På vandring i Nepal. Del 1 av 3

”Same same but different”. Det är ett uttryck man hör allt oftare. Orden finns också tryckta på T-shirts man kan köpa för ett par tior i Kathmandu.

Formuleringen passar för att beskriva min känsla av Nepal, när jag nu för fjärde gången sätter min fot i detta mytomspunna och lockande land.

Annorlunda: den här gången behövde vi inte vandra i många dagar innan de stora bergen framträder. Några timmar bara, till byn Dhampus, och Annapurna-massivet breder ut sig som fond bakom huset där vi tillbringade vår första natt.

Annorlunda: detta var min första tur till Nepal vintertid. Jag hade räknat med vita berg och dalar, men istället var det faktiskt mindre snö än tidigare. Anledningen stavas global uppvärmning.

Machapuchhre – eller Fish Tail Mountain som det berömda berget kallas – är nästan naket, berövat på sin vita mantel. ”It has lost its glory”, säger vår guide sorgset.

Men bergen är fortfarande stora; större finns ingen annanstans i världen. De är så väldiga och visuellt anslående att man lätt glömmer bort att denna natur faktiskt också är hem och vardag för många människor.

Naturen är vild men ingen vildmark. Vi vandrar genom byar, förbi odlingsfält, och möter människor i deras dagliga värv. Det finns skolor, till största delen drivna genom privata donationer, men alla barn hjälper till med husets sysslor.

En pojke arbetar på sina föräldrars fält. Det vita klädesplagget, en kombination av väst och ryggsäck, är typiskt för gurung, som är det folkslag som dominerar detta område i centrala Nepal.

Vandringen ska ta oss till Annapurna Sanctuary. Det är en perfekt tur om man inte har så lång tid på sig. Höjden är blygsam så man behöver inte räkna med vilodagar för acklimatisering. Vandringen är lätt. Och vyerna är magnifika nästan hela tiden. Morgon, dag och kväll.

Landskapet är sig hyfsat likt ända tills vi passerar 3500 meters höjd. Ett crescendo börjar och man känner på allvar att detta är Himalaya.

* * *

To be continued...

Gatufoto

Nej, jag har inte sadlat om, inte bytt gräs mot asfalt, trädstammar mot lyktstolpar, klippväggar mot husfasader. Naturen är fortfarande min viktigaste källa till fotografisk inspiration, och den källan är bottenlös, outtömlig.

Något av naturens variationsrikedom avspeglar sig i naturfotografin, som egentligen är ett paraplybegrepp med en rad subgenrer. Berg och vida horisonter slår an de djupaste strängarna inom mig, men jag är för den skull ingen specialist som bara ägnar mig åt dessa motiv.

Jag beundrar verkligen alla dessa fågelfantaster, makromästare och kustkolorister som år efter år utvecklar sin teknik och förfinar sin blick på det valda specialområdet. De inspirerar mig, även om de emellanåt får mig att känna mig som en dilettant som blir hyfsat bra på mycket men inte riktigt bra på någonting.

Det händer även att jag fuskar i gatufotografins traditionstyngda konst, särskilt när jag befinner mig på resande fot. Viktigt att tänka på när man pratar om fotografiska genrer är att dessa inte bara är en fråga om bilder och motiv utan också om samtal, begrepp, värderingar, attityder, kort sagt olika diskurser.

Det gör varje motivkrets och teknik till ett mer eller mindre minerat område; en bild triggar igång associationer och förväntningar som har att göra med mycket mer än bara det konkreta objekt som förevisas.

Utan att vilja gå in i gatufotografins diskussion om äkthet och realism, känsla och liv, kugghjul och kemikalier, tänkte jag säga några ord om bilden nedan.

. . .

Platsen är Reykjavik, bilden tog jag för ett par år sedan. Bakgrunden utgörs av ett stort collage på ett plank, det var en av många offentliga konstinstallationer som visades i staden den sommaren.

Bilden kan utan vidare etiketteras gatufoto men inte ”straight photography”, eftersom den är manipulerad.

För det första så är den beskuren. Bort med bilar, gatsten och underkroppar för att renodla, både visuellt och med avseende på budskapet. Det är barnens ansikten man ser och därför ville jag rikta uppmärksamheten mot huvudena på de vuxna som passerar förbi.

Beskärningen var känslig. Det gällde att få med så många barn att mångfalden framgår men inte så många att det vuxna paret helt dränks i myllret.

Generellt föredrar jag bilder som antingen är tydligt rektangulära eller exakt kvadratiska. Men här fanns dels linjer att ta hänsyn till, dels barnens ansikten som inte kunde klyvas hur som helst. Det hade till exempel varit olyckligt med ett par intensiva, blickfångande ögon alltför långt ut mot endera bildkanten eller ett öga som kluvits av en bildkant. Därav de udda proportionerna 767x800 pixlar.

