På vandring i Tien Shan (del 2 av 2)

Det är möjligt att vandra till fots uppför Inylchek-glaciären till baslägret, men det är en smärre expedition i sig. Vi gör som de flesta klättrare med siktet inställt på en eller annan bergstopp i Tien Shan – vi tar helikopter.

Färden varar ungefär 30 minuter och en häftigare halvtimme jag nog inte varit med om.

Bergen breder ut sig i alla riktningar, de vita topparna blir allt fler ju högre upp vi kommer. Överallt stora glaciärer. De plöjer genom landskapet som motorvägar och i sidodalar vandrar mindre isar sakteliga och stötvis ner i uppbrutna, kaotiska strukturer.

Helikoptern är en rysk militärmodell. Inte byggd för komfort. Trångt, ryggsäckar och annan packning överallt, skakigt. Bänkar med ryggen mot vägg och fönster. Det är med viss möda jag fotograferar.

Vårt mål är South Inylchek Basecamp, som ligger på ca 4000 meters höjd och byggs upp varje sommarsäsong, mest för alla klättrare men även en och annan grupp vandrare lockas hit.

När vi klivit av och fått ur all vår packning försvinner helikoptern snabbt. Dammet och sanden den rört upp lägger sig och allt blir tyst. Här finns bara berg, is, sten och tunn luft.  Lika ogästvänligt som det är vackert.

Inylchek hör till världens största glaciärer utanför polarregionerna. Den delar sig i två armar, varav den södra är störst med sina dryga sex mil på längden.

Området lockar klättrare från hela världen. Anledningen är ett flertal attraktiva toppar, men också det faktum att Tien Shan är så avlägset, okänt och föga exploaterat av mänsklig hand.

Det mest kända berget i området är Khan Tengri, som med sina 7010 meter över havet utgör världens nordligast belägna 7000-meterstopp. En klassisk pyramid med en vacker sydkam. Centralasiens Matterhorn, om man så vill.

Högst är dock Peak Pobeda, eller Jengish Chokusu som det kirgiziska namnet lyder. En imposant jätte på 7439 möh.

Klättring brukar betraktas som äventyrligt och actionfyllt. Faktum är att verksamheten inte bara kräver styrka och mod utan framförallt tålamod. I väntan på rätt väderförhållande kommer kortleken väl till pass. Annars kan man låta kreativiteten flöda genom att bygga stenrösen.

Jag hade hoppats på stjärnklara nätter, för fotograferingens skull. Det blev ingen nattfotografering, men den första kvällen bjöd på ett skymningsljus av sällan skådat slag.

Dagen innan avfärd gjorde vi en tur förbi Khan Tengri Basecamp upp till läger 1. Det var dimmigt mest hela tiden, men miljön har så mycket mer att erbjuda än vyer och gnistrande toppar. Ur fotografisk synpunkt kan detaljstudier vara väl så spännande.

Personligen är jag också förtjust i de stunder när det öppnas fönster i molntäcket eller dimman och man får ana lika mycket som man faktiskt ser av de mäktiga bergen.

Efter tre nätter i South Inylchek Basecamp är det så dags att kliva ombord helikoptern för att lämna glaciären och ta oss ner till utgångspunkten två veckor tidigare, Karkara.

Det blir ännu en spektakulär morgonfärd med möjligheter till flygfotografering över ett magiskt landskap.

Så småningom förändras landskapet. Brunt och grönt ersätter vitt och grått, de spetsiga formerna övergår i mjuka linjer.

Som sagt, tillbaka till utgångspunkten. Vi äter frukost i en jurta. Sen återstår bara gränsövergången till Kazakstan (fler stämplar). Där väntar någonting vi har sett fram emot i två veckor: en varm dusch!

* * *

Första delen av min reseberättelse hittar du här.

Island 2013 – en resa till jordens skapelse

Var börjar man? Ett land av vulkaner, glaciärer, vattenfall, lavafält, varma källor, svarta stränder och mycket annat. Ett land vars karga och dramatiska natur får besökaren att känna som att man rest till jordens skapelsestund, vilket i en mening ju också är fallet.

Var börjar man? Vi tar det helt enkelt i tur och ordning. Nedan följer ett axplock bilder från min resa i västra och södra Island i slutet av juli.

Från Reykjavik åker vi norrut mot Kerlingafjöll, ett bergsområde i högländerna mellan glaciärerna Langjökull och Hofsjökull. Bergarten ryolit har gett området dess gula och röda färger, i kombination med utfällningar av mineraler. Om det vulkaniska ursprunget vittnar bubblande källor och svavelosande rök som stiger ur marken.

Ett område känt för geotermisk aktivitet är Hveravellir, inte långt från Kerlingafjöll:

Som ett urtidsdjur förvandlat till sten står Hvitserkur i vattenbrynet. Den femton meter höga klippan ligger i Húnafjördur, nordvästra Island. En dag kommer också detta monument över tidens verkningar att vara ett med stranden, precis som sanden en gång var klippa.

