Bländare åtta
Tankar kring en bild #3 – Hvitserkur och konsten att vänta
Där står den. Likt ett urtidsdjur som tagit sig ner till vattnet för att dricka och plötsligt förvandlats till sten. Klippan kallas Hvitserkur och är belägen i nordvästra Island. Ibland täcks den mörka stenen av fågelträck som ger Hvitserkur en vit särk, därav namnet.
När vi kommer dit den sena sommarkvällen är det tomt på folk. Jag traskar runt och försöker porträttera djuret på bild i olika vinklar och kompositioner. Men molnen gör att scenen inte riktigt kommer till liv. Den initiala upphetsningen över den häftiga klippan övergår snart i fotografisk uppgivenhet. Timmarna går. Ska vi åka därifrån? Inte riktigt ännu.
Jag planterar stativet och väntar. Och det är till stor del vad landskapsfotografering handlar om. Komposition och väntan. Att djur- och fågelfotografer måste vara utrustade med en stor portion tålamod vet nog de flesta men det gäller också för landskapsfotografen.
Väntan kan vara förutseende och planenlig. Om en halvtimma borde de där molnen ha flyttat sig dit, lite senare kommer skuggorna att falla i den vinkeln, vid det klockslaget når tidvattnet sitt maximum.
Väntan kan också vara ett blint hopp. Så var fallet vid Hvitserkur. Inga tecken på att ljuset skulle förändras men man väntar och hoppas. Plötsligt en öppning i molnridån och ett ljus kastas mot klippan i bakgrunden, som färgas orange.
Precis vad som behövdes för att framhäva kvällens, ja vid detta lag nattens, blå toner och för att ge de gröna algerna i förgrunden resonans. Håll för den orangea strimman och du ska se hur hela bilden liksom tappar luften.
Bilden kommer inte att vinna några priser men den illustrerar väntans dygd. Och av allt man kan lära sig genom landskapsfotografering så är konsten att vänta en god erfarenhet. Att låta tiden gå utan garantier om resultat. Nyttigt inte minst i våra dagar när vi med hjälp av livsstilscoacher och sociala medier lever under den omedelbara lyckomaximeringens pressande imperativ.