Söndag 30 oktober

Inte så mycket att orda om. En alldeles vanlig fototur längs stigar jag trampat många, många gånger tidigare. Hur det nu kom sig så tog jag nästan alla bilder denna morgon innan solen stigit högt nog för att stråla genom grenverket. Tyckte att det direkta ljuset med ens blev för hårt. I sådana lägen är det bäst att stänga av kameran och istället bra njuta av termoskaffet och titta på rimfrost som försvinner och guldmynt som faller från träden till den höstdoftande marken.

Nedan några bilder i den ordning jag tog dem, en virtuell promenad sedd genom min kameralins. Klicka gärna och bläddra i förstoringsläge, då kommer bilderna bäst till sin rätt.

Naturen levererar inte

Grå, grå, grå. Hösten har visserligen innehållit en del fina dagar, med sol och trädkronor i sprakade färger. Men ingen av dessa dagar har jag haft möjlighet att vara ute i naturen med kameran. Tid till förfogande och väderförhållanden med fotopotential har varit dåligt synkade hela säsongen. Höstens vindar raserade snabbt den sköra lövprakten och därefter har det mest varit jämngrått väder och kalt i skog och mark.

Skugglösa och händelsefattiga novemberdagar. När inget anslående grynings- eller skymningsljus infinner sig, när inga spektakulära scenerier uppstår. Dagar när naturen inte ”levererar”, för att låna ett uttryck från sport och tv-underhållning.

En leverans, ett paket. Varsågod – konsumera. Den där extraordinära men förtingligade prestationen vi lär oss att kräva av andra och kanske av oss själva omvandlas lätt till en förväntan på det vi riktar kameran mot. Vi har ju sett bilderna på nätet, de där som sticker ut i flödet, tumnaglarna med hög wow-faktor.

Men det är inte naturens uppgift att leverera förväntade upplevelser eller fotomotiv åt oss, och det är inte vår uppgift att värdera naturen efter prestationskulturens norm. Naturen levererar inte. Den ger någonting annat, någonting djupare, bortom bilderna. Så även en grå, mörk och blåsig höstdag.