Hur många vattenfall har Island? Jag tror inte någon har räknat, om det ens är möjligt. Island är nog det enda land där naturfotografer åker förbi det ena vattenfallet efter det andra utan att stanna. För annars skulle man inte komma långt och inte heller få se mycket annat. Vi stannade dock i regnigt väder vid några av de riktigt imposanta fallen, som till exempel Gullfoss och Seljalandsfoss, där vattnet störtar 60 meter i fritt fall mot marken.

Men stort vattenfall betyder också stor turistattraktion. De verkliga pärlorna, i mitt tycke, finner man någon annanstans, som vi snart ska se.

Sydkusten. Svarta stränder, långa vågor, branta klippor, basaltkolumner. Abrasionsvittnen vid Dyrhólaey.

Från kusten upp i högländerna. Mellan Myrdalsjökull och Vatnajökull ligger Langisjór. Området tilltalade mig inte minst för att det var så öde. Langisjór betyder den långa sjön men är inte bara namn på en sjö utan också på hela området, i sin tur en del av Vatnajökull Nationalpark sedan tre år. Här dominerar gråsvart aska och grön mossa. Och tystnad. Civilisationen känns långa borta både i tid och rum.

I utkanten av Langisjór passerar vi – självklart – ett system av vattenfall. Stående vid vattenfallen fann jag ofta att de begränsade utsnitten var mer fotografiskt intressanta än de breda vyerna.

En annan erfarenhet var att de vackraste och mest spännande platserna låg vid sidan av vägarna, kända av få. Tack vare lokal guide, själv fotograf, tog vi oss till ställen vi aldrig hade hittat på egen hand eller ens vetat om. Som till exempel dessa fall (till och med namnet är ovisst, men jag tror det är Blafjallafoss):

Eftersom Island geologiskt sett är ett ungt land och många av de naturkatastrofer som format landet skett i modern tid är natur och kultur här tätt sammanvävda. Men naturens processer påverkar inte bara Island självt. Effekterna av Eylafjallajökulls utbrott för tre år sen ligger färskt i minnet. Fast det var ändå en futtig händelse i jämförelse.

Bilden nedan visar en del av Eldhraun, ett enormt lavafält på 565 kvadratkilometer, bildat av ett kraftigt vulkanutbrott som ägde rum på 1780-talet. Det är ett av dessa megautbrott som påverkat klimatet över stora delar av jorden. Runt om i Europa slog skördar fel och folk dog. Vissa historiker framhåller utbrottet som en bidragande orsak till de politiska oroligheter som kulminerande med Franska revolutionen.

Eldhraun passerar vi på väg österut mot utlöpare från Vatnajökull. Jag har varit åtskilliga gånger i såväl Alperna som Himalaya, men isfallen här slår det mesta jag sett i mäktighet.

Med sina 3100 kubikkilometer is är Vatnajökull Europas största glaciär. Ett ställe av alla dess södra utlöpare är mer populärt än andra: Jökulsárlón, den nära 250 meter djupa sjön där glaciären kalvar isberg mer eller mindre konstant. Platsen har varit scen för flera filminspelningar, James Bond och Game of Thrones bland andra. Här finns inte bara dramatik utan också fina detaljer i form av isblock som spolas upp på stranden och gnistrar som smycken i solen.

Vad de flesta bilderna härifrån inte förtäljer är den febrila mänskliga aktiviteten. Bilar, bussar, båttrafik, människor i mängder. Att man vill hit är fullt förståeligt; jag är ju själv en av alla dessa turister. Men bara en liten bit bort ligger Fjallsárlón. Och här var det så gott som folktomt. Fjallsárlón är en mindre sjö men tack vare stillheten erbjöd den en större upplevelse för min del.

På väg från de stora isarna stannar vi på ett fält av aska och lava för att fånga det sena kvällsljuset. I bakgrunden anas glaciären. Is och aska – Island är verkligen kontrasternas land.

Näst sista dagen beger vi oss mot Landmannalaugar, Islands allra mest populära resmål för vandrare, ja även för de hästburna. Området är kraftigt kuperat och karaktäriseras av sina flerfärgade ryolitberg.

Resan börjar lida mot sitt slut. Vi tar vägen över höglandet nära Myrdalsjökull tillbaka mot Reykjavik. Solen skiner, och landskapet framstår som om det vore skapat för estetisk njutning och fotografisk glädje.

Strålande, hög sol är visserligen inte fotografiskt upphetsande men det får faktiskt vissa av färgerna att komma till liv. Och är det någonting man slås av hos Islands natur, förutom den där känslan att vara närvarande vid jordens skapelse, så är det de ibland närmast osannolika färgerna i allt från mineraler till den lysande, limegröna mossan.

Innan vi slutligen lämnar de skumpiga grusvägarna för asfalten mot Reykjavik ligger vi en lång stund på mjuk mossa och njuter av solen. Jag tittar upp, och vad får jag se om inte en islandshäst i full fart, frustande så det ryker.

Som en symbolisk hälsning i skyn. På återseende, du magiska skapelseplats på jorden.

Takk fyrir!