Skimrande fåglar

Människan – toppen av näringskedjan, jordens härskare. Visst. Men faktum är att samtliga människans sinnen är rätt svaga och outvecklade i jämförelse med många andra djur på vår planet.

När det gäller synsinnet så hör fåglarna till de mest avancerade varelserna. Deras ögon är komplexa konstruktioner som på en rad punkter skiljer sig från människans. Det hjälper dem att uppfatta fina detaljer och mycket små rörelser, men också att registrera färger i ett brett spektrum. Det är förmodligen bara vissa korallrevsfiskar som kan konkurrera med fåglarna om det mest utvecklade färgseendet bland jordens alla djur.

Variationen bland fåglarna är givetvis enorm när det gäller synförmågan. Men en sak är säker: fåglar ser en annan värld än du och jag. Många registrerar ultraviolett ljus och de långa röda vågorna i den andra änden av ljusets spektrum, alltså färger människan inte kan se.

En aning om denna färgrikedom kan de skimrande fjäderdräkterna kanske ge. En färgpalett man vanligtvis förknippar med exotiska fåglar, men som även förekommer i blygsam skala hos vissa av våra inhemska arter.

Fjädrarnas färger kan skapas av pigment, men också genom själva texturen. Små ojämnheter gör att interferens uppstår då ljusstrålarna träffar fjädrarna, likt tusentals prismor, vilket skapar den optiska effekten av iriserande färg.

Eftersom det är rörelse som orsakar ett sådant skimmer är det omöjligt att fånga på en stillbild.

Jag vill ändå visa några bilder, samtliga tagna i Sydafrika förra sommaren. Bilder på fåglar vars skimrande fjäderdräkt fascinerande mig för mycket för att inte vilja visa dem.

. . .

Hedydipna collaris (eng. Collared Sunbird)

. . .

Cinnyris talatala (eng. White-bellied Sunbird)

Honan är inte lika färgrann. I fågelvärlden är det oftast hanarna som ståtar med färgerna, för att imponera på honorna.

. . .

Chalcomitra senegalensis (eng. Scarlet-chested Sunbird)

Lägg märke till att den turkosa färgen på huvudet inte alls syns på den undre bilden, där i gengäld röda tonerna på vingarna framträder.

. . .

Lamprotornis chalybaeus (eng. Greater Blue-eared Starling)

. . .

Avslutningsvis Coracias caudatus (eng. Lilac-breasted Roller). Detta är en fågel som skimrar alldeles makalöst i flykten. Den flyger också väldans snabbt och jag fick tyvärr ingen bra flyktbild.

. . .

För den som är intresserad av fåglarnas sinnen och hur de använder dem i kampen för överlevnad, vill jag tipsa om boken Att överleva dagen, med bilder av Brutus Östling och text av Susanne Åkesson (Brutus Östling bokförlag Symposion, Stockholm/Stehag, 2009).

Mmm... Marabou?

Ur ett visst perspektiv har väl naturen alltid sin skönhet. Men hur tillverkarna av chokladkakor och praliner tänkte när de valde Maraboustorken som symbol och namn, det har jag svårt att förstå.

Vad har jag gjort?

De senaste veckorna har jag varit utomordentligt inaktiv på Fotosidan. I stort sett bara varit inne och vänt några gånger. Tiden har helt enkelt gått åt till annat. Exempelvis att förbereda bilder för ett företag som vill använda mina foton på sin hemsida. Återkommer kanske med en blogg när detta blivit en realitet.

Tid har också ägnats åt att snickra ihop min egen hemsida. Nu ligger den ute på webben – äntligen! Klicka på bilden så kommer du dit.

Det är roligt i sig att kunna visa sina bilder på en egen hemsida, men i förlängningen tänker jag också hemsidan som en plattform för att kunna lansera bilder och förslag på artiklar och föredrag.

Faktiskt: redan dagen efter publicering fick jag kontakt av en frilansjournalist med idéer om ett slags fotoreportage. Även det kommer att ta min tid i anspråk.

Så är det, med fotograferandet liksom i övriga livet: det går i vågor. Ibland piskar man själv upp vågen av egen riktad energi, andra perioder åker man liksom bara med.

Så småningom ska FS få mer av min tid. Jag har en skuld på kommentarskontot och den lovar jag betala – inte av plikt men av lust!

Vi hörs!

Monkey business

Det är något speciellt med aporna. Kanske är det vårt biologiska arv som gör att vi ser på dem med en särskild blick, i ett spänningsfält mellan kuslig igenkänning och absolut främlingskap. Så lika och ändå så totalt olika.

