Stenar

Den vinner över saxen men förlorar mot påsen. Har du en i magen kan du se fram emot operation, har du en täljsten från Handöl kan du använda den som isbit i drinken.

En sten kan vara ädel och den kan vara magisk (”De vises sten”). Den kan vara symbolisk (”kasta första stenen”, ”kasta sten i glashus”) och den kan vara världens finaste skatt och en nyckel till hemliga möten som för Fia och Hampus i Den vita stenen.

I mänsklighetens historia har stenar spelat en så stor roll att de fått ge namn åt en period – stenåldern – som kallats den första tidsepoken. Ingen civilisation utan sten.

En sten är tid och minne. Vittnesbörd om geologiska processer bortom människans erfarenhetshorisont. Fragment av eoner. I det avseendet bildar stenen och fotografiet ett slags analogiskt syskonpar. Som utsnitt av tid och materialiserat minne.

Och resan går till... Island!

Efter en del funderande och velande har jag bestämt mig. Island blir resmålet i sommar. Jag har varit där en gång förut. Då vandrade vi i de glesbefolkade områdena vid östra kusten, där turister är sällsynta, och det blev besök på mer kända platser som Kraflas och Askjas vulkaner och vi beundrade vattenfall som Godafoss och Dettifoss. Valsafari vid Husavik hanns också med.

Nästa gång är det Islands södra och västra delar som ska utforskas. Jag ser fram emot att även där få uppleva det magiska som bara Island kan erbjuda – färgerna, de utomjordiska landskapen, elementen som får en att känna som att man bevittnade jordens födelse.

Isens sista sång

Det hade varit alldeles tyst denna klara och vindstilla morgon, med bara lite glest kvitter från en och annan fågel som tog ut våren i förskott, fastän temperaturen mätte minus 7 grader. Vem kan klandra dem? – det var trots allt den sista mars.

Det hade varit tyst om det inte varit för sjön.

Isen låg tjock på Sisjön och hade under åtskilliga bistra vinterdagar pressats upp och brutits i stora flak mot strandens stenar. Till en början hördes nästan ingenting, men i takt med att solen steg började isen sjunga. Starkare och starkare. Det knakade och brummade, det knäppte och ven som pisksnärtar.

Aldrig har jag hört en liten insjö ljuda så. Det var som om ett ursinnigt djur levde under isen och försökte bryta sig ut ur vinterns fängelse.

Men det var i själva verket ljudet från vårens födslovärkar. Kraftfullt och dramatiskt, men också vackert.

Move it, shake it!

Blända ner, sätt på ett gråfilter, och måla med din kamera.

Jag är en novis på kamerarörelse men har börjat experimentera med några idéer och tekniker jag tänker utveckla. Det gäller att försöka lyfta sig i håret och gå förbi det enkla, uppenbara, den blotta effekten.

Snart är det vår – fast man undrar ju om fimbulvintern nånsin ska släppa sitt grepp – och då spirar blommor och blad. Då är det dags att skaka loss!

Lofoten 2013 – stränder, hav och berg

Det var längesen. Alltför längesen. Så kände jag direkt när jag än en gång besökte de magiska öarna i norr.

Tidigare har jag åkt till Lofoten för att paddla havskajak eller klättra, både sommar och vinter. Fotandet har då kommit i andra hand. Men denna gång stod fotograferingen i centrum. Och många bilder blev det, i varierande väder och ljus. Nedan ett litet axplock.

Skagsanden i Flakstad var en av många stränder vi stannade vid.

Uttakleiv är ett populärt ställe för fotografer. Det blev ett par besök här.

Vikten, på den nordöstliga delen av Flakstadöya.

Lofotens vyer är så spektakulära, bergen och havsbandet så slående, att man lätt glömmer att sänka blicken och spana efter andra motiv. Men de finns där, och de är spännande.

Vädret var som sagt varierande. Det brukar det vara i Lofoten, som är känt för snabba och stora svängningar i väderlek. Klimatet påverkas av kombinationen nordlig breddgrad och närheten till Golfströmmen.

Vi hade tur som inte fick sämre väder än att vi kunde fotografera med gott resultat varje gång vi gav oss ut. Och vi fick vår beskärda del av strålande sol.

Dessa soliga stunder bjöd Lofoten på den ena vykortsscenen efter den andra. Här har just en liten fiskebåt passerat. Med båten i bild blev bilden nästan för pittoresk, i mitt tycke blev det mer intressant när de mjuka svallvågorna bredde ut sig över det lugna vattnet.

Reine, byn där vi bodde, badar i nyvaknad sol en ovanligt lugn morgon.

Reine är omgivet av branta berg, och som en drottning över dem alla ståtar Olstinden, som syns på bilden ovan.

Livet för Lofoten-borna har sedan historiska tider präglats av torsken. I många länder är torkad torsk från Lofoten en exotisk delikatess och överallt ser man torkställen, med eller utan fisk.

Stranden i Haukland – Lofoten i ett nötskal, skulle nog vissa säga.

Trots att stranden i Unstad bara ligger ett par stenkast från bebyggelse upplevde jag denna plats som särskilt karg och utsatt, som en sista utpost mot den väldiga Atlanten. Kanske påverkades jag av det lite hotfulla vädret de båda gånger vi var där.

Ett annat ställe som också kändes öde och exponerat var Eggum. Sjöbodar i vinterdvala bidrog till stämningen, och de erbjöd också intressanta fotomotiv.

Sand, stenar, hav, berg – dessa är ingredienserna som återkommer, men med smärre variationer som gör att det ena stället ändå inte är det andra helt likt.

Nedan ett par bilder från olika platser, olika tidpunkter, i Myrland.

Vad mer? Jo såklart, det där ljuset... som alla frågade om när man kom hem. Norrskenet. Om högtryck med klarblå himmel inte är så upphetsande för naturfotografen så har förhållandet den fördelen att chansen att få se norrsken ökar när mörkret fallit. Och vilket skådespel vi fick se!

Det började svagt, som antydningar. Snabbt kastade vi oss in i bilen för att komma till ett bra ställe. Väl på plats hann vi knappt försöka ratta in kamerorna förrän enorma gröna slöjor spelade över himlavalvet, medan månen belyste de snöklädda bergen. Det hela avtog ganska snabbt, för att successivt dö ut med ett par blygsamma efterdyningar.

Det var första gången jag såg norrsken. Minnet kommer jag att bevara som en skatt så länge jag lever. Till min glädje blev det några bilder på skådespelet också. Den jag gillar mest är en bild från slutfasen. Inte så spektakulär men – förhoppningsvis – desto mer stämningsfull.

Med den bilden avslutar jag denna fotokavalkad.

* * *

P.S. Tack till Eva och Kristoffer samt inte minst Magnus på Creative Adventures för gott sällskap, givande diskussioner, ja en suverän fotovecka helt enkelt! Och vår värd Lilian på Det Gamle Hotellet i Reine ska också ha tack - utan gott kaffe blir det ju inga bra bilder ;-)