En grå glimt av Särö Västerskog

Vi gav oss ut tidigt på lördagsmorgonen i riktning söderut. Naturreservatet Särö Västerskog lockade, och snön som fallit dagarna innan i kombination med starka vindar lovade spännande förhållanden för kustfoto.

Men med naturen vet man aldrig, och aldrig kan man råda över den. Vinden pinade kinderna och trängde in i ben och märg, någon snö fanns det inte och morgonsolen kämpade förgäves mot molnen som drog in från havet och saltade det bistra vädret med stora hagelkorn.

Det blev därför bara några detaljbilder som inte säger mycket om detta intressanta naturreservat. Här finns granithällar, runda stenar vid vattenbrynet, sandstränder, knotiga ekar och annat. Hit återvänder jag gärna.

Island 2013 – en resa till jordens skapelse

Var börjar man? Ett land av vulkaner, glaciärer, vattenfall, lavafält, varma källor, svarta stränder och mycket annat. Ett land vars karga och dramatiska natur får besökaren att känna som att man rest till jordens skapelsestund, vilket i en mening ju också är fallet.

Var börjar man? Vi tar det helt enkelt i tur och ordning. Nedan följer ett axplock bilder från min resa i västra och södra Island i slutet av juli.

Från Reykjavik åker vi norrut mot Kerlingafjöll, ett bergsområde i högländerna mellan glaciärerna Langjökull och Hofsjökull. Bergarten ryolit har gett området dess gula och röda färger, i kombination med utfällningar av mineraler. Om det vulkaniska ursprunget vittnar bubblande källor och svavelosande rök som stiger ur marken.

Ett område känt för geotermisk aktivitet är Hveravellir, inte långt från Kerlingafjöll:

Som ett urtidsdjur förvandlat till sten står Hvitserkur i vattenbrynet. Den femton meter höga klippan ligger i Húnafjördur, nordvästra Island. En dag kommer också detta monument över tidens verkningar att vara ett med stranden, precis som sanden en gång var klippa.

Hur många vattenfall har Island? Jag tror inte någon har räknat, om det ens är möjligt. Island är nog det enda land där naturfotografer åker förbi det ena vattenfallet efter det andra utan att stanna. För annars skulle man inte komma långt och inte heller få se mycket annat. Vi stannade dock i regnigt väder vid några av de riktigt imposanta fallen, som till exempel Gullfoss och Seljalandsfoss, där vattnet störtar 60 meter i fritt fall mot marken.

Men stort vattenfall betyder också stor turistattraktion. De verkliga pärlorna, i mitt tycke, finner man någon annanstans, som vi snart ska se.

Sydkusten. Svarta stränder, långa vågor, branta klippor, basaltkolumner. Abrasionsvittnen vid Dyrhólaey.

Från kusten upp i högländerna. Mellan Myrdalsjökull och Vatnajökull ligger Langisjór. Området tilltalade mig inte minst för att det var så öde. Langisjór betyder den långa sjön men är inte bara namn på en sjö utan också på hela området, i sin tur en del av Vatnajökull Nationalpark sedan tre år. Här dominerar gråsvart aska och grön mossa. Och tystnad. Civilisationen känns långa borta både i tid och rum.

I utkanten av Langisjór passerar vi – självklart – ett system av vattenfall. Stående vid vattenfallen fann jag ofta att de begränsade utsnitten var mer fotografiskt intressanta än de breda vyerna.

En annan erfarenhet var att de vackraste och mest spännande platserna låg vid sidan av vägarna, kända av få. Tack vare lokal guide, själv fotograf, tog vi oss till ställen vi aldrig hade hittat på egen hand eller ens vetat om. Som till exempel dessa fall (till och med namnet är ovisst, men jag tror det är Blafjallafoss):

Eftersom Island geologiskt sett är ett ungt land och många av de naturkatastrofer som format landet skett i modern tid är natur och kultur här tätt sammanvävda. Men naturens processer påverkar inte bara Island självt. Effekterna av Eylafjallajökulls utbrott för tre år sen ligger färskt i minnet. Fast det var ändå en futtig händelse i jämförelse.

Bilden nedan visar en del av Eldhraun, ett enormt lavafält på 565 kvadratkilometer, bildat av ett kraftigt vulkanutbrott som ägde rum på 1780-talet. Det är ett av dessa megautbrott som påverkat klimatet över stora delar av jorden. Runt om i Europa slog skördar fel och folk dog. Vissa historiker framhåller utbrottet som en bidragande orsak till de politiska oroligheter som kulminerande med Franska revolutionen.

Eldhraun passerar vi på väg österut mot utlöpare från Vatnajökull. Jag har varit åtskilliga gånger i såväl Alperna som Himalaya, men isfallen här slår det mesta jag sett i mäktighet.

Med sina 3100 kubikkilometer is är Vatnajökull Europas största glaciär. Ett ställe av alla dess södra utlöpare är mer populärt än andra: Jökulsárlón, den nära 250 meter djupa sjön där glaciären kalvar isberg mer eller mindre konstant. Platsen har varit scen för flera filminspelningar, James Bond och Game of Thrones bland andra. Här finns inte bara dramatik utan också fina detaljer i form av isblock som spolas upp på stranden och gnistrar som smycken i solen.

