Vad har jag gjort?

De senaste veckorna har jag varit utomordentligt inaktiv på Fotosidan. I stort sett bara varit inne och vänt några gånger. Tiden har helt enkelt gått åt till annat. Exempelvis att förbereda bilder för ett företag som vill använda mina foton på sin hemsida. Återkommer kanske med en blogg när detta blivit en realitet.

Tid har också ägnats åt att snickra ihop min egen hemsida. Nu ligger den ute på webben – äntligen! Klicka på bilden så kommer du dit.

Det är roligt i sig att kunna visa sina bilder på en egen hemsida, men i förlängningen tänker jag också hemsidan som en plattform för att kunna lansera bilder och förslag på artiklar och föredrag.

Faktiskt: redan dagen efter publicering fick jag kontakt av en frilansjournalist med idéer om ett slags fotoreportage. Även det kommer att ta min tid i anspråk.

Så är det, med fotograferandet liksom i övriga livet: det går i vågor. Ibland piskar man själv upp vågen av egen riktad energi, andra perioder åker man liksom bara med.

Så småningom ska FS få mer av min tid. Jag har en skuld på kommentarskontot och den lovar jag betala – inte av plikt men av lust!

Vi hörs!

Spökfåglar och isgubbar

Spökfåglar finns inte i verkligheten utan bara på bild, tack vare lång slutartid. Isgubbarna finns däremot, kameran har bara registrerat dem. Eller är det så enkelt?

I en mening existerar varken spökfåglar eller isgubbar eftersom de är tillägg som vi gör, genom teknik eller association eller bådadera. Det finns ingen verklighet att se bakom våra tillägg och vinklingar. Ett fotografi visar inte verkligheten utan uppmanar oss att se. Ett tryck på associationsknappen.

Bortsett från denna lilla reflektion tyckte jag att bilderna var lite kul, helt enkelt =)

Snart...

Okej, ”snart” är väl mer ett uttryck för en längtan än en realistisk prognos. Men när man idag såg gröna gräsfläckar för första gången på jag vet inte hur länge, kände solen värma från en klarblå himmel, hörde hur smältvattnet porlade i rännilar här och var, så kändes det som att snart, snart…

Och jag är väl inte den enda som längtar efter våren?

P.S. Sista bilden är manipulerad.

Själv är bästa tomte

Det är lika roligt att ge som att få. Så försöker vi lära våra barn. Särskilt nu i juletid, när vi för övrigt också gör vad vi kan för att barnen ska tro på tomten.

Om det vi lär verkligen stämmer borde det vara kul i kvadrat att både ge och få en present i samma akt. I sann julanda beställde jag därför en julklapp till mig själv från tomteverkstan i Umeå.

Jag kan försäkra er att givandets glädje var lika genuin som frånvaron av förvåning när jag öppnade paketet den 24:e december. En kamera! Och just en sån jag hade önskat!

– Åh tack Björn vad du är snäll! Det är nästan för mycket, inte hade du behövt… säger jag lätt generat.

– Äsch, det är du värd, svarar jag. Klart grabben ska ha en ny kamera!

– Ja du har nog rätt som vanligt. Man kan ju aldrig ha för många kameror. Och förresten är detta en julklapp enligt Robin Hoods princip, för mottagaren är fattigare när han får presenten än givaren innan han köpte den.

– ???

Kom ihåg – det är inte innehållet i paketet som är viktigast, utan tanken bakom.

God fortsättning!

Döden i sökaren

Är det etiskt försvarbart att fotografera och visa bilder på döda djur? Frågan diskuteras då och då här på FS och har varit på tapeten alldeles nyligen. Ämnet engagerar och upprör, åsikterna går isär.

Mitt svar är ett tveklöst ja. Av den enkla anledningen att livet och döden är sammanflätade, att de utgör varandras förutsättningar. Det vore bedrägligt att bara visa upp naturen som liv, födelse, växt, blomning, som ett skyddat reservat där inte hot, rädsla, brutalitet och plågsam död existerar. Det vore en projicering av värderingar och önskningar på en natur där moraliska begrepp, som ju är mänskliga konstruktioner,  i själva verket inte har någon plats.

Den enes död, den andres bröd, att äta eller ätas – förhållandet mellan liv och död ställs på sin spets. Men temat går djupare än så. Årstider, organismers livslängd, djurmigrationer, dräktighetsperioder och så vidare – naturen inrymmer många olika cykler, alla förbundna med livets och dödens fläta.

I de karga fjällen påminns man om att beroendebanden kan vara sköra. Ett osedvanligt rikt lämmelår tycks för en stund rubba balansen och samtidigt bekräfta sambandet. Aldrig ser man så många ettriga gnagare i fjällen, men aldrig heller så många döda djur. Rovdjuren får sitt i överflöd, mer än vad de klarar av att äta, resten skänker liv längre ner i näringskedjan.

Där livet är sparsamt får den enskildes död så mycket större konsekvenser. Inte bara för djuren. En död jak på 6000 meters höjd i Himalaya vittnar om en mänsklig tragedi – en katastrof för den fattige tibetan som ägde djuret. En jakförare som paradoxalt nog livnär sig på andra, bättre bemedlade människors vilja att riskera sina egna liv för att få bestiga världens högsta berg.

Stanken från den döda jaken är vedervärdig. Vilket förvånar mig eftersom djuret borde vara djupfryst. Det kommer att bli liggande länge. Här finns knappt några asätare och de bistra förhållandena gör att nedbrytningsprocessen går extremt långsamt. Men åtskilliga organismers liv kommer att gagnas av detta stora kadaver. Den stund jaken drog sitt sista andetag startades en kedja av livgivande händelser, slutet blev början på någonting nytt.

Husflugan kan leva en månad, om den har tur och inte fastnar i ett spindelnät. Nässelfjärilen har en livslängd på upp till tio månader. Rovdjuren i fjällen får uppleva födorika somrar i form lämmeltåg vart fjärde till sjunde år. Den döda jaken kunde ha blivit 20 år eller mer. Nu är den förpassad till andra tidsrymder: mikroorganismernas snabba arbete och slutligen glaciärernas malande. Olika skalor av tid, samma grundläggande förhållande som gemensam nämnare.

Ett djur har dött. Tiden mellan flytande blod och barskrapade ben kan vara lång och den kan vara kort. Och den kan frysas av ett fotografi. En bild som kan lära oss någonting om naturen. Kanske kan en sådan bild också förmedla en säregen skönhet?