Ännu en blogg: Fjällvandringarnas skörd från mobil till systemkamera

Jag har hittills inte på allvar fotat med mobil. Sedan jag införskaffade en Huawei P10 så försöker jag vänja mig. Det går så där. Än så länge sitter det inte ens automatiskt i händerna hur jag ska hålla den så inte något finger hamnar framför linsen.

Motivationen är som störst när packningen ska vara som minst så det var bara mobilen som fick följa med på Vålådalsfyrkanten.

Torrt hade det varit men så fort det trots allt hade fallit någon droppe regn så vållade vadningarna lite huvudbry.

Det blev några trycka av-bilder på morgonpromenaden kring Vålåstugorna innan jag kom på att jag ju kan fota i dng också.

Tur det, för lite overskärpta tycker jag att direkt-jpg:n allt är när man förstorar dem hemma på sin dataskärm.

Stugvärden berättade att allt fler vill ladda sina mobiler på fjällstugorna just för att kunna fota. Fast så roligt tycker jag inte det är med mobil. Föredrar sökare. Om inte kameran var så tung bara...

För att bila runt i Norge spelade det däremot ingen roll.

Jag fuskade mig uppför Gaustatoppen med Gaustabanan.

Där kom jag på att jag inte hade tänkt på att ta med polfilter.

Jag var ganska tacksam för zoomobjektivet när det kom till att fota vattenfall.

Fast jag tycker de är svårfotade i vilket fall. Lite uttjatade. Bilden ovan är tagen vid Steindalsfossen, precis som nästa bild.

I Husedalen saknade jag mitt teleobjektiv men det och stativet hade inte fått plats i bilen.

Så man får titta noga för att se hur lik en Caspar David Friedrich-mälning denna bild egentligen är. :)

Vöringfossen var helt hopplöst att fota.

Lika bra att bara ha den som bakgrund. Sonen lyckades bättre med drönaren.

Samma recept i Simadalen nära Eidfjord: Lyckas jag ändå inte att fånga mäktigheten i landskapet fotar jag bara förgrund.

Någon  som vet hur norrmännen får till den turkosa färgen i sina fjordar?

Den mest udda upplevelsen var Glacier Ski resort på Folgefonnas nordkant.

En sen kväll plågade vår tvåhjulsdrivna bil sig upp för den smala vägen. (Just nu när jag skriver detta kommer jag på att inläggets rubrik om fjällvandringar är lite missvisande...)

Helt oklart för mig hur de har fått dit de där maskinerna.

Vi stannade där rätt länge och fotade i halvdimman.

Även på Hardangerviddan hade jag med systemkameran.

Vandringen från Trondsbustugan till Stigstuv hade knappt nögra höjdmeter alls.

Fast nästa vandring i Hallingskarvets nationalpark skulle ha det. 500 eller 700 höjdmeter, jag minns inte riktigt. Återigen följde bara mobilen med.

Fotar man har man alltid en ursäkt för att göra pauser. Fast nästan hela vägen uppför hade trappsteg.

Där uppe testade jag förförsta gången mobilens panoramafunktion.

Fast inget format kanske som duger för fjällandskap. Allt ser ju bara platt ut.

Att fullborde Prestholtsrundan var ganska krävande. Jag fick balansera över lösa stenar i nästan en timme innan jag kom till något som började lika en stig igen. I motljuset gick det dessutom knappt att urskilja markeringarna. Men jag var jäkla nöjd med mig själv. I slutändan tycker jag ändå att upplevelsen är viktigare än fotona.

Ännu en blogg: "Tänk på förgrunden!"

... eller någonting liknande sa Matti när vi fikade några timmar innan jag skulle iväg på fjällvandring i Jämtland med kameran i ryggsäcken.

Det är ju inte så himla lätt på ett kalfjäll.

På väg från Storulvån söderut kunde man ju faktiskt hitta en och annan blomma i nämnvärd storlek.

Men runt Gåsenstugorna fick de mänskliga spåren duga, t.ex. skidledsmarkeringarna.

Eller dasset.

Eller ett fönster som man hoppas håller ett tag till.

Även i de två följande bilderna finns det något motiv i förgrunden men dem kan man kanske strunta i, bakgrunden verkade mäktig nog (hoppas jag).

Jag hade varit tveksam om jag som nybörjare på fjällvandring överhuvudtaget skulle släpa med mig kameran. Jag ångrar mig inte.

Ännu en blogg: Skållehus - ibland är naturfoto ett måste

Nej, det var inte i gryningen under den blåa timmen, nej, det var inte världens finaste ljus, och överhuvudtaget följer kameran mestadels med av övningsskäl snarare än i syftet att ta bilden som jag kommer att ingå i fotohistorien med, när jag ger mig ut på en vandring. Men sydänden på Härmanö utanför Orust bar på en överraskning.

Den anade man inte på vägen dit. Bohuslän i Svensson-manér.

Först efter 1,5 timmars vandring öppnade sig en oväntad vy.

Gigantiska sandbanker mitt bland klipporna. Vattnet var grunt och varmt. Det var bara att vada över, ta sig ett dopp och fota. Klockan var nästan 12. Då SKA man ju inte fota!

Skitsamma.

.

.

.

.

.

.

Sen var tog det 1,5 timmar igen för att ta oss tillbaka till världen mellan hägg och syren.

Ibland är naturen bara vacker, oavsett tid på dagen.