Albanien 2015, del 2 av 2 – Från Thethi till Valbona och Kruja

En lång dags vandring i hettan tar oss från Thethi till Valbona, från en nationalpark till nästa över ett bergspass på bortåt tvåtusen meters höjd.

Dalen påminner om Thethi men i Valbona känner man sig ännu mer omsluten av berg, klippväggarna och topparna ligger närmare inpå. Vi bor några nätter på ett ljuvligt gästhus, en skuggig oas med djur, grönsaksodlingar och fruktträd.

Efter en dags vandring njuter man stort på balkongen med en kall öl, fast utsikten gör det svårt att hålla blicken på sidorna i boken man satt sig för att läsa:

Ute på landsbygden i norra Albanien lever människorna enkelt, odlar och sköter boskap med traditionella medel. De flesta har emellertid mobiltelefoner och på sina ställen finns Internet – en egendomlig kontrast kan tyckas, men bara om man utgår från att alla samhällen ska genomgå samma slags utvecklingsprocess som de rika Västländerna.

Liksom i Thethi blir gästhuset i Valbona vårt basecamp för dagsturer.

Den sista bilden är faktiskt tagen ett tiotal meter in i Montenegro. Det är inte första gången under våra vandringar vi rört oss vid nationsgränsen. Den 645 kilometer långa bergskedja som kallas Dinariska alperna förbinder många länder, från Slovenien i norr genom Kroatien, Bosnien och Hercegovina, Serbien, Montenegro, och Kosovo till Albanien i söder.

Efter några dagar i Valbona har det blivit dags att ge sig av. Resan börjar lida mot sitt slut. Den kunde slutat här och jag skulle ändå varit nöjd. Naturen, kulturen, människorna, maten, sällskapet, allt har gett mig fina upplevelser.

En båtfärd på sjön Koman tar oss vidare mot resans sista anhalt. Landskapet passerar revy i lugn takt, ibland som en lektion i geologi.

Efter all vandring får kroppen nu vila. I staden Kruja besöker vi ett par museer och försöker undvika turistfällorna – butiker där man ironiskt nog gör kommers av kommunismens kitschiga symboler från tiden före 1991. Här finns också en dramatiskt belägen fästning att beskåda. Samt en och annan katt.

Del 1 av min reseberättelse hittar du här.

Albanien 2015, del 1 av 2 – Från Shkodra till Thethi

Vi kliver in i minibussen som ska ta oss till Albaniens norra delar, på gränsen mot Montenegro och Kosovo. Nationalparkerna Thethi och Valbona är vårt mål. Här dominerar bergen med toppar upp emot tretusen meter. Landskapet präglas också av skogar, floder och vattenfall. Det är för vandring i naturen vi siktar på just till dessa områden. Men vistelsen i Albanien kom också att bjuda på möten med människor och inblickar i en kultur med en lång och vindlande historia.

Med en yta ungefär som Dalarna och en befolkningsmängd på en tredjedel av Sveriges är Albanien ett litet land. Under efterkrigstiden fram till 1991 var nationen en kommunistisk diktatur, i decennier styrd med järnhand av Enver Hoxha. Spåren av denna regim finns kvar, nu som omärkta kulturminnen lite varstans. Exempelvis monumenten, som med typisk estetik ska demonstrera stabilitet och styrka:

Och så alla bunkrar. Hoxha lät bygga över 700.000 små bunkrar som skydd mot påstådda yttre hot. Det berättas att säkerheten testades genom att åsnor placerades i bunkern som sedan bombades. Alla åsnor ska ha överlevt utan skador (och skämt om den verkliga åsnan kan numera florera öppet).

Första anhalten är Shkodra, en av de äldsta och historiskt mest betydelsefulla städerna i Albanien. En mer än tusenårig historia vars militära och politiska dimension kan avläsas i slottet Rozafa, strategiskt beläget på en hög kulle.

Vår vandring börjar vid Qaf Thore, ett bergspass på 1700 meters höjd. Det är mycket hett och torrt. Röken på bilden stiger från en skogsbrand, en vanlig syn i dessa områden sommartid.

Den nästan olidliga hettan och torkan till trots så är vegetationen friskt grön. Urladdningar med åska och regn förekom ofta på kvällen, och här och var flödar vatten genom landskapet.

