"... ty det är jag som är molnmannen"

Inte särskilt blygsamt sagt av landskapsmålaren John Constable (1776–1837), kan tyckas. Men det fanns fog för självbeskrivningen. Ingen samtida eller tidigare konstnär – Leonardo da Vinci får ursäkta – hade fördjupat sig mer i molnens mysterium och bättre förfinat konsten att återge dem på duk. Enbart sommaren 1822 gjorde han ett femtiotal verk, studier av moln med anteckningar om tidpunkt, temperatur, vindriktning och andra meteorologiska faktorer på baksidan av bilderna.

I boken Molnens idéhistoria från 2001 av Richard Hamblyn diskuteras Constable och hans målmedvetna arbete med att avbilda skyarna. "Molnmannen" framhåller att himlen bör utgöra en betydande beståndsdel i en bildkomposition, och menar att det är "svårt att nämna en landskapstyp där himlen inte är grundton, skalans norm eller känslans viktigaste organ".

Tänkvärda ord, även för en naturfotograf. Ljuset vi arbetar med och som skapar stämning i bilderna handlar inte bara om solens position utan än mer om moln, dimma, slöjor och liknande atmosfäriska faktorer.

Även om jag inte systematiskt har inriktat mig på vad som ibland kallas "cloudscapes" så vinklar jag gärna kameran uppåt, placerar horisonten lågt för att låta himlen dominera mina landskapsbilder. Hamblyns bok, som jag nyss läst, och inte minst Constables ord inspirerade mig att välja ut fyra bilder som exempel på detta slags kompositioner.

Bild 1) Lofoten, norra Norge

Vad karaktäriserar landskapet på denna magiska plats? Berg, hav och stränder, skulle nog de flesta säga. Jag vill tillägga: väder. Som skiftar snabbt och mellan ytterligheter. På få andra platser slår vädret om från strålande solsken till hagelstorm så hastigt och oförutsebart. Vid min första resa hit såg jag knappt bergen alls, hela landskapet var sänkt i moln och dimma i över en vecka. En blå himmel varar sällan länge här, snarare dominerar det ständiga hotet om oväder. I Lofoten tittar folk uppåt mycket. Frågande, tolkande.

Därför tycker jag denna bild med dess låga horisont vittnar om Lofotens karaktär. Här finns bergen och atlantens turkosa vatten som rullar in mot stranden. Men här finns också moln och väder. Fem minuter senare kan regnet vräka ner från blåsvart himmel eller så gnistrar solens strålar i vattnet.

Bild 2) Hinsholmen, Göteborg

Moln behöver inte vara mörka och dramatiska för att berätta om landskapet. Medan Lofotens moln trycker ner betraktaren mot jorden har skyarna över Hinsholmen en motsatt effekt. En frigörande rymd. Oändliga luftmassor som lyfter havets fåglar till skyarna och människans tankar ännu högre.

Bild 3) Machhapuchhre, eller Fish Tail Mountain, Nepal

För länge sedan skrev jag ett blogginlägg om moln och berg. Kombinationen fascinerar mig. Ett möte mellan två diametrala symboler – det eteriska och det fasta, det förgängliga och det bestående – i vars register vi kan placera oss själva.

Bilden är inte tagen på särskilt hög höjd med Himalaya-mått mätt, bara drygt 4000 meter över havet, nära Annapurna Basecamp. Den ger ändå intryck av att vara tagen från genom ett flygplansfönster, med horisonten långt nedanför fötterna. Så är det i Himalaya: molnen kan plötsligt visa sig innehålla berg.

Bild 4) South Inylchek Basecamp, Kirgizistan

En opartisk domstol må döma mig för brott mot lagen om pornografiskt naturfoto, paragraf åtta om solnedgångar. Men vem skulle kunna motstå ett ljusspel som detta? Jag har sällan upplevt en himmel som brinner så. Kontrasten mot den kalla marken med dess glaciärer och snödraperade berg gjorde molnens färger ännu mer slående.

Det ligger en bild från detta tillfälle med annorlunda komposition i ett av mina album här på FS. Men den här har en starkare koppling till Constables tanke om himlen som anger grundton och skala och som spelar på betraktarens upplevelse.

