Ännu en blogg: Det bästa med min fotoklubb...

... det är ramverkstan!

När jag var ung och vacker så utbildade jag mig och jobbade inom hantverk. Det är inte mycket kvar av det, i alla fall inte av hantverksbiten. Nu är det mest skallen och inte så mycket händerna som jobbar. Men jag har allt en sista vrå! Det är så skönt att få stå och måta, såga, skära, montera....

Här är jag på gång med att ta fram utställningen som jag fick RSF:s arbetsstipedium för.

Fördelen med klubbens verkstad är att den har så mycket mer utbud än jag någonsing skulle kunna skaffa mig själv. I tider då folk bygger sina egna studios hemma, hämtar sin kunskap via online-kurser och diskuterar sina bilder hellre på nätet än i någon klubblokal är detta ganska oslagbart. Det var kul när jag ställde ut på årets fotoplank i Göteborg och folk kommenterade bl.a. monteringen. Jag hade valt en lite ovanlig färg på passepartout:erna och det stack ut.

Jag förstår på nåt sätt de analoga fotograferna där hand-verket omfattade lite mer än att röra på en mus/ritplatta och att då och då trycka på någon tangent. Just mörkrumsarbete som sådant har aldrig lockat mig. För mycket kemi. Men det var ju definitivt mer förankrad i den fysiska verkligheten än det digitala. Bortom all ideologi kring detta så är känslan att ta fram någonting med händerna alldeles unik.