Vi bor enkelt i små byar i dalgångarna. Längs vandringslederna är det vanligt att familjer har byggt om en av gårdens byggnader till gästhus. Värdarnas vänlighet och gästfrihet gjorde att det kändes lite som att vi blivit inbjudna till deras hem. Lugn och gemyt råder, omgivningarna är pittoreska, och att väckas av tuppen varje morgon har sin tudelade charm.

Vi når Thethi, det utsträckta samhälle som också delar namn med floden i dalgången och är beteckningen på området som blev nationalpark 1966. Här finns flera sevärdheter förutom den fantastiska naturen. Ett av få kvarvarande torn kallade kullë finns här. Dessa torn användes redan under ottomanska regimen och ända fram till tidigt 1900-tal, dels för militärt bruk, dels som ett slags domstolsbyggnader där familjefejder och andra tvister reddes ut. Tornet i Thethi är idag ett museum i privat regi som drivs av familjen som äger marken.

Thethi blir vår utgångspunkt för en dagstur upp till Pejapasset, eller Quafa e Pejës. Hyfsat högt på drygt 1700 meter men en bra bit under Maja Jezercë, som med sina 2694 möh är det högsta berget i dessa delar av de albanska alperna.

Pejapasset ligger strax bortom sadeln till höger i bilden nedan. Det höga berget är Maja de Harapit (2217 möh).

Stigningen är brant och ryggsäcken känns tung i den olidliga hettan. Men naturen och vyerna gör vandringen mödan värd.

På andra sidan passet i nordostlig riktning, mot Montenegro:

Fortsättning följer...

"... ty det är jag som är molnmannen"

Inte särskilt blygsamt sagt av landskapsmålaren John Constable (1776–1837), kan tyckas. Men det fanns fog för självbeskrivningen. Ingen samtida eller tidigare konstnär – Leonardo da Vinci får ursäkta – hade fördjupat sig mer i molnens mysterium och bättre förfinat konsten att återge dem på duk. Enbart sommaren 1822 gjorde han ett femtiotal verk, studier av moln med anteckningar om tidpunkt, temperatur, vindriktning och andra meteorologiska faktorer på baksidan av bilderna.

I boken Molnens idéhistoria från 2001 av Richard Hamblyn diskuteras Constable och hans målmedvetna arbete med att avbilda skyarna. "Molnmannen" framhåller att himlen bör utgöra en betydande beståndsdel i en bildkomposition, och menar att det är "svårt att nämna en landskapstyp där himlen inte är grundton, skalans norm eller känslans viktigaste organ".

Tänkvärda ord, även för en naturfotograf. Ljuset vi arbetar med och som skapar stämning i bilderna handlar inte bara om solens position utan än mer om moln, dimma, slöjor och liknande atmosfäriska faktorer.

Även om jag inte systematiskt har inriktat mig på vad som ibland kallas "cloudscapes" så vinklar jag gärna kameran uppåt, placerar horisonten lågt för att låta himlen dominera mina landskapsbilder. Hamblyns bok, som jag nyss läst, och inte minst Constables ord inspirerade mig att välja ut fyra bilder som exempel på detta slags kompositioner.

Bild 1) Lofoten, norra Norge

Vad karaktäriserar landskapet på denna magiska plats? Berg, hav och stränder, skulle nog de flesta säga. Jag vill tillägga: väder. Som skiftar snabbt och mellan ytterligheter. På få andra platser slår vädret om från strålande solsken till hagelstorm så hastigt och oförutsebart. Vid min första resa hit såg jag knappt bergen alls, hela landskapet var sänkt i moln och dimma i över en vecka. En blå himmel varar sällan länge här, snarare dominerar det ständiga hotet om oväder. I Lofoten tittar folk uppåt mycket. Frågande, tolkande.

Därför tycker jag denna bild med dess låga horisont vittnar om Lofotens karaktär. Här finns bergen och atlantens turkosa vatten som rullar in mot stranden. Men här finns också moln och väder. Fem minuter senare kan regnet vräka ner från blåsvart himmel eller så gnistrar solens strålar i vattnet.

Bild 2) Hinsholmen, Göteborg

Moln behöver inte vara mörka och dramatiska för att berätta om landskapet. Medan Lofotens moln trycker ner betraktaren mot jorden har skyarna över Hinsholmen en motsatt effekt. En frigörande rymd. Oändliga luftmassor som lyfter havets fåglar till skyarna och människans tankar ännu högre.