Vad de flesta bilderna härifrån inte förtäljer är den febrila mänskliga aktiviteten. Bilar, bussar, båttrafik, människor i mängder. Att man vill hit är fullt förståeligt; jag är ju själv en av alla dessa turister. Men bara en liten bit bort ligger Fjallsárlón. Och här var det så gott som folktomt. Fjallsárlón är en mindre sjö men tack vare stillheten erbjöd den en större upplevelse för min del.

På väg från de stora isarna stannar vi på ett fält av aska och lava för att fånga det sena kvällsljuset. I bakgrunden anas glaciären. Is och aska – Island är verkligen kontrasternas land.

Näst sista dagen beger vi oss mot Landmannalaugar, Islands allra mest populära resmål för vandrare, ja även för de hästburna. Området är kraftigt kuperat och karaktäriseras av sina flerfärgade ryolitberg.

Resan börjar lida mot sitt slut. Vi tar vägen över höglandet nära Myrdalsjökull tillbaka mot Reykjavik. Solen skiner, och landskapet framstår som om det vore skapat för estetisk njutning och fotografisk glädje.

Strålande, hög sol är visserligen inte fotografiskt upphetsande men det får faktiskt vissa av färgerna att komma till liv. Och är det någonting man slås av hos Islands natur, förutom den där känslan att vara närvarande vid jordens skapelse, så är det de ibland närmast osannolika färgerna i allt från mineraler till den lysande, limegröna mossan.

Innan vi slutligen lämnar de skumpiga grusvägarna för asfalten mot Reykjavik ligger vi en lång stund på mjuk mossa och njuter av solen. Jag tittar upp, och vad får jag se om inte en islandshäst i full fart, frustande så det ryker.

Som en symbolisk hälsning i skyn. På återseende, du magiska skapelseplats på jorden.

Takk fyrir!

Vad är kreativt naturfoto?

Inom foto är begreppet kreativitet lika självklart positivt laddat som det är innehållsligt diffust. I Tucson, USA, finner man  Center for Creative Photography, och på andra sidan jordklotet, i Alelaide i Australien, finns en annan institution med samma namn. Men inget på deras hemsidor avslöjar vari det specifikt kreativa skulle bestå som skiljer dem från liknande organisationer.

I bruksanvisningen till min första systemkamera, tror det var en Canon EOS 300, läste jag om ”den kreativa zonen”. Med det menades helt enkelt lägena bortom de automatiska: Bulb, Manuell, Bländarprioritet, Tidsprioritet. Tillverkaren associerade kreativiteten till en förståelse för fotograferingens tekniska principer och till ett eget ställningstagande om vilket resultat man ville uppnå.

Med andra ord: en egen idé om bildens karaktär och uttryck och kunskapen om hur denna idé kan realiseras. Denna outtalade definition tror jag de flesta kan skriva under på. Men den säger inte mycket. Detsamma gäller den grova polarisering som ibland görs mellan den dokumentära bilden och den kreativa eller konstnärliga.

För att använda en i sammanhanget vanlig metafor: å ena sidan fotografiet förstått som ett fönster mot verkligheten, å andra sidan fotografiet som en spegel vilken inte bara visar ett objekt utan också reflekterar fotografen som subjekt, vars erfarenheter, attityder och livshållning får komma till uttryck. Spegelmetaforen behöver för all del inte uttömmas i självuttryck utan kan lika gärna handla om den process bilden sätter igång hos betraktaren: fotografiet kan bli en spegel lika mycket för betraktaren, som gentemot bilden har att skapa en relation och kanske rentav finna sig själv.

Tidskriften Natur & Foto arrangerar årligen en stor nordisk naturfototävling. År 2011 fanns kategorin ”Non-figurativa naturbilder” (på engelska Abstract nature images), sedan byttes namnet till ”Kreativa naturbilder”. Namnbytet tycks inte ha inneburit en innehållslig förändring. I andra sammanhang talar man om ”personligt naturfoto” eller ”konstnärligt naturfoto” istället för kreativt naturfoto, men orden används mer eller mindre synonymt.

Alla naturfotografer inser säkert det konstlade och emellanåt kanske absurda i att separera det kreativa, personliga eller konstnärlig från exempelvis makro- eller landskapsfoto. Icke desto mindre kan de flesta vinnarbilderna i Natur & Foto:s nämnda kategori svårligen placeras i någon annan kategori. Intressant att reflektera över är hur kreativitet indirekt kommit att associeras med abstraktion, renodling, minimalism och symbolik. I det avseende är Natur & Foto:s tävling bara ett symptom bland många på ett utbrett synsätt.

I Sverige har det dokumentära naturfotot haft en stark tradition i många decennier. Den traditionen tog delvis form som ett svar på diverse spekulativa tilltag, som att arrangera scener och använda uppstoppade djur. Mot bakgrund av den dokumentära traditionen har den så kallade kreativa naturfotografin polariserats på ett särskilt sätt.

