Albanien 2015, del 2 av 2 – Från Thethi till Valbona och Kruja

En lång dags vandring i hettan tar oss från Thethi till Valbona, från en nationalpark till nästa över ett bergspass på bortåt tvåtusen meters höjd.

Dalen påminner om Thethi men i Valbona känner man sig ännu mer omsluten av berg, klippväggarna och topparna ligger närmare inpå. Vi bor några nätter på ett ljuvligt gästhus, en skuggig oas med djur, grönsaksodlingar och fruktträd.

Efter en dags vandring njuter man stort på balkongen med en kall öl, fast utsikten gör det svårt att hålla blicken på sidorna i boken man satt sig för att läsa:

Ute på landsbygden i norra Albanien lever människorna enkelt, odlar och sköter boskap med traditionella medel. De flesta har emellertid mobiltelefoner och på sina ställen finns Internet – en egendomlig kontrast kan tyckas, men bara om man utgår från att alla samhällen ska genomgå samma slags utvecklingsprocess som de rika Västländerna.

Liksom i Thethi blir gästhuset i Valbona vårt basecamp för dagsturer.

Den sista bilden är faktiskt tagen ett tiotal meter in i Montenegro. Det är inte första gången under våra vandringar vi rört oss vid nationsgränsen. Den 645 kilometer långa bergskedja som kallas Dinariska alperna förbinder många länder, från Slovenien i norr genom Kroatien, Bosnien och Hercegovina, Serbien, Montenegro, och Kosovo till Albanien i söder.

Efter några dagar i Valbona har det blivit dags att ge sig av. Resan börjar lida mot sitt slut. Den kunde slutat här och jag skulle ändå varit nöjd. Naturen, kulturen, människorna, maten, sällskapet, allt har gett mig fina upplevelser.

En båtfärd på sjön Koman tar oss vidare mot resans sista anhalt. Landskapet passerar revy i lugn takt, ibland som en lektion i geologi.

Efter all vandring får kroppen nu vila. I staden Kruja besöker vi ett par museer och försöker undvika turistfällorna – butiker där man ironiskt nog gör kommers av kommunismens kitschiga symboler från tiden före 1991. Här finns också en dramatiskt belägen fästning att beskåda. Samt en och annan katt.

Del 1 av min reseberättelse hittar du här.

Albanien 2015, del 1 av 2 – Från Shkodra till Thethi

Vi kliver in i minibussen som ska ta oss till Albaniens norra delar, på gränsen mot Montenegro och Kosovo. Nationalparkerna Thethi och Valbona är vårt mål. Här dominerar bergen med toppar upp emot tretusen meter. Landskapet präglas också av skogar, floder och vattenfall. Det är för vandring i naturen vi siktar på just till dessa områden. Men vistelsen i Albanien kom också att bjuda på möten med människor och inblickar i en kultur med en lång och vindlande historia.

Med en yta ungefär som Dalarna och en befolkningsmängd på en tredjedel av Sveriges är Albanien ett litet land. Under efterkrigstiden fram till 1991 var nationen en kommunistisk diktatur, i decennier styrd med järnhand av Enver Hoxha. Spåren av denna regim finns kvar, nu som omärkta kulturminnen lite varstans. Exempelvis monumenten, som med typisk estetik ska demonstrera stabilitet och styrka:

Och så alla bunkrar. Hoxha lät bygga över 700.000 små bunkrar som skydd mot påstådda yttre hot. Det berättas att säkerheten testades genom att åsnor placerades i bunkern som sedan bombades. Alla åsnor ska ha överlevt utan skador (och skämt om den verkliga åsnan kan numera florera öppet).

Första anhalten är Shkodra, en av de äldsta och historiskt mest betydelsefulla städerna i Albanien. En mer än tusenårig historia vars militära och politiska dimension kan avläsas i slottet Rozafa, strategiskt beläget på en hög kulle.

Vår vandring börjar vid Qaf Thore, ett bergspass på 1700 meters höjd. Det är mycket hett och torrt. Röken på bilden stiger från en skogsbrand, en vanlig syn i dessa områden sommartid.

Den nästan olidliga hettan och torkan till trots så är vegetationen friskt grön. Urladdningar med åska och regn förekom ofta på kvällen, och här och var flödar vatten genom landskapet.

Vi bor enkelt i små byar i dalgångarna. Längs vandringslederna är det vanligt att familjer har byggt om en av gårdens byggnader till gästhus. Värdarnas vänlighet och gästfrihet gjorde att det kändes lite som att vi blivit inbjudna till deras hem. Lugn och gemyt råder, omgivningarna är pittoreska, och att väckas av tuppen varje morgon har sin tudelade charm.

Vi når Thethi, det utsträckta samhälle som också delar namn med floden i dalgången och är beteckningen på området som blev nationalpark 1966. Här finns flera sevärdheter förutom den fantastiska naturen. Ett av få kvarvarande torn kallade kullë finns här. Dessa torn användes redan under ottomanska regimen och ända fram till tidigt 1900-tal, dels för militärt bruk, dels som ett slags domstolsbyggnader där familjefejder och andra tvister reddes ut. Tornet i Thethi är idag ett museum i privat regi som drivs av familjen som äger marken.