Bild 3) Machhapuchhre, eller Fish Tail Mountain, Nepal

För länge sedan skrev jag ett blogginlägg om moln och berg. Kombinationen fascinerar mig. Ett möte mellan två diametrala symboler – det eteriska och det fasta, det förgängliga och det bestående – i vars register vi kan placera oss själva.

Bilden är inte tagen på särskilt hög höjd med Himalaya-mått mätt, bara drygt 4000 meter över havet, nära Annapurna Basecamp. Den ger ändå intryck av att vara tagen från genom ett flygplansfönster, med horisonten långt nedanför fötterna. Så är det i Himalaya: molnen kan plötsligt visa sig innehålla berg.

Bild 4) South Inylchek Basecamp, Kirgizistan

En opartisk domstol må döma mig för brott mot lagen om pornografiskt naturfoto, paragraf åtta om solnedgångar. Men vem skulle kunna motstå ett ljusspel som detta? Jag har sällan upplevt en himmel som brinner så. Kontrasten mot den kalla marken med dess glaciärer och snödraperade berg gjorde molnens färger ännu mer slående.

Det ligger en bild från detta tillfälle med annorlunda komposition i ett av mina album här på FS. Men den här har en starkare koppling till Constables tanke om himlen som anger grundton och skala och som spelar på betraktarens upplevelse.

* * *

Lästips: Richard Hamblyn, Molnens idéhistoria: Hur skyarna fick sina namn, övers. Pär Svensson (Fahrenheit förlag, Stockholm, 2001). Om John Constable finns många böcker och artiklar. För hans molnprojekt se Edward Morris, Constable’s Clouds: Paintings and Cloud Studies by John Constable (National Galleries of Scotland, Edinburgh, 1999 och senare upplagor).

Ny hemsida

I helgen publicerade jag min nya hemsida. Inriktade mig på en enkel och ren design denna gång, utan andra funktioner än några album med inte alltför många bilder samt kort info. Bloggen får tillsvidare stanna kvar på Fotosidan.

Klicka på bilden för att komma till hemsidan. Synpunkter tas tacksamt emot!

Tankar kring en bild #3 – Hvitserkur och konsten att vänta

Där står den. Likt ett urtidsdjur som tagit sig ner till vattnet för att dricka och plötsligt förvandlats till sten. Klippan kallas Hvitserkur och är belägen i nordvästra Island. Ibland täcks den mörka stenen av fågelträck som ger Hvitserkur en vit särk, därav namnet.

När vi kommer dit den sena sommarkvällen är det tomt på folk. Jag traskar runt och försöker porträttera djuret på bild i olika vinklar och kompositioner. Men molnen gör att scenen inte riktigt kommer till liv. Den initiala upphetsningen över den häftiga klippan övergår snart i fotografisk uppgivenhet. Timmarna går. Ska vi åka därifrån? Inte riktigt ännu.

Jag planterar stativet och väntar. Och det är till stor del vad landskapsfotografering handlar om. Komposition och väntan. Att djur- och fågelfotografer måste vara utrustade med en stor portion tålamod vet nog de flesta men det gäller också för landskapsfotografen.

Väntan kan vara förutseende och planenlig. Om en halvtimma borde de där molnen ha flyttat sig dit, lite senare kommer skuggorna att falla i den vinkeln, vid det klockslaget når tidvattnet sitt maximum.

Väntan kan också vara ett blint hopp. Så var fallet vid Hvitserkur. Inga tecken på att ljuset skulle förändras men man väntar och hoppas. Plötsligt en öppning i molnridån och ett ljus kastas mot klippan i bakgrunden, som färgas orange.

Precis vad som behövdes för att framhäva kvällens, ja vid detta lag nattens, blå toner och för att ge de gröna algerna i förgrunden resonans. Håll för den orangea strimman och du ska se hur hela bilden liksom tappar luften.

Bilden kommer inte att vinna några priser men den illustrerar väntans dygd. Och av allt man kan lära sig genom landskapsfotografering så är konsten att vänta en god erfarenhet. Att låta tiden gå utan garantier om resultat. Nyttigt inte minst i våra dagar när vi med hjälp av livsstilscoacher och sociala medier lever under den omedelbara lyckomaximeringens pressande imperativ.