Albanien 2015, del 1 av 2 – Från Shkodra till Thethi

Vi kliver in i minibussen som ska ta oss till Albaniens norra delar, på gränsen mot Montenegro och Kosovo. Nationalparkerna Thethi och Valbona är vårt mål. Här dominerar bergen med toppar upp emot tretusen meter. Landskapet präglas också av skogar, floder och vattenfall. Det är för vandring i naturen vi siktar på just till dessa områden. Men vistelsen i Albanien kom också att bjuda på möten med människor och inblickar i en kultur med en lång och vindlande historia.

Med en yta ungefär som Dalarna och en befolkningsmängd på en tredjedel av Sveriges är Albanien ett litet land. Under efterkrigstiden fram till 1991 var nationen en kommunistisk diktatur, i decennier styrd med järnhand av Enver Hoxha. Spåren av denna regim finns kvar, nu som omärkta kulturminnen lite varstans. Exempelvis monumenten, som med typisk estetik ska demonstrera stabilitet och styrka:

Och så alla bunkrar. Hoxha lät bygga över 700.000 små bunkrar som skydd mot påstådda yttre hot. Det berättas att säkerheten testades genom att åsnor placerades i bunkern som sedan bombades. Alla åsnor ska ha överlevt utan skador (och skämt om den verkliga åsnan kan numera florera öppet).

Första anhalten är Shkodra, en av de äldsta och historiskt mest betydelsefulla städerna i Albanien. En mer än tusenårig historia vars militära och politiska dimension kan avläsas i slottet Rozafa, strategiskt beläget på en hög kulle.

Vår vandring börjar vid Qaf Thore, ett bergspass på 1700 meters höjd. Det är mycket hett och torrt. Röken på bilden stiger från en skogsbrand, en vanlig syn i dessa områden sommartid.

Den nästan olidliga hettan och torkan till trots så är vegetationen friskt grön. Urladdningar med åska och regn förekom ofta på kvällen, och här och var flödar vatten genom landskapet.

Vi bor enkelt i små byar i dalgångarna. Längs vandringslederna är det vanligt att familjer har byggt om en av gårdens byggnader till gästhus. Värdarnas vänlighet och gästfrihet gjorde att det kändes lite som att vi blivit inbjudna till deras hem. Lugn och gemyt råder, omgivningarna är pittoreska, och att väckas av tuppen varje morgon har sin tudelade charm.

Vi når Thethi, det utsträckta samhälle som också delar namn med floden i dalgången och är beteckningen på området som blev nationalpark 1966. Här finns flera sevärdheter förutom den fantastiska naturen. Ett av få kvarvarande torn kallade kullë finns här. Dessa torn användes redan under ottomanska regimen och ända fram till tidigt 1900-tal, dels för militärt bruk, dels som ett slags domstolsbyggnader där familjefejder och andra tvister reddes ut. Tornet i Thethi är idag ett museum i privat regi som drivs av familjen som äger marken.

Thethi blir vår utgångspunkt för en dagstur upp till Pejapasset, eller Quafa e Pejës. Hyfsat högt på drygt 1700 meter men en bra bit under Maja Jezercë, som med sina 2694 möh är det högsta berget i dessa delar av de albanska alperna.

Pejapasset ligger strax bortom sadeln till höger i bilden nedan. Det höga berget är Maja de Harapit (2217 möh).

Stigningen är brant och ryggsäcken känns tung i den olidliga hettan. Men naturen och vyerna gör vandringen mödan värd.

På andra sidan passet i nordostlig riktning, mot Montenegro:

Fortsättning följer...

"... ty det är jag som är molnmannen"

Inte särskilt blygsamt sagt av landskapsmålaren John Constable (1776–1837), kan tyckas. Men det fanns fog för självbeskrivningen. Ingen samtida eller tidigare konstnär – Leonardo da Vinci får ursäkta – hade fördjupat sig mer i molnens mysterium och bättre förfinat konsten att återge dem på duk. Enbart sommaren 1822 gjorde han ett femtiotal verk, studier av moln med anteckningar om tidpunkt, temperatur, vindriktning och andra meteorologiska faktorer på baksidan av bilderna.

I boken Molnens idéhistoria från 2001 av Richard Hamblyn diskuteras Constable och hans målmedvetna arbete med att avbilda skyarna. "Molnmannen" framhåller att himlen bör utgöra en betydande beståndsdel i en bildkomposition, och menar att det är "svårt att nämna en landskapstyp där himlen inte är grundton, skalans norm eller känslans viktigaste organ".