För det andra så är collaget i bakgrunden ursprungligen i färg. Men alla färger medförde att bilden som helhet blev rörig. Även i detta avseende krävdes därför renodling, och genom manipulering av bakgrunden till gråskala ville jag också understryka skillnaden – klyftan – mellan barn och vuxna.

Den svartvita bakgrunden skapar dessutom en dissonans, en ironisk touch: barnen som är glada och livfulla är grå medan de sammanbitna och målriktade vuxna får framträda i färg.

Jag lade just in denna bild i ett album, och gav den titeln ”Generationsklyfta”.

Vi ser en klyfta i mer än ett avseende. Barn och vuxna; kollektiv och tvåsamhet; öppna, spontana känslouttryck och behärskad, anonym hållning. Barnen släpper oss inpå med blicken, de vuxna stänger oss ute bakom sina solglasögon. Och så vidare.

Jag skulle tro att den här bilden gör det lätt att gilla barnen och tycka att de vuxna bara ser tråkiga och hämmade ut. Inget fel i att med en bild påminna om vuxenlivets paralyserande normer och rutiner. Men kanske inte särskilt originellt och djupsinnigt.

Det finns en annan nivå, som möjligen gör en bild som denna mer intressant. Vi ser nämligen inte bara människor på gatan utan bilder av människor, fotografier. Kamerans lins är verksam i två steg: först en fotograf som tagit bilderna på barnen och sedan en fotograf som tagit bilden av bilderna.

Det faktum att man ser så lite av verkligheten – bara huvudena och axlarna på det vuxna paret, en bråkdel av hela bildytan – blir en kommentar till bildens dominans i den urbana miljön. Storstadens gator är en plats för bilder snarare än för verkliga barn. Manipulerade bilder som ska manipulera betraktaren. Manipulera våra föreställningar, värderingar, begär och handlingar.

Liksom oftast är gatufotografen i detta fall anonym. Vissa gömmer sig bakom solglasögon, andra bakom en kamera. Och fotografer gömmer sig inte sällan bakom en genrebeteckning.

Monkey business

Det är något speciellt med aporna. Kanske är det vårt biologiska arv som gör att vi ser på dem med en särskild blick, i ett spänningsfält mellan kuslig igenkänning och absolut främlingskap. Så lika och ändå så totalt olika.

Mitt på dagen i ett hett Thailand behöver också djuren vila. Det fanns någonting i den där makakens ögon och i dess avslappande sätt att ta siesta som tilltalade mig. Ett lugn, en njutning. Jag tyckte mig se en varelse i full harmoni med omständigheterna. Precis det som vi människor jagar och åker över halva jordklotet för att finna. Apan uppnår det i grenverkets skugga, vi tror att det finns på nästa strand, på andra sidan. Alltid på andra sidan.

Ibland kan en titt på djuren ge oss perspektiv på oss själva. Man ska emellertid inte läsa in för mycket mänsklighet i djuren. De krabbätande makakerna må vara hyfsat orädda men de är varken tama eller ofarliga. Och alla likheter med oss är våra projiceringar. Dessa apor är djur. Med stora, vassa tänder och kraftiga käkar. Inte att leka med, hur gulliga vi än tycker att de är.

Oavsett i vilka banor ens funderingar går så är apor först och främst vansinnigt roliga att titta på. Pigga, nyfikna, intelligenta, påhittiga, ja ibland rentav stöddiga. I Thailand hoppade en gång en makak ner från ett träd rakt på matbordet på en uteservering. En av matgästerna slog ett slag mot apan för att skrämma bort den – och fick en rak höger tillbaka! Jag skulle ha gett mycket för att ha fått sällskapets reaktioner på bild.

I somras var jag i Sydafrika. I området där vi bodde, alldeles utanför Kruger National Park, huserade en stor flock apor av arten Vervet Monkey. Här gällde det att inte lämna fönster eller dörrar öppna.

Att dessa apor var förslagna rackare fick jag se prov på när en av dem klättrade ner från hustaket till den stora terrassen. Först försiktigt, sen full fart. Upp på borden, ner på golvet, upp på borden igen. Den vräker omkull saker och sticker plötsligt iväg med blixtens hastighet. Den apan fick vad hon var ute efter – socker.

Det är ändå i det vilda som vilda djur är i sitt rätta element. Jag avslutar med en bild på en babian, en hona med unge hängandes under magen. Halvt dold i gräset, precis så som man brukar se dessa apor. Mötet med den flocken kunde bli ett eget blogginlägg, men jag pausar apbloggeriet tills jag har varit i Borneos regnskogar och fotat orangutanger. Någon gång ska det bli av, hoppas jag.