Ännu en blogg: Någon som visste....

... att Tolstojs fru fotograferade?

http://www.svd.se/kultur/en-annan-bild-av-paret-tolstoj_8449774.svd

Ännu en blogg: Vem är det bäst att bolla sina bilder med?

Det kan faktiskt vara någon som annars inte har det lilla minsta med fotografi eller ens bild att göra.

I mitt fall är det först och främst min sambo. Han är tusen gånger mer hemma i musiken än i bildvärlden. Men ändå får jag ut så mycket när han uttalar sig om mina bilder.

Den här bilden exempelvis är jag själv ganska förjust i.

Jag gillar den lilla gesten mellan de två som sitter där helt oberörda av allt fikafolk.

.

Den här bilden däremot gillar jag mest för sin miljö.

Jag tror mig veta hur den här gården såg ut för 20 år sedan. Fasaderna var inte lika fina. Men fortfarande finns det folk som beter sig nu som då: ställa ut någon bänk och något bord och bara slappa där. Annars trodde jag inte att denna bild på något sätt var mer intressant än så. Helt ointressant allstå för någon utan samma referensram.

Och så kommer min privata icke-fotokunniga rådgivare och tycker att bilden ovan är rörig och och situationen ändå inte så ovanlig medan den andra bilden får en analys av det dubbla han ser. Över- och underordning, två och två. Min hemmablindhet skakades till lite kan jag säga.

Nu kan jag tycka om den första bilden lika mycket som förr och det gör jag också. Men jag konstaterar än en gång att det framför allt behövs ett observant och iakttagande öga samt förmågan till reflektion för att bedöma ett bildinnehåll, snarare än fotointresse i synnerhet.

Ännu en blogg: Hur klarar sig ambitiösa fotografer som föräldrar?

Kan det vara så att framgångsrika fotografer är mer eller mindre frånvarande som föräldrar? (Om de nu har barn.)

När man läser böcker, tittar på dokumentärer eller lyssnar på föreläsningar av fotografer så fattar man rätt så fort att barnen knappast har fått se sin fotograferande förälder så värst mycket, åtminstone periodvis. I filmen om Hans Gedda exempelvis låter det som om han i praktiken blev far först när dottern var vuxen. I dokumentärerna om Annie Leibowitz ser man visserligen henne springa runt på jobbet ibland med ett barn i famnen. Men hur hon som mamma lyckas med sitt fotografiska projekt att fota diverse fascinerande platser i hela världen vid det bästa (och icke-föräldrarskapsensliga) ljuset sägs det ingenting om.

Det krävs utan tvekan någon annan som mer eller mindre frivilligt ställer upp för den fotograferande personen och inte kommer med egna krävande projekt i tid och otid.

Det gäller för den delen säkerligen alla verksamheter som är förknippade med obekväma arbetstider och resor. Men nu är det här en fotoblogg och  inom fotovärlden tror jag mig ibland kunna iaktta ett visst förakt för både barn som motiv och familj som sådan. I boken "Fotograferna" berättar Micke Berg bl.a. att en annan fotograf hade hånat honom pga. hans barnbilder. Jaha, duellerar proffsfotografer mot varandra med skamfrågan vem som är töntig nog att fota barn?

Barnbilder luktar minnesalbum och lite gullgull.

Och så är barn tydligen en kraftig kreativitetsbroms. I intervjun i slutet av Anders Petersens bok  "Nära avstånd" menar han att man visst behöver "en bas med barn, vänner, boende, teve och så vidare" men att det inte ger någon bra fotografi.

Inte fattar jag riktigt kopplingen mellan barn och tv. Själv har jag barn men ingen tv. Men det han tydligen vill är att rada upp olika sorters sömntabletter för ett äkta kreativt liv. Och i dessa ingår barn.

Då lär jag väl aldrig bli en framgångsrik fotograf. Jag planerar en 10 dagars fotoresa till Tyskland för ett pågående projekt och plågas av dåligt samvete. Skolan har precis börjat, jag missar läsårets första föräldrarmöte och sambon får axla denna "börda". Egentligen är jag säker på att de kommer att ha det bra. Ingen fara. Men ändå känns det väldigt konstigt att ställa sitt "konstnärliga ego" högre än närvaron som förälder. Nåväl, jag får ta det som uppmaning att minnsann komma hem med vettiga bilder, om inte annat så av ren tacksamhet till familjen som möjliggör detta.

Den här killen kan uppenbarligen förena barn och egna intressen. (Fast han verkar ju inte vara fotograf...)

De här killarna är kanske ungkarlar allihop, på jakt efter världens hetaste disdagsbild.