* * *

Lästips: Richard Hamblyn, Molnens idéhistoria: Hur skyarna fick sina namn, övers. Pär Svensson (Fahrenheit förlag, Stockholm, 2001). Om John Constable finns många böcker och artiklar. För hans molnprojekt se Edward Morris, Constable’s Clouds: Paintings and Cloud Studies by John Constable (National Galleries of Scotland, Edinburgh, 1999 och senare upplagor).

På vandring i Tien Shan (del 2 av 2)

Det är möjligt att vandra till fots uppför Inylchek-glaciären till baslägret, men det är en smärre expedition i sig. Vi gör som de flesta klättrare med siktet inställt på en eller annan bergstopp i Tien Shan – vi tar helikopter.

Färden varar ungefär 30 minuter och en häftigare halvtimme jag nog inte varit med om.

Bergen breder ut sig i alla riktningar, de vita topparna blir allt fler ju högre upp vi kommer. Överallt stora glaciärer. De plöjer genom landskapet som motorvägar och i sidodalar vandrar mindre isar sakteliga och stötvis ner i uppbrutna, kaotiska strukturer.

Helikoptern är en rysk militärmodell. Inte byggd för komfort. Trångt, ryggsäckar och annan packning överallt, skakigt. Bänkar med ryggen mot vägg och fönster. Det är med viss möda jag fotograferar.

Vårt mål är South Inylchek Basecamp, som ligger på ca 4000 meters höjd och byggs upp varje sommarsäsong, mest för alla klättrare men även en och annan grupp vandrare lockas hit.

När vi klivit av och fått ur all vår packning försvinner helikoptern snabbt. Dammet och sanden den rört upp lägger sig och allt blir tyst. Här finns bara berg, is, sten och tunn luft.  Lika ogästvänligt som det är vackert.

Inylchek hör till världens största glaciärer utanför polarregionerna. Den delar sig i två armar, varav den södra är störst med sina dryga sex mil på längden.

Området lockar klättrare från hela världen. Anledningen är ett flertal attraktiva toppar, men också det faktum att Tien Shan är så avlägset, okänt och föga exploaterat av mänsklig hand.

Det mest kända berget i området är Khan Tengri, som med sina 7010 meter över havet utgör världens nordligast belägna 7000-meterstopp. En klassisk pyramid med en vacker sydkam. Centralasiens Matterhorn, om man så vill.

Högst är dock Peak Pobeda, eller Jengish Chokusu som det kirgiziska namnet lyder. En imposant jätte på 7439 möh.

Klättring brukar betraktas som äventyrligt och actionfyllt. Faktum är att verksamheten inte bara kräver styrka och mod utan framförallt tålamod. I väntan på rätt väderförhållande kommer kortleken väl till pass. Annars kan man låta kreativiteten flöda genom att bygga stenrösen.

Jag hade hoppats på stjärnklara nätter, för fotograferingens skull. Det blev ingen nattfotografering, men den första kvällen bjöd på ett skymningsljus av sällan skådat slag.

Dagen innan avfärd gjorde vi en tur förbi Khan Tengri Basecamp upp till läger 1. Det var dimmigt mest hela tiden, men miljön har så mycket mer att erbjuda än vyer och gnistrande toppar. Ur fotografisk synpunkt kan detaljstudier vara väl så spännande.

Personligen är jag också förtjust i de stunder när det öppnas fönster i molntäcket eller dimman och man får ana lika mycket som man faktiskt ser av de mäktiga bergen.

Efter tre nätter i South Inylchek Basecamp är det så dags att kliva ombord helikoptern för att lämna glaciären och ta oss ner till utgångspunkten två veckor tidigare, Karkara.

Det blir ännu en spektakulär morgonfärd med möjligheter till flygfotografering över ett magiskt landskap.

Så småningom förändras landskapet. Brunt och grönt ersätter vitt och grått, de spetsiga formerna övergår i mjuka linjer.

Som sagt, tillbaka till utgångspunkten. Vi äter frukost i en jurta. Sen återstår bara gränsövergången till Kazakstan (fler stämplar). Där väntar någonting vi har sett fram emot i två veckor: en varm dusch!

* * *

Första delen av min reseberättelse hittar du här.