Tänkvärda ord, även för en naturfotograf. Ljuset vi arbetar med och som skapar stämning i bilderna handlar inte bara om solens position utan än mer om moln, dimma, slöjor och liknande atmosfäriska faktorer.

Även om jag inte systematiskt har inriktat mig på vad som ibland kallas "cloudscapes" så vinklar jag gärna kameran uppåt, placerar horisonten lågt för att låta himlen dominera mina landskapsbilder. Hamblyns bok, som jag nyss läst, och inte minst Constables ord inspirerade mig att välja ut fyra bilder som exempel på detta slags kompositioner.

Bild 1) Lofoten, norra Norge

Vad karaktäriserar landskapet på denna magiska plats? Berg, hav och stränder, skulle nog de flesta säga. Jag vill tillägga: väder. Som skiftar snabbt och mellan ytterligheter. På få andra platser slår vädret om från strålande solsken till hagelstorm så hastigt och oförutsebart. Vid min första resa hit såg jag knappt bergen alls, hela landskapet var sänkt i moln och dimma i över en vecka. En blå himmel varar sällan länge här, snarare dominerar det ständiga hotet om oväder. I Lofoten tittar folk uppåt mycket. Frågande, tolkande.

Därför tycker jag denna bild med dess låga horisont vittnar om Lofotens karaktär. Här finns bergen och atlantens turkosa vatten som rullar in mot stranden. Men här finns också moln och väder. Fem minuter senare kan regnet vräka ner från blåsvart himmel eller så gnistrar solens strålar i vattnet.

Bild 2) Hinsholmen, Göteborg

Moln behöver inte vara mörka och dramatiska för att berätta om landskapet. Medan Lofotens moln trycker ner betraktaren mot jorden har skyarna över Hinsholmen en motsatt effekt. En frigörande rymd. Oändliga luftmassor som lyfter havets fåglar till skyarna och människans tankar ännu högre.

Bild 3) Machhapuchhre, eller Fish Tail Mountain, Nepal

För länge sedan skrev jag ett blogginlägg om moln och berg. Kombinationen fascinerar mig. Ett möte mellan två diametrala symboler – det eteriska och det fasta, det förgängliga och det bestående – i vars register vi kan placera oss själva.

Bilden är inte tagen på särskilt hög höjd med Himalaya-mått mätt, bara drygt 4000 meter över havet, nära Annapurna Basecamp. Den ger ändå intryck av att vara tagen från genom ett flygplansfönster, med horisonten långt nedanför fötterna. Så är det i Himalaya: molnen kan plötsligt visa sig innehålla berg.

Bild 4) South Inylchek Basecamp, Kirgizistan

En opartisk domstol må döma mig för brott mot lagen om pornografiskt naturfoto, paragraf åtta om solnedgångar. Men vem skulle kunna motstå ett ljusspel som detta? Jag har sällan upplevt en himmel som brinner så. Kontrasten mot den kalla marken med dess glaciärer och snödraperade berg gjorde molnens färger ännu mer slående.

Det ligger en bild från detta tillfälle med annorlunda komposition i ett av mina album här på FS. Men den här har en starkare koppling till Constables tanke om himlen som anger grundton och skala och som spelar på betraktarens upplevelse.

* * *

Lästips: Richard Hamblyn, Molnens idéhistoria: Hur skyarna fick sina namn, övers. Pär Svensson (Fahrenheit förlag, Stockholm, 2001). Om John Constable finns många böcker och artiklar. För hans molnprojekt se Edward Morris, Constable’s Clouds: Paintings and Cloud Studies by John Constable (National Galleries of Scotland, Edinburgh, 1999 och senare upplagor).

Leòdhas is na Hearadh

Språket är gäliska, på engelska skriver vi Lewis and Harris. Två namn men en ö, som hör till Yttre Hebriderna utanför Skottlands västkust. Landskapet är kuperat och kargt, här finns nästan inga träd utom några få planterade dungar och barrskogar. Bebyggelsen är gles och man ser fler får än människor. Hösten har färgat markens vegetation i nyanser från gult till rött och brunt. Västerut lyser Atlanten i turkosa vågor. Över ljusa sandstränder sveper de in i mjuka rörelser, på andra ställen slår vågorna kraftfullt mot mörka klippor.

Under en vecka i november hade jag förmånen att tillsammans med några andra naturfotografer resa runt och fotografera på denna plats. Vi höll oss till de västra delarna av Harris och södra Lewis, med byn Tarbert – och gemytliga Harris Hotel – som utgångspunkt för våra dagsturer.