Ännu en blogg: My two cents about Fine Art Nude

Jag gillar Fine Art Nude. I brist på modell och i överflöd av andra projekt fotar jag inte inom denna genre själv. Men jag tycker om att titta på den lite då och då av två anledningar: av rent estetiska skäl och (när det gäller de 99% av genren som framställer kvinnor) av en önskan att känna igen mig själv i min mänsklighet, min naturlighet och kärlek. Behovet av att bli upphetsad av dessa bilder slipper jag.

Jag vet inte om det har med min tillvaro som 40-plussare att göra. Men på sistone har jag lagt märke till att den övervägande delen av bilderna inte klarar sig utan någon av stereotyperna "ut med rumpan/höften/bröstet, bakåt med axlarna, upp med hakan, alternativt hakan ner med extremt vriden hals" eller någon form av övernaturlig gymnastik. Jaja, det kanske blir estetiskt tilltalande linjer som då en kvinna får producera fram med sin kropp. Men mänsklighet, naturlighet och kärlek? Jag orkar inte ens bli upprörd. Jag bara gäspar och suckar. Och letar efter de bilder som tilltalar mig.

Jag hittade exempelvis en på 1x.com:

"Les persiennes" av Michel Molinari. Glad och nyfiken gick jag in på hans profil för att hitta fler vettiga nude-bilder. Vad synd och vad skönt, det fanns inga! (Jo, en.)  Däremot fanns det en bild på en gammal gumma med tvättmaskin, en sovande mamma med barn... mycket mänskliga bilder. Och den nakna kvinnan var också främst människa.

Finns det någon aktiv fotograf som bara är genuint intresserad av den mänskliga aspekten när han eller hon (mest han väl) fotar Fine Art Nude? Den finns inte är jag rädd. Troligen kan ingen låta bli att göra det som alla gör: ut med rumpan/höften.... Ni vet.

Men jag tar tacksamt emot tips!

.

Denna bild fick aldrig någon kommentar. Men visst är hon vacker? Jag försökte lägga på en ganska mjuk svart-vit-konvertering. Är ganska nöjd med den.

Ännu en blogg:"Känsla" - vad menas egentligen?

Med risken att framstå som dum och okänslig så måste jag erkänna att jag inte förstår det där med foto och "känsla". Jag avstod t.ex. från den pågående fototävlingen inte minst för att jag som vanligt känner mig helt nollställd när temat är "känsla". Vad är det som efterlyses egentligen? Innehåll eller form eller vad då?

För att reda ut detta försöker jag komma ihåg när bilder kommenteras med "Mycket känsla i bilden!".

När det gäller innehåll då får jag upp bilder för min inre syn som visar exempelvis sorg eller kärlek, lite mer "tunga" känslor alltså. Inget konstigt med det. Men visar inte bilder på gapskrattande folk i lika stor utsträckning en känsla, det vill säga glädje? Jag får väl rota runt och se om jag hittar några kommentarer där folk tycker att gapskratt också är "känsla". Får se vad jag får fram. Eller avvakta fototävlingens resultat. Men jag har ett vagt intryck av att somliga känslor räknas mer som "känsla" än andra. Det får gärna vara lite melankoliska, tunga eller åtminstone tysta känslor. Bilder på skejtare som uppenbarligen känner en kraftig adrenalinkick vid fototillfället får snarare etiketten "häftigt" på sig än "känsla" skulle jag tro. Har jag fel?

Samma sak gäller egentligen formen. Jag har för mig att jag har läst kommentaren "känsla i bilden" oftare när bilden är lite dämpad, gärna svart-vit, och ljussättningen lite drömsk. En viss bildspråksnostalgi kan ju få en att känna sig lite varm om hjärtat ungefär som om man läser eller tittar på "Barnen i Bullerbyn". Är det "känsla", det?

Självklart kan det ju vara så att en bild väcker känslor i mig. Att jag nästan vill smyga in i bilden, vara med där och göra det som bilden bjuder på: gråta, dansa, krama någon, bli förbannad eller vad som helst. Men hur i hela friden kan det då finnas "känsla i bilden"? Den finns ju i mig i så fall och i bästa fall i många andra betraktare också. Men det senare kan ju inte jag veta. Ingen annan heller. Hur man upplever en bild är ju ytterst individuellt.

Än så länge förblir det här med "känsla" en gåta för mig. Eller så är det inte krångligare än att det är en fras man slänger ur sig när man inte kan eller vill formulera på ett mer nyanserat sätt vad som egentligen menas. Det låter ju bra i alla fall.

.

Innan jag publicerade detta inlägg var jag tvungen att städa. Gissa vilka känslor jag hade inför det.  ;)