lönen till 10 kronor i timmen och åkte till Lund. Kontoret låg bredvid Lundagård och jag skrev in mig på universitetet, lika mycket för att träffa tjejer som att studera psykologi, förhoppningsvis gestaltpsykologi.
Gestaltpsykologi (av tyska Gestaltpsychologie) är en psykologisk inriktning som menar att människan behöver förstå saker som helheter och som försöker beskriva sådana helheter utifrån deras gestaltkvaliteter. Dess sätt att närma sig människans sätt att ta till sig omgivningen verkade intressant för mig som arkitekt i början av yrkeslivet!
Det visade sig att utbildningen inte var vad jag hoppats på utan var målinriktad för att ta fram psykologer till offentliga tjänster. Men laborationer och tester var intressanta! Då jag växte upp hade mitt färgseende varit ifrågasatt, men nu testades vi med samtidens bästa metoder. Mitt visade sig tillhöra de bästa 10 procenten. Jag fick vara med om att ta fram färgkartor. Sen dess har jag tagit ifrågasättanden av mitt färgseende med jämnmod.
Bra gick också ett mekaniskt test där man skulle sätta ihop demonterade prylar. Jag hann med alla, inklusive ett sjutillhållarlås, inom utsatt tid. Det konfunderade testledaren.
Mindre bra men verkligen lärorikt var ett test om förmågan att genomföra en intervju. Det blev underkänt för min del. Men eftersnacket då testledaren förklarade att jag väjt undan för de svåra frågorna tog jag med mig ut i yrkeslivet och kanske också livet utanför jobbet.
Psykologiska institutionen var inrymd i Kungshuset, mellan domkyrkan och kårhuset. Det uppfördes 1578-84 på order av Frederik III av Danmark. Sen har det byggts på och byggts om många gånger.
Trappan fascinerade mig. Den utfördes 1732 av akademitimmerman Per Nilsson. Stegen var av massiv ek, uppenbarligen huggna ur ekstockar. Ytterändarna var inmurade i trapphusets stenväggar. Innerändarna var staplade på varann och hade med åren torkat ihop och krympt. På 1960-talet lutade stegen minst sagt betänkligt mot mitten. Jag ville ta ett foto men kunde inte, 55mm objektivet hade alldeles för snäv bildvinkel.
September 2009 kom jag dit igen. Då var trappan återställd. Medhavda kameran var en digital Pentax K20D försedd med ett fisheyeobjektiv med 180 graders diagonal bildvinkel. Bilden nyframkallad med Affinity Photo!
Man undrar var Nilsson fick tag på all eken. Så mycket färskt ekvirke stod nog inte till hans disposition. Slopat örlogsfartyg kanske?
Ekar var ju åtminstone periodvis "kronans träd" som allmogen skulle låta växa på sina ägor och sen leverera virket till överheten.
(På Gotland ledde detta till att ekar blev allt sällsyntare. Bönderna tog bort plantorna då dom var små och upptäcksrisken minimal.)
Virke från slopade örlogsfartyg användes till allt möjligt. Johan Puke exempelvis, skeppsgossen som blev amiral, Fick sin jättestora sarkofag byggd av virke från linjeskeppet Dristigheten, som han hade fört befäl över vid Svensksund, och som vid hans död nyligen hade slopats.
Huvudportarna till Stockholms stadshus är klädda med sjödränkt ek, det virket är helt svart.
Den där trappan har jag också fotograferat för några år sedan, men inte så bra som Du har gjort.
Trappan är också berömd av en händelse, nämligen Karl XII lär ha ridit med häst uppför den!
Mvh Wolfgang
Det stämmer att man har nytta allt (eller åtminstone mycket) av allt man lärt sig. Att inte väja för de svåra frågorna var en viktig lärdom, fast svår att tillämpa! Vrider och vänder just nu på en sån sak.
Jag var ju fascinerad av trappan och återbesökte sen jag skaffat mig ett objektiv som skulle ha en chans. Det var inte lätt ändå, jag monterade till slut kameran i ett hörn, satte på självutlösaren och gömde mig själv innan exponeringen.
Karl XII hade varit död i 14 år då trappan byggdes, så den skröna du refererar till hör hemma i kategorin alternativa fakta!
//Conny
Hälsningar Lena