Vintervecka

Ensam i skogen. Den vita, den tysta. Under två morgonturer i Änggården hände det osannolika att jag inte såg en enda människa. Utanför stigarna spår av hare i nysnö. Ett svagt porlande från den istäckta bäcken. Vitt puder faller från en gren där fågeln nyss satt. Jag tänkte på John Muirs ord, ”the clearest way into the Universe is through a forest wilderness”, och kände mig sällsamt privilegierad.

Nåväl, till bilderna. Förra söndagen var lika bitande kall som strålande vacker. Njutbart för vandraren, men fotomässigt blev ljuset lite väl hårt så snart solen stigit ovanför trädtopparna. Nedan en bild när strålarna precis börjar smeka landskapet, i detta fall Övre Torbjörnsmosse, och jagar bort den blå timmen.

Ett par dagar senare kom snön. Och som det kom! Två-tre decimeter över en natt. När jag väl hade möjlighet att ta mig ut så hade också molnen lagt sig som ett ljusgrått täcke över skogen.

Istället för att arbeta med ljus och skuggor inriktade jag mig på tele och försökte hitta kompositioner i virrvarret av distinkta linjer som kala grenar och snö ger. Grafisk form i naturens kaos.

När jag skriver detta visar termometern flera plusgrader och det droppar från taket. Vinterveckan smälter symboliskt bort inför en slaskig måndag.

Trettondedag jul

Så kom den äntligen: en kylig, klar och ledig vinterdag. Upplagt för en morgontur i Änggården, runt Axlemossen. Det blev inte så många exponeringar, jag ägnade tiden mest åt att vandra, andas, sitta och dricka kaffe och kontemplera. Livsviktiga saker med andra ord. Nedan en svit bilder i samma ordning som de togs.

Naturen levererar inte

Grå, grå, grå. Hösten har visserligen innehållit en del fina dagar, med sol och trädkronor i sprakade färger. Men ingen av dessa dagar har jag haft möjlighet att vara ute i naturen med kameran. Tid till förfogande och väderförhållanden med fotopotential har varit dåligt synkade hela säsongen. Höstens vindar raserade snabbt den sköra lövprakten och därefter har det mest varit jämngrått väder och kalt i skog och mark.

Skugglösa och händelsefattiga novemberdagar. När inget anslående grynings- eller skymningsljus infinner sig, när inga spektakulära scenerier uppstår. Dagar när naturen inte ”levererar”, för att låna ett uttryck från sport och tv-underhållning.

En leverans, ett paket. Varsågod – konsumera. Den där extraordinära men förtingligade prestationen vi lär oss att kräva av andra och kanske av oss själva omvandlas lätt till en förväntan på det vi riktar kameran mot. Vi har ju sett bilderna på nätet, de där som sticker ut i flödet, tumnaglarna med hög wow-faktor.

Men det är inte naturens uppgift att leverera förväntade upplevelser eller fotomotiv åt oss, och det är inte vår uppgift att värdera naturen efter prestationskulturens norm. Naturen levererar inte. Den ger någonting annat, någonting djupare, bortom bilderna. Så även en grå, mörk och blåsig höstdag.

Tankar kring en bild #4 – Marmorerat landskap

För femton-tjugo år sedan var fraktaler och kaosteori ett populärt tema inom naturfotografin. Det visades många bilder på ormbunkar och andra växter vars former repeterade sig i det till synes oändliga, bilder på trädliknande mönster i sanden, på oförutsebara vattenvirvlar och liknande. Mönster i det lilla som påminde om former på makronivå, och vice versa.

Bilden nedan är från min senaste vistelse i Jotunheimen, Norge. Den har ett släktskap med den fraktala geometrins bilder i det att betraktaren inte omedelbart får grepp om vare sig motiv eller skala. Kanske går associationen till marmorering i sten. Eller varför inte: som om någon dragit huden av jorden och blottlagt strimmor av fett och senor. Landskapet som kött, som levande organism.

Virtuellt återbesök på Lewis and Harris

Nyligen läste jag ut andra delen i Peter Mays så kallade Lewis-trilogi. Böckerna sorterar under kriminalgenren men mordgåtorna bildar bara en ram som rymmer mycket mer än spänning och polisarbete. Inte minst så är May en mästare i att skildra det säregna, karga landskapet och den traditionstyngda kulturen på Yttre Hebriderna utanför Skottlands västkust. Samt hur dessa båda faktorer, natur och kultur, har format människor, betingat deras liv, ibland beseglat deras öden.

Tanken var att jag skulle läsa Lewis-trilogin i samband med min fotoresa till ön Lewis and Harris förra hösten. Så blev det inte, men när jag väl läste den första delen – Svarthuset – så slogs jag av hur väl May i ord gestaltar naturen och förmedlar det kontrastrika vädret och ständigt skiftande ljuset. Igenkänningen var stark.

Läsningen inspirerade mig att gå tillbaka till bildarkivet. Om resan i november 2014 berättade jag i ett blogginlägg som du hittar här. Nedan vill jag visa några hittills opublicerade bilder.

Den första delen i Mays trilogi av fristående böcker heter som sagt Svarthuset. ”Blackhouse” är en gammal benämning på en typ av stenhus som förekom i skotska högländerna, på Hebriderna och på Irland. Namnet kan ha uppstått som markering mot de nyare byggnaderna med ljus, putsad fasad, ”white-houses”.

På Lewis and Harris finns en samling svarthus, en liten by om man så vill, kallad Gearrannan. Husen hyrs ut för övernattning. Givetvis är byggnaderna moderniserade men konstruktionen är traditionell med torrmurade stenväggar och halmtak som hålls på plats med stenar och nät.

Naturen präglar lika obevekligt som påtagligt livet på Yttre Hebriderna. Den må vara karg och rå till karaktären men det rör sig inte om vildmark. Detta är kulturlandskap. Fåren är aldrig långt borta och i marken löper ärr efter många decennier av torvbrytning.

Fast det speciella med landskapet på Lewis and Harris är kanske ändå inte marken utan skyarna. Vädret och ljuset. Den eviga kampen mellan sol och vresiga moln. Ibland samsas de två i sublim visuell kontrapunkt. Men som regel bara för en kort stund, för här skiftar väderförhållandena snabbt.

Nog med mina ord – läs Svarthuset av Peter May istället!