Bländare åtta
Maffigare bilder på Fotosidan
När jag började på Fotosidan var det max 640 pixlar som gällde. Rena frimärkena till bilder. Därefter har gränserna flyttas i omgångar. Nyligen möjliggjordes bilder i riktigt stora storlekar, vilket en landskapsfotograf som jag varmt välkomnar.
För det är trots allt så, att somliga bilder kräver en viss storlek för den rätta känslan vid betraktandet. Känslan av närvaro och intrycket av naturens storhet hjälps på traven av bildens dimensioner.
Därför har jag så smått börjat ladda upp utvalda gamla bilder i större varianter. Några exempel (länkarna öppnas i nytt fönster, klicka bort kommentarfältet för att se i full storlek):
Det är inte bara de grandiosa vyerna som tjänar på storlek, så även de mindre utsnitten:
Självfallet XL för de nyinlagda bilderna från Island, till exempel:
Jag tycker att 1400 pixlar för liggande och 1000 för stående format är lagom. 1000 pixlar är visserligen ett mått inom den gamla ramen men är okej för stående format på 24 tums skärm. Men för panoramabilder förslår inte en bredd på 1400. Nedan en bild från Island sammansatt av nio exponeringar i stående format. Här kändes 1800 pixlar nödvändigt (som sagt, klicka bort kommentarsfältet för att se bilden i full skala):
* * *
P.S. Fler bilder från Islandsresan i mitt förra blogginlägg här.
Island 2013 – en resa till jordens skapelse
Var börjar man? Ett land av vulkaner, glaciärer, vattenfall, lavafält, varma källor, svarta stränder och mycket annat. Ett land vars karga och dramatiska natur får besökaren att känna som att man rest till jordens skapelsestund, vilket i en mening ju också är fallet.
Var börjar man? Vi tar det helt enkelt i tur och ordning. Nedan följer ett axplock bilder från min resa i västra och södra Island i slutet av juli.
Från Reykjavik åker vi norrut mot Kerlingafjöll, ett bergsområde i högländerna mellan glaciärerna Langjökull och Hofsjökull. Bergarten ryolit har gett området dess gula och röda färger, i kombination med utfällningar av mineraler. Om det vulkaniska ursprunget vittnar bubblande källor och svavelosande rök som stiger ur marken.
Ett område känt för geotermisk aktivitet är Hveravellir, inte långt från Kerlingafjöll:
Som ett urtidsdjur förvandlat till sten står Hvitserkur i vattenbrynet. Den femton meter höga klippan ligger i Húnafjördur, nordvästra Island. En dag kommer också detta monument över tidens verkningar att vara ett med stranden, precis som sanden en gång var klippa.
Hur många vattenfall har Island? Jag tror inte någon har räknat, om det ens är möjligt. Island är nog det enda land där naturfotografer åker förbi det ena vattenfallet efter det andra utan att stanna. För annars skulle man inte komma långt och inte heller få se mycket annat. Vi stannade dock i regnigt väder vid några av de riktigt imposanta fallen, som till exempel Gullfoss och Seljalandsfoss, där vattnet störtar 60 meter i fritt fall mot marken.
Men stort vattenfall betyder också stor turistattraktion. De verkliga pärlorna, i mitt tycke, finner man någon annanstans, som vi snart ska se.
Sydkusten. Svarta stränder, långa vågor, branta klippor, basaltkolumner. Abrasionsvittnen vid Dyrhólaey.
Från kusten upp i högländerna. Mellan Myrdalsjökull och Vatnajökull ligger Langisjór. Området tilltalade mig inte minst för att det var så öde. Langisjór betyder den långa sjön men är inte bara namn på en sjö utan också på hela området, i sin tur en del av Vatnajökull Nationalpark sedan tre år. Här dominerar gråsvart aska och grön mossa. Och tystnad. Civilisationen känns långa borta både i tid och rum.
I utkanten av Langisjór passerar vi – självklart – ett system av vattenfall. Stående vid vattenfallen fann jag ofta att de begränsade utsnitten var mer fotografiskt intressanta än de breda vyerna.
En annan erfarenhet var att de vackraste och mest spännande platserna låg vid sidan av vägarna, kända av få. Tack vare lokal guide, själv fotograf, tog vi oss till ställen vi aldrig hade hittat på egen hand eller ens vetat om. Som till exempel dessa fall (till och med namnet är ovisst, men jag tror det är Blafjallafoss):
Eftersom Island geologiskt sett är ett ungt land och många av de naturkatastrofer som format landet skett i modern tid är natur och kultur här tätt sammanvävda. Men naturens processer påverkar inte bara Island självt. Effekterna av Eylafjallajökulls utbrott för tre år sen ligger färskt i minnet. Fast det var ändå en futtig händelse i jämförelse.