Landskapet har sin säregna karaktär, som inte bara beror på topografi och flora. Vädret kan slå om lika dramatiskt som plötsligt, och ljuset skiftar ständigt. Som fotograf skulle man kunna återkomma till en och samma strand varje dag i ett helt liv och ändå inte få två likadana bilder.

På en vecka hinner man bara få en liten glimt av Lewis och Harris, trots intensiva dagar som börjar en god stund innan gryningen och slutar med en maltwhisky till kvällen, i fåtöljer klädda i lokalt tillverkad tweed, efter att skymningens sista strålar har förvaltats efter bästa förmåga. Nedan ett axplock bilder från resan. Mina intryck, mina tolkningar.

Bilderna kommer bäst till sin rätt förstorade så klicka gärna.

* * *

Man vet att platsen har någonting utöver det vanliga när tre naturfotografer vänder ryggen åt en regnbåge och ett ljus som skulle betraktats som guld hemmavid.

Gryningens sista rodnad flyr snabbt undan. Och en vecka på Lewis & Harris går fort, alldeles för fort.

Tack till Anders, Lars-Åke, Tommy, Staffan och inte minst Magnus Lindbom på Creative Adventures, för gott sällskap och inspiration!

På vandring i Tien Shan (del 2 av 2)

Det är möjligt att vandra till fots uppför Inylchek-glaciären till baslägret, men det är en smärre expedition i sig. Vi gör som de flesta klättrare med siktet inställt på en eller annan bergstopp i Tien Shan – vi tar helikopter.

Färden varar ungefär 30 minuter och en häftigare halvtimme jag nog inte varit med om.

Bergen breder ut sig i alla riktningar, de vita topparna blir allt fler ju högre upp vi kommer. Överallt stora glaciärer. De plöjer genom landskapet som motorvägar och i sidodalar vandrar mindre isar sakteliga och stötvis ner i uppbrutna, kaotiska strukturer.

Helikoptern är en rysk militärmodell. Inte byggd för komfort. Trångt, ryggsäckar och annan packning överallt, skakigt. Bänkar med ryggen mot vägg och fönster. Det är med viss möda jag fotograferar.

Vårt mål är South Inylchek Basecamp, som ligger på ca 4000 meters höjd och byggs upp varje sommarsäsong, mest för alla klättrare men även en och annan grupp vandrare lockas hit.

När vi klivit av och fått ur all vår packning försvinner helikoptern snabbt. Dammet och sanden den rört upp lägger sig och allt blir tyst. Här finns bara berg, is, sten och tunn luft.  Lika ogästvänligt som det är vackert.

Inylchek hör till världens största glaciärer utanför polarregionerna. Den delar sig i två armar, varav den södra är störst med sina dryga sex mil på längden.

Området lockar klättrare från hela världen. Anledningen är ett flertal attraktiva toppar, men också det faktum att Tien Shan är så avlägset, okänt och föga exploaterat av mänsklig hand.

Det mest kända berget i området är Khan Tengri, som med sina 7010 meter över havet utgör världens nordligast belägna 7000-meterstopp. En klassisk pyramid med en vacker sydkam. Centralasiens Matterhorn, om man så vill.

Högst är dock Peak Pobeda, eller Jengish Chokusu som det kirgiziska namnet lyder. En imposant jätte på 7439 möh.

Klättring brukar betraktas som äventyrligt och actionfyllt. Faktum är att verksamheten inte bara kräver styrka och mod utan framförallt tålamod. I väntan på rätt väderförhållande kommer kortleken väl till pass. Annars kan man låta kreativiteten flöda genom att bygga stenrösen.

Jag hade hoppats på stjärnklara nätter, för fotograferingens skull. Det blev ingen nattfotografering, men den första kvällen bjöd på ett skymningsljus av sällan skådat slag.

Dagen innan avfärd gjorde vi en tur förbi Khan Tengri Basecamp upp till läger 1. Det var dimmigt mest hela tiden, men miljön har så mycket mer att erbjuda än vyer och gnistrande toppar. Ur fotografisk synpunkt kan detaljstudier vara väl så spännande.

Personligen är jag också förtjust i de stunder när det öppnas fönster i molntäcket eller dimman och man får ana lika mycket som man faktiskt ser av de mäktiga bergen.

