Tankar kring en bild #1 En bön till Allah

Vi befinner oss högt upp i Karakorambergen i Pakistan. Närmare bestämt i Ali Camp, många dagars krävande vandring från närmaste bebyggelse. K2 ligger inte långt borta. Stället kallas ”camp” men består bara av stora stenar och block. Lägret är omgivet av snö, glaciäris och berg. Några av dessa berg sträcker sig 8000 meter ovanför havsytan och hör därmed till de högsta på jorden.

Platsen ger inget undantag för en rättrogen muslims böneschema. Ja kanske är det tvärtom för vår bärare, som i den sena middagstimman vänder sig mot Mecka; kanske ger den här miljön en fördjupad känsla av det gudomligas närvaro? Man behöver inte vara konfessionellt troende för att uppleva någonting som kan liknas vid en religiös känsla, när man befinner sig i ett sublimt bergslandskap som detta.

Jag tvekade innan jag tog bilden. Det kändes smått vanvördigt att fotografera mannen i denna situation. Men jag hade talat med bärarna – khurpas kallas de, en motsvarighet till de mer kända sherpas i Nepal – som inte alls tog illa upp utan tvärtom gillade att bli fotograferade. De kunde också betrakta de dagliga bönerna som ett slags andlig hygien, en del av vardagsrutinen och inte någonting exceptionellt och högtidligt.

Det var ändå en självklarhet att vara diskret, hålla sig på avstånd och använda lång brännvidd och arbeta snabbt. Jag tog faktiskt bara en enda exponering av den bedjande mannen.

Jag valde en centrerad komposition i stående orientering. Dels för att ge scenen ett lugn och en värdighet. Dels för att associera bilden till religiösa symboler och bilder, vilka ofta är centrerade och symmetriska snarare än uppbyggda enligt gyllene snittets princip. Bilden är för övrigt obeskuren.

Pakistan är inte direkt något turistmål för charterresor. Under ett par år var det relativt lugnt i landet men bara året efter min resa (2006) så stängdes fönstret och alla utrikesdepartement avrådde från att resa dit. De politiska oroligheterna eskalerade snabbt, och just dessa områden i norr nära gränserna till Kina och Indien var särskilt drabbade av klanstrider och terrorattacker från talibaner.

Händelseutvecklingen i Pakistan, i kombination med allt intensivare diskussioner om islamism och islamofobi i Västvärlden, har i efterhand gett bilden en särskild laddning. Själv ser jag ofrånkomligen bilden genom mina egna upplevelser, mina egna minnen. Men den kontext som präglar bildens innebörd för en annan betraktare kan jag aldrig helt kontrollera.

Min avsikt var hur som helst inte att skapa ett politiskt foto, utan en bild av en människa i vördnad inför någonting ofattbart stort, det må vara Gud eller Naturen, eller både och.

Tvekande höst i Söderåsen

I arkivet: Helgtur till Söderåsen Nationalpark, en bit in i oktober.

Borde väl vara sprakande höst vid den tiden? Tänkte vi. Men i Söderåsen var det milt och förvånansvärt grönt, nästan vårgrönt på sina ställen. Ingen grande finale på sommarhalvåret, bara en utdragen suck. Grått, neutralt ljus hela helgen, som för att understryka stämningen av höst som tvekar.

En grå glimt av Särö Västerskog

Vi gav oss ut tidigt på lördagsmorgonen i riktning söderut. Naturreservatet Särö Västerskog lockade, och snön som fallit dagarna innan i kombination med starka vindar lovade spännande förhållanden för kustfoto.

Men med naturen vet man aldrig, och aldrig kan man råda över den. Vinden pinade kinderna och trängde in i ben och märg, någon snö fanns det inte och morgonsolen kämpade förgäves mot molnen som drog in från havet och saltade det bistra vädret med stora hagelkorn.

Det blev därför bara några detaljbilder som inte säger mycket om detta intressanta naturreservat. Här finns granithällar, runda stenar vid vattenbrynet, sandstränder, knotiga ekar och annat. Hit återvänder jag gärna.

Maffigare bilder på Fotosidan

När jag började på Fotosidan var det max 640 pixlar som gällde. Rena frimärkena till bilder. Därefter har gränserna flyttas i omgångar. Nyligen möjliggjordes bilder i riktigt stora storlekar, vilket en landskapsfotograf som jag varmt välkomnar.

För det är trots allt så, att somliga bilder kräver en viss storlek för den rätta känslan vid betraktandet. Känslan av närvaro och intrycket av naturens storhet hjälps på traven av bildens dimensioner.

Därför har jag så smått börjat ladda upp utvalda gamla bilder i större varianter. Några exempel (länkarna öppnas i nytt fönster, klicka bort kommentarfältet för att se i full storlek):

Söderåsen, Skåne

Hardangerjökulen, Norge

Nepal

Pakistan, nära K2

Schweiz

Jotunheimen, Norge

Lofoten, Norge

Det är inte bara de grandiosa vyerna som tjänar på storlek, så även de mindre utsnitten:

Änggården, Göteborg

Självfallet XL för de nyinlagda bilderna från Island, till exempel:

Dyrhólaey Landmannalaugar

Jag tycker att 1400 pixlar för liggande och 1000 för stående format är lagom. 1000 pixlar är visserligen ett mått inom den gamla ramen men är okej för stående format på 24 tums skärm. Men för panoramabilder förslår inte en bredd på 1400. Nedan en bild från Island sammansatt av nio exponeringar i stående format. Här kändes 1800 pixlar nödvändigt (som sagt, klicka bort kommentarsfältet för att se bilden i full skala):

Langisjór

* * *

P.S. Fler bilder från Islandsresan i mitt förra blogginlägg här.

Ser ut som en tanke

Halva nöjet med en fototur är när man kommit hem och går igenom skörden och redigerar bilderna. Ibland blir man överraskad.

I förrgår eftermiddag och kväll var jag åter vid mitt favoritställe på cykelavstånd från hemmet: Stora Amundön i södra Göteborg. Himlen såg dyster ut men man hoppas ju, och förhoppningen kom inte på skam.

Av bilderna har jag bara framkallat fyra. De råkar vara tagna med ungefär en och en halv timmas mellanrum. När jag tittade på dem tillsammans, i tur och ordning, såg jag ett mönster. Ser du det också?

Dels en linjär utveckling från gråmulet (läge för svartvita bilder) till allt intensivare skymningsfärger. Dels en cirkelrörelse: från grenverk till grenar, däremellan klipphällar med vattenkar. Trä, sten och vatten, trä. En ren tillfällighet men det ser ut som en tanke; som om dessa fyra bilder hänger ihop och bildar en liten berättelse.