Bilden nedan visar en del av Eldhraun, ett enormt lavafält på 565 kvadratkilometer, bildat av ett kraftigt vulkanutbrott som ägde rum på 1780-talet. Det är ett av dessa megautbrott som påverkat klimatet över stora delar av jorden. Runt om i Europa slog skördar fel och folk dog. Vissa historiker framhåller utbrottet som en bidragande orsak till de politiska oroligheter som kulminerande med Franska revolutionen.
Eldhraun passerar vi på väg österut mot utlöpare från Vatnajökull. Jag har varit åtskilliga gånger i såväl Alperna som Himalaya, men isfallen här slår det mesta jag sett i mäktighet.
Med sina 3100 kubikkilometer is är Vatnajökull Europas största glaciär. Ett ställe av alla dess södra utlöpare är mer populärt än andra: Jökulsárlón, den nära 250 meter djupa sjön där glaciären kalvar isberg mer eller mindre konstant. Platsen har varit scen för flera filminspelningar, James Bond och Game of Thrones bland andra. Här finns inte bara dramatik utan också fina detaljer i form av isblock som spolas upp på stranden och gnistrar som smycken i solen.
Vad de flesta bilderna härifrån inte förtäljer är den febrila mänskliga aktiviteten. Bilar, bussar, båttrafik, människor i mängder. Att man vill hit är fullt förståeligt; jag är ju själv en av alla dessa turister. Men bara en liten bit bort ligger Fjallsárlón. Och här var det så gott som folktomt. Fjallsárlón är en mindre sjö men tack vare stillheten erbjöd den en större upplevelse för min del.
På väg från de stora isarna stannar vi på ett fält av aska och lava för att fånga det sena kvällsljuset. I bakgrunden anas glaciären. Is och aska – Island är verkligen kontrasternas land.
Näst sista dagen beger vi oss mot Landmannalaugar, Islands allra mest populära resmål för vandrare, ja även för de hästburna. Området är kraftigt kuperat och karaktäriseras av sina flerfärgade ryolitberg.
Resan börjar lida mot sitt slut. Vi tar vägen över höglandet nära Myrdalsjökull tillbaka mot Reykjavik. Solen skiner, och landskapet framstår som om det vore skapat för estetisk njutning och fotografisk glädje.
Strålande, hög sol är visserligen inte fotografiskt upphetsande men det får faktiskt vissa av färgerna att komma till liv. Och är det någonting man slås av hos Islands natur, förutom den där känslan att vara närvarande vid jordens skapelse, så är det de ibland närmast osannolika färgerna i allt från mineraler till den lysande, limegröna mossan.
Innan vi slutligen lämnar de skumpiga grusvägarna för asfalten mot Reykjavik ligger vi en lång stund på mjuk mossa och njuter av solen. Jag tittar upp, och vad får jag se om inte en islandshäst i full fart, frustande så det ryker.
Som en symbolisk hälsning i skyn. På återseende, du magiska skapelseplats på jorden.
Takk fyrir!
Och resan går till... Island!
Efter en del funderande och velande har jag bestämt mig. Island blir resmålet i sommar. Jag har varit där en gång förut. Då vandrade vi i de glesbefolkade områdena vid östra kusten, där turister är sällsynta, och det blev besök på mer kända platser som Kraflas och Askjas vulkaner och vi beundrade vattenfall som Godafoss och Dettifoss. Valsafari vid Husavik hanns också med.
Nästa gång är det Islands södra och västra delar som ska utforskas. Jag ser fram emot att även där få uppleva det magiska som bara Island kan erbjuda – färgerna, de utomjordiska landskapen, elementen som får en att känna som att man bevittnade jordens födelse.
Norrskenet
I mitt blogginlägg om Lofoten förra veckan visade jag en bild på norrsken. Jag har fått kommentarer om den bilden med önskemål att få se fler rutor från tillfället.
Min tanke när jag valde ut bilden handlade om effekt och stämning. Norrsken är i sig ett så spektakulärt fenomen att det lätt tränger undan övriga bildelement, i synnerhet om skenet är sprakande, virvlande och fullt av färger.
På plats tror man knappt sina ögon. Men för fotografin råder ingen given relation mellan slående motiv och resultatets kvalitet. Låt mig förklara med några exempel.
I de två bilderna nedan tycker jag att norrskenet breder ut sig på bekostnad av både stjärnhimlen och bergen. Inte minst i den första bilden, där den gröna slöjan är så gigantisk att den tycks vilja spränga bildens kanter.
Dessutom ser den gröna speglingen i vattnet nästan artificiell ut, som om den vore inklippt. Vattnet känns inte integrerat med bilden i övrigt.