Idén om kreativt naturfoto har i regel kommit att konkretiseras i bilder som är suddiga, dunkla, suggestiva, gärna svartvita eller i dov och monokrom färgskala. I markerad relief mot såväl den dokumentära bilden som mot teknisk perfektion, konventionell komposition och de klassiska uttrycken för skönhet och det sublima.

Det är en problematisk polarisering, eller åtminstone en bedräglig semantik. Särskilt när de en gång innovativa teknikerna har stelnat till några enkla standardiserade handgrepp och uttrycket blivit en lätt identifierbar stil. För vad händer då med det kreativa, det personliga, den estetiska ambitionen?

Uppfattningen att ett foto som är knivskarpt ut i hörnen och uppbyggt enligt gyllene snittet inte skulle kunna vara kreativt är lika förenklande som den att ett foto som ”ser ut som en målning” nödvändigtvis skulle vara det. En sån tankegång röjer kopplingar till konsthistorien: det är impressionismens formspråk och expressionismens symbolvärld man premierar, och möjligen har den senare ett särskilt gott fäste i det nordiska svårmodet.

Hypotesen stärks av en utblick mot andra delar av världen, särskilt USA. Här är inte just ordet kreativitet ett framträdande nyckelord, inte en rubrik, men desto oftare framhålls en konstnärlig identifikation. Det talas om ”fine art nature photography”, om ”landscape as art” etc.

Gul Tal, Floris van Breugel, Marc Adamus och flera andra presenterar sig som konstnärer i första hand, fotografer i andra hand, var och en med sitt ”artistic statement”. Skillnaden i bildspråk och estetik jämfört med det svenska naturfoto som gärna etiketteras med ordet kreativt är slående.

Man behöver inte lägga några värderingar i en sån jämförelse, bara konstatera att uppfattningen om kreativt naturfoto är kulturellt betingad. Och mellan Yosemite i rosa skymningsljus och den suddiga konturen av en älg i en svensk blandskog kvarstår ett brett register av möjligheter.

Ser ut som en tanke

Halva nöjet med en fototur är när man kommit hem och går igenom skörden och redigerar bilderna. Ibland blir man överraskad.

I förrgår eftermiddag och kväll var jag åter vid mitt favoritställe på cykelavstånd från hemmet: Stora Amundön i södra Göteborg. Himlen såg dyster ut men man hoppas ju, och förhoppningen kom inte på skam.

Av bilderna har jag bara framkallat fyra. De råkar vara tagna med ungefär en och en halv timmas mellanrum. När jag tittade på dem tillsammans, i tur och ordning, såg jag ett mönster. Ser du det också?

Dels en linjär utveckling från gråmulet (läge för svartvita bilder) till allt intensivare skymningsfärger. Dels en cirkelrörelse: från grenverk till grenar, däremellan klipphällar med vattenkar. Trä, sten och vatten, trä. En ren tillfällighet men det ser ut som en tanke; som om dessa fyra bilder hänger ihop och bildar en liten berättelse.

På plats i Söderåsen Nationalpark

Vissa platser har man sett så många bilder från och läst så mycket om att man har en relation till dem fastän man inte varit där. När man väl kommer dit känns allt så egendomligt bekant, och samtidigt så nytt och annorlunda.

Den dubbla känslan infann sig när jag för första gången besökte Söderåsen förra helgen, inte minst mot bakgrund av de senaste veckornas täta rapporter därifrån i olika fotobloggar.

Dagarna gav fina upplevelser i en säregen och vacker natur med bokskogar, raviner, vattendrag, rasbranter, vitsippsfält och vårpigga fåglar. Trots att ljuset var rätt trist med undantag för några gyllene stunder.

Fotografiskt erbjuder Söderåsen utmaningar. Det är inte lätt att förvalta ett gytter av grenar, bladverk, nedfallna träd, stenar, kvistar och löv på marken, torrakor med mera. Att i detta kaos finna bildlösningar som återger mångfalden och oredan i detaljerna och på samma gång förmedlar det lugn platsen inger.

Ett annat problem är bladens grönska. Att i bild återge lystern i nyutsprungna boklöv innebär en känslig balansering på gränsen till att det gröna ”blöder”. I samtliga bilder har jag fått dra ner färgmättnaden.

Om det finns ett obligatorium för en förstagångsbesökare i Söderåsen så är det utsiktsplatsen vid Kopparhatten. Vyn österut är ikonisk, nästan i paritet med Lapporten i norr.

Det fysiska utrymmet för att fotografera visade sig vara frustrerande litet, i stort sett plats för två personer om man vill ha fri sikt utan grenar som sticker in från bildens kanter. När jag och min kompis anlände tidigt lördag morgon så var den bästa platsen redan upptagen.

Jag vankade av och an som ett oroligt djur innan jag fann en hyfsad reservplats. Och faktiskt, det blev rätt bra ändå.