Thethi blir vår utgångspunkt för en dagstur upp till Pejapasset, eller Quafa e Pejës. Hyfsat högt på drygt 1700 meter men en bra bit under Maja Jezercë, som med sina 2694 möh är det högsta berget i dessa delar av de albanska alperna.

Pejapasset ligger strax bortom sadeln till höger i bilden nedan. Det höga berget är Maja de Harapit (2217 möh).

Stigningen är brant och ryggsäcken känns tung i den olidliga hettan. Men naturen och vyerna gör vandringen mödan värd.

På andra sidan passet i nordostlig riktning, mot Montenegro:

Fortsättning följer...

Ny hemsida

I helgen publicerade jag min nya hemsida. Inriktade mig på en enkel och ren design denna gång, utan andra funktioner än några album med inte alltför många bilder samt kort info. Bloggen får tillsvidare stanna kvar på Fotosidan.

Klicka på bilden för att komma till hemsidan. Synpunkter tas tacksamt emot!

Tankar kring en bild #3 – Hvitserkur och konsten att vänta

Där står den. Likt ett urtidsdjur som tagit sig ner till vattnet för att dricka och plötsligt förvandlats till sten. Klippan kallas Hvitserkur och är belägen i nordvästra Island. Ibland täcks den mörka stenen av fågelträck som ger Hvitserkur en vit särk, därav namnet.

När vi kommer dit den sena sommarkvällen är det tomt på folk. Jag traskar runt och försöker porträttera djuret på bild i olika vinklar och kompositioner. Men molnen gör att scenen inte riktigt kommer till liv. Den initiala upphetsningen över den häftiga klippan övergår snart i fotografisk uppgivenhet. Timmarna går. Ska vi åka därifrån? Inte riktigt ännu.

Jag planterar stativet och väntar. Och det är till stor del vad landskapsfotografering handlar om. Komposition och väntan. Att djur- och fågelfotografer måste vara utrustade med en stor portion tålamod vet nog de flesta men det gäller också för landskapsfotografen.

Väntan kan vara förutseende och planenlig. Om en halvtimma borde de där molnen ha flyttat sig dit, lite senare kommer skuggorna att falla i den vinkeln, vid det klockslaget når tidvattnet sitt maximum.

Väntan kan också vara ett blint hopp. Så var fallet vid Hvitserkur. Inga tecken på att ljuset skulle förändras men man väntar och hoppas. Plötsligt en öppning i molnridån och ett ljus kastas mot klippan i bakgrunden, som färgas orange.

Precis vad som behövdes för att framhäva kvällens, ja vid detta lag nattens, blå toner och för att ge de gröna algerna i förgrunden resonans. Håll för den orangea strimman och du ska se hur hela bilden liksom tappar luften.

Bilden kommer inte att vinna några priser men den illustrerar väntans dygd. Och av allt man kan lära sig genom landskapsfotografering så är konsten att vänta en god erfarenhet. Att låta tiden gå utan garantier om resultat. Nyttigt inte minst i våra dagar när vi med hjälp av livsstilscoacher och sociala medier lever under den omedelbara lyckomaximeringens pressande imperativ.

Leòdhas is na Hearadh

Språket är gäliska, på engelska skriver vi Lewis and Harris. Två namn men en ö, som hör till Yttre Hebriderna utanför Skottlands västkust. Landskapet är kuperat och kargt, här finns nästan inga träd utom några få planterade dungar och barrskogar. Bebyggelsen är gles och man ser fler får än människor. Hösten har färgat markens vegetation i nyanser från gult till rött och brunt. Västerut lyser Atlanten i turkosa vågor. Över ljusa sandstränder sveper de in i mjuka rörelser, på andra ställen slår vågorna kraftfullt mot mörka klippor.

Under en vecka i november hade jag förmånen att tillsammans med några andra naturfotografer resa runt och fotografera på denna plats. Vi höll oss till de västra delarna av Harris och södra Lewis, med byn Tarbert – och gemytliga Harris Hotel – som utgångspunkt för våra dagsturer.

Landskapet har sin säregna karaktär, som inte bara beror på topografi och flora. Vädret kan slå om lika dramatiskt som plötsligt, och ljuset skiftar ständigt. Som fotograf skulle man kunna återkomma till en och samma strand varje dag i ett helt liv och ändå inte få två likadana bilder.

På en vecka hinner man bara få en liten glimt av Lewis och Harris, trots intensiva dagar som börjar en god stund innan gryningen och slutar med en maltwhisky till kvällen, i fåtöljer klädda i lokalt tillverkad tweed, efter att skymningens sista strålar har förvaltats efter bästa förmåga. Nedan ett axplock bilder från resan. Mina intryck, mina tolkningar.

Bilderna kommer bäst till sin rätt förstorade så klicka gärna.

* * *

Man vet att platsen har någonting utöver det vanliga när tre naturfotografer vänder ryggen åt en regnbåge och ett ljus som skulle betraktats som guld hemmavid.

Gryningens sista rodnad flyr snabbt undan. Och en vecka på Lewis & Harris går fort, alldeles för fort.

Tack till Anders, Lars-Åke, Tommy, Staffan och inte minst Magnus Lindbom på Creative Adventures, för gott sällskap och inspiration!