Efter tre nätter i South Inylchek Basecamp är det så dags att kliva ombord helikoptern för att lämna glaciären och ta oss ner till utgångspunkten två veckor tidigare, Karkara.

Det blir ännu en spektakulär morgonfärd med möjligheter till flygfotografering över ett magiskt landskap.

Så småningom förändras landskapet. Brunt och grönt ersätter vitt och grått, de spetsiga formerna övergår i mjuka linjer.

Som sagt, tillbaka till utgångspunkten. Vi äter frukost i en jurta. Sen återstår bara gränsövergången till Kazakstan (fler stämplar). Där väntar någonting vi har sett fram emot i två veckor: en varm dusch!

* * *

Första delen av min reseberättelse hittar du här.

På vandring i Tien Shan (del 1 av 2)

Pang på rödbetan. Vi hinner knappt landa i Almaty, Kazakstan, förrän vi packar in bagage och oss själva i minibussen för en lång och skumpig färd mot Karkara Camp vid gränsen till Kirgistan. Hettan är olidlig. Det enda som står emot trötthet och jetlag är förväntan. Drömmen om Tien Shan.

Tien Shan – De himmelska bergen – är namnet på ett område norr om Taklamakanöknen, där Kazakstan, Kirgistan och Xinjiangprovinsen i Kina möts. Det bildar Himalayas svans i väster. Området är vidsträckt och vilt, med väldiga glaciärer och toppar som når över 7000 meter.

I två veckor ska vi vandra och tälta här, i ett landskap utan leder, skyltar eller hyttor.

Men innan vi når vildmarken tar vi del av kultur i form av byråkrati med ekon från de totalitära staternas nittonhundratalshistoria. Gränsövergången från Kazakstan till Kirgistan blir en utdragen ritual där pass vandrar från hand till hand, meningslösa frågor ställs med total språkförbistring som grund, och den ena stämpeln efter den andra dunkas in med överdriven auktoritet.

En liten bit i ett robust militärfordon, som också den andas sovjetisk ingenjörskonst, och sen är vi ute.

För den gemensamma utrustningen tar vi hjälp av hästar som packdjur. Vilket känns naturligt eftersom människorna i dessa trakter traditionellt är hästfolk, med etnisk härstamning från nomadiska mongoler och turkar.

Hästskötarna red utan sadel med en imponerande lätthet och skicklighet. Ibland användes djuren för lekar och tävlingar, som vanligtvis gick ut på att få motståndaren ner i backen.

Vandringen tar oss genom dalar och över höga pass, genom barrskog och över alpina ängar med rik flora.

Vi vadar över älvar och slår läger vid sjöar med smältvatten från berg och glaciär. Nedan sjön Karakol:

Innan vi når de riktigt höga höjderna stöter vi på någon enstaka familj. Det rör sig om nomader som bor i runda tält kallade jurtor (det kazakiska namnet är kiyiz som betyder ”filthem” och på kirgiziska heter det bojzoj, ”grå bostad”, efter dukens färg). Under den korta sommaren låter de sin boskap beta här. Får, hästar och nötkreatur.

* * *

Tien Shan är inte bara landskap utan även flora och fauna. Kazakstan har på senare år blivit ett allt populärare resmål för fågelskådare. Jag förstår varför även om fåglar inte var det jag primärt riktade kameran mot.

På bilden nedan har vi just tagit oss över det norra Ashutor-passet på 3800 meters höjd. Ett skolboksexempel på hur en glaciär dragit sig tillbaka och lämnat en kägla av morän och en krympande istunga.

Successivt når vi höjd och redan efter ett par dagar har vi lämnat trädgränsen. I takt med att miljön blir kargare och mer dramatisk så krymper vi själva. Människan blir liten och sårbar, i bästa fall också en aning mer ödmjuk inför naturen.

Titta noga så ser du två människor på isen, i bildens nederdel:

Med sublima vyer i alla riktningar är det lätt att glömma bort miljöns andra kvaliteter. Men landskapet uppvisar former och linjer, i stort och smått, som kan vara nog så visuellt intressanta som den grandiosa vyn.

Hur var vädret? Jo tack, allt från stekande sol och 30-gradig värme till regn, dimma, snö och hagel. Minusgrader de flesta nätter.

Dåligt väder är inte behagligt men har sina fotografiska fördelar, särskilt stunden när ovädret upphör och ljuset ger sig tillkänna.

* * *

I nästa del av min reseberättelse ger vi oss rakt in i hjärtat av Tien Shan, till de stora isarna och de höga bergen, för en final i tunn luft.