Även om dessa bilder är realistiska tycker jag att uttrycket är alltför påträngande. Norrskenet liksom väsnas och gestikulerar – se på mig och bli imponerad! Det är fyrverkeri och pukor.
I den bild jag föredrar är norrskenet nertonat. Den stjärnklara himlen, de månbelysta bergen, stillheten, oändligheten: allt detta kommer fram bättre i denna bild. Så om det är dessa aspekter jag vill förmedla snarare än ett spektakulärt himlafenomen, ja då är valet givet.
Kanske tycker du annorlunda? Jag kan i alla fall lugnt säga att den där kvällen i Lofoten gav mersmak för norrskensfotografi, en subgenre inom naturfoto där jag efter detta första trevande försök har mycket kvar att lära mig.
Lofoten 2013 – stränder, hav och berg
Det var längesen. Alltför längesen. Så kände jag direkt när jag än en gång besökte de magiska öarna i norr.
Tidigare har jag åkt till Lofoten för att paddla havskajak eller klättra, både sommar och vinter. Fotandet har då kommit i andra hand. Men denna gång stod fotograferingen i centrum. Och många bilder blev det, i varierande väder och ljus. Nedan ett litet axplock.
Skagsanden i Flakstad var en av många stränder vi stannade vid.
Uttakleiv är ett populärt ställe för fotografer. Det blev ett par besök här.
Vikten, på den nordöstliga delen av Flakstadöya.
Lofotens vyer är så spektakulära, bergen och havsbandet så slående, att man lätt glömmer att sänka blicken och spana efter andra motiv. Men de finns där, och de är spännande.
Vädret var som sagt varierande. Det brukar det vara i Lofoten, som är känt för snabba och stora svängningar i väderlek. Klimatet påverkas av kombinationen nordlig breddgrad och närheten till Golfströmmen.
Vi hade tur som inte fick sämre väder än att vi kunde fotografera med gott resultat varje gång vi gav oss ut. Och vi fick vår beskärda del av strålande sol.
Dessa soliga stunder bjöd Lofoten på den ena vykortsscenen efter den andra. Här har just en liten fiskebåt passerat. Med båten i bild blev bilden nästan för pittoresk, i mitt tycke blev det mer intressant när de mjuka svallvågorna bredde ut sig över det lugna vattnet.
Reine, byn där vi bodde, badar i nyvaknad sol en ovanligt lugn morgon.
Reine är omgivet av branta berg, och som en drottning över dem alla ståtar Olstinden, som syns på bilden ovan.
Livet för Lofoten-borna har sedan historiska tider präglats av torsken. I många länder är torkad torsk från Lofoten en exotisk delikatess och överallt ser man torkställen, med eller utan fisk.
Stranden i Haukland – Lofoten i ett nötskal, skulle nog vissa säga.
Trots att stranden i Unstad bara ligger ett par stenkast från bebyggelse upplevde jag denna plats som särskilt karg och utsatt, som en sista utpost mot den väldiga Atlanten. Kanske påverkades jag av det lite hotfulla vädret de båda gånger vi var där.
Ett annat ställe som också kändes öde och exponerat var Eggum. Sjöbodar i vinterdvala bidrog till stämningen, och de erbjöd också intressanta fotomotiv.
Sand, stenar, hav, berg – dessa är ingredienserna som återkommer, men med smärre variationer som gör att det ena stället ändå inte är det andra helt likt.
Nedan ett par bilder från olika platser, olika tidpunkter, i Myrland.
Vad mer? Jo såklart, det där ljuset... som alla frågade om när man kom hem. Norrskenet. Om högtryck med klarblå himmel inte är så upphetsande för naturfotografen så har förhållandet den fördelen att chansen att få se norrsken ökar när mörkret fallit. Och vilket skådespel vi fick se!
Det började svagt, som antydningar. Snabbt kastade vi oss in i bilen för att komma till ett bra ställe. Väl på plats hann vi knappt försöka ratta in kamerorna förrän enorma gröna slöjor spelade över himlavalvet, medan månen belyste de snöklädda bergen. Det hela avtog ganska snabbt, för att successivt dö ut med ett par blygsamma efterdyningar.
Det var första gången jag såg norrsken. Minnet kommer jag att bevara som en skatt så länge jag lever. Till min glädje blev det några bilder på skådespelet också. Den jag gillar mest är en bild från slutfasen. Inte så spektakulär men – förhoppningsvis – desto mer stämningsfull.
Med den bilden avslutar jag denna fotokavalkad.
* * *
P.S. Tack till Eva och Kristoffer samt inte minst Magnus på Creative Adventures för gott sällskap, givande diskussioner, ja en suverän fotovecka helt enkelt! Och vår värd Lilian på Det Gamle Hotellet i Reine ska också ha tack - utan gott kaffe blir det ju inga bra bilder ;-)