Mitt på dagen i ett hett Thailand behöver också djuren vila. Det fanns någonting i den där makakens ögon och i dess avslappande sätt att ta siesta som tilltalade mig. Ett lugn, en njutning. Jag tyckte mig se en varelse i full harmoni med omständigheterna. Precis det som vi människor jagar och åker över halva jordklotet för att finna. Apan uppnår det i grenverkets skugga, vi tror att det finns på nästa strand, på andra sidan. Alltid på andra sidan.

Ibland kan en titt på djuren ge oss perspektiv på oss själva. Man ska emellertid inte läsa in för mycket mänsklighet i djuren. De krabbätande makakerna må vara hyfsat orädda men de är varken tama eller ofarliga. Och alla likheter med oss är våra projiceringar. Dessa apor är djur. Med stora, vassa tänder och kraftiga käkar. Inte att leka med, hur gulliga vi än tycker att de är.

Oavsett i vilka banor ens funderingar går så är apor först och främst vansinnigt roliga att titta på. Pigga, nyfikna, intelligenta, påhittiga, ja ibland rentav stöddiga. I Thailand hoppade en gång en makak ner från ett träd rakt på matbordet på en uteservering. En av matgästerna slog ett slag mot apan för att skrämma bort den – och fick en rak höger tillbaka! Jag skulle ha gett mycket för att ha fått sällskapets reaktioner på bild.

I somras var jag i Sydafrika. I området där vi bodde, alldeles utanför Kruger National Park, huserade en stor flock apor av arten Vervet Monkey. Här gällde det att inte lämna fönster eller dörrar öppna.

Att dessa apor var förslagna rackare fick jag se prov på när en av dem klättrade ner från hustaket till den stora terrassen. Först försiktigt, sen full fart. Upp på borden, ner på golvet, upp på borden igen. Den vräker omkull saker och sticker plötsligt iväg med blixtens hastighet. Den apan fick vad hon var ute efter – socker.

Det är ändå i det vilda som vilda djur är i sitt rätta element. Jag avslutar med en bild på en babian, en hona med unge hängandes under magen. Halvt dold i gräset, precis så som man brukar se dessa apor. Mötet med den flocken kunde bli ett eget blogginlägg, men jag pausar apbloggeriet tills jag har varit i Borneos regnskogar och fotat orangutanger. Någon gång ska det bli av, hoppas jag.

Expedition balkong, eller: Scener från tredje våningen

Jag arbetar, alltså är jag. Inte ute och fotograferar så ofta som jag skulle vilja.

Jobbet stjäl mycket tid och energi just nu. Det är mörkt på morgonen när man ger sig av och mörkt när man kommer hem, eller i bästa fall skymning några minuter innan vinterkvällen gör sin tidiga entré. Och det finns ungefär lika mycket ork som ljus.

Så vad ska en stackars naturfotograf göra? Fota makrobilder av kaktusarna i köksfönstret? Gå över till grannen och fråga om hon har någon uppstoppad fågel jag kan få låna? Nej, balkongen är svaret!

Fattigt surrogat för att vara ute i skog och mark visserligen. Och möjligheterna till varierande kamerapositioner är ungefär lika med noll. Men man kan ju göra en dygd av nödvändigheten och se fotografering från balkongen som en utmaning – begränsningar är utvecklande.

Tidigt igår kväll låg det ett tjockt lager nysnö på träden. På himlen syntes en ljusstark månskära och molnskyar som hastigt drog förbi. Allt detta gav ett speciellt ljus. Jag skulle iväg och hade lite bråttom. Riggade snabbt upp kameran på stativet och planterade det i snön på balkongen. Fokuseringen är det stora problemet i detta läge; det är för mörkt för autofokusen och i sökaren ser man inte mycket. Man får testa, gå på känsla och liten bländare. En slutartid på 30 sekunder var lagom för att återge scenen så som jag ville. Så här:

För någon vecka sedan kom den hit igen, den stora flocken kajor. Hundratals fåglar sätter sig i de stora björkarna utanför min balkong. Fåglarna kommer hit då och då. De kraxar och flaxar, eller är kusligt stilla och tysta. Och de är många, riktigt många. Som en vinterhälsning från Hitchcock.

Nu är jag inte ansatt av mordiska fåglar utan bara av förvärvsarbetets tidstjuvar. Men de försvinner så småningom, liksom kajorna. Då ska jag ut på riktig fototur. Tills dess får väl balkongen duga.