Ännu en blogg: Utförsäljning av fotoböcker på biblioteket

När jag kollade läget på Fotosidan idag välkomnades jag av ett foto som även finns som omslagsfoto på en bok jag köpte på biblioteket bara några timmar tidigare: Hans Geddas Clown.

Falkenbergs bibliotek försöker bli av med böcker som ingen lånar. Jag fick tag på Hans Gedda, Anders Petersen och Micke Berg för en löjlig peng. Ändå är jag inte riktigt glad. Ska inte dessa böcker finnas i offentliga rum? Jag menar, fotograferna är ju fortfarande aktuella, inga namn från 60-talet som man har hunnit glömma. Lite sorgligt är det. Det tyckte för den delen också bibliotekarien jag pratade med. Men deras uppdrag är ju inte att vara arkiv utan att tillhandahålla böcker som folk faktiskt vill låna.

Nu undrar jag hur lång tid det tar innan biblioteket slänger ut de senast inköpta böckerna så som Inta Rukas "People I know" och "Tala om bilder" av Stefan Ohlsson och Bo Bergström (det sistnämnda inköpt på min begäran). Men jag är långtifrån girig att rafsa åt mig dem när det är dags. Är inte det bättre att de finns allmänt tillgängliga i längden än att varje välbärgad fotoenthusiast hopar dem hemma? Det är bara att gå och regelbundet låna. Jag anade inte att det var så illa beställt med fotobokslånandet. Jag får väl bli lite flitigare med det. Strömholms bok ligger säker ett tag till. Lånade den nyss.  ;)

Men det kanske inte är lika illa i större städer?

Bilden nedan tog jag på Halmstad bibliotek.

Ännu en blogg: Att bli äldre

Den senaste tiden har jag funderat mer och mer om det där med att bli äldre. Lite märkligt att jag gör det, med tanke på att jag fram till 40-årsåldern har hållit på med saker som andra lägger på hyllan i slutet av 20-årsåldern. Dessutom tillhör jag den minoritet kvinnor som tycker det är charmigt med rynkor och att det snarare är lite lustigt än oroväckande att få grått hår.

Varifrån kommer nu alltså tankarna kring åldrandet? Jag tror faktiskt det är den tekniska utvecklingen. Då pratar jag inte ens i första hand om sådana teknikkrävande lyxsysselsättningar som att lyssna på musik eller att fota utan snarare på helt och hållet vardagliga nödvändigheter. Hur ofta i mitt liv har jag bytt sätt att överföra pengar på? Eller sätt att köpa en biljett till kollektivtrafiken på? Det verkar som om även lilla minsta trafikbolag behöver utlopp för sin kreativitet.

Det blir jag mer och mer trött på måste jag erkänna. I yngre år trodde jag i min enfald att man först fixar några basala frågor som exempelvis var man har sin plats i världen, för att sen i lugn och ro kunna ägna sig åt det väsentliga, dvs. att uppleva, umgås och skapa.

Men icke. I stället tillbringar man alldeles för lång tid med att få någon skitsak att fungera, gärna i samband med digital teknik.

Är jag gammal nu då jag tycker det blir jobbigare och jobbigare? När det gäller digitalfotografi så har jag knappt hunnit lära mig att hantera en viss programvara på en nämnvärd nivå när den redan är föråldrad. Principen "Never touch a running system" är satt ur spel.

För somliga analoga fotografer har det slutat rentav tragiskt. En av de mest begåvade reportagefotograferna i Tyskland på 70- och 80-talet ansågs vara Wilfried Bauer. Det var väl mycket som spelade in. Men enligt allt man kunde läsa så var det inte minst övergången från det analoga till det digitala arbetssättet som krossade honom. 2005 satte han eld på sitt bildarkiv och tog livet av sig.

För ett tag sedan såg jag en dokumentär om Hans Gedda och jag kommer vagt ihåg att även han kämpade med att det egna arbetssättet inte passade i den digitala tidsepoken. Undrar hur han hanterar det nu.

Det måste vara det jobbigaste med åldern: När man väl har hittat det man vill och hur man jobbar så kör den tekniska utvecklingen om en och tränger ned en i gårdagens skräpdike. Om inte man bugar för tekniken och är beredd att lägga ner en stor del av sin tid på den. Visst kan man bli fundersam över vad som egentligen styr ens liv?

Den här bilden är kanske lite mer optimistisk än min text. Jag tog den för 2 år sedan på en guidad visning av arkitekturen samt den interna arkiveringen och leveransen på statsbiblioteket i Berlin. Den här äldre damen var tydligen en gammal bibliotekarie. Men hennes intresse för datorn var troligen mer styrt av tillfällig nyfikenhet än av nödvändigt tvång. Hur som helst så gillar jag bilden. Jag hade lagt upp den för länge sedan och tagit bort den rätt fort för att jag inte kände att jag bemästrade bruset så bra. Men jag tycker fortfarande om den och så passar den ju så bra till ämnet.

Ännu en blogg: Dokumentärserie om franska fotografer på urplay.se

Nej, inte HCB för en gångs skull! ;)

För ett tag sen upptäckte jag urplay.se. Värt en titt i alla fall, mycket intressant där.

Bland annat alltså en serie om moderna franska (eller i alla fall i Frankrika bosatta) fotografer av olika genrer.

Det senaste avsnitt jag tittade på var om Patrick Swirc som jag, i likhet med de andra fotograferna, inte kände till sedan tidigare. Inte att jag tyckte att just det framhävda Eastwood-porträttet var bäst. Men bland de andra som visades fanns det några som var uppfriskande oklassiska.

Kolla gärna hela serien. I övrigt så ligger det även en dokumentär om Annie Leibowitz ute på urplay. Jag tror den gick på svt tidigare.

Känner att jag måste komma med ett porträtt jag också nu. Inte min genre egentligen men det här får duga.

Ännu en blogg: Man Ray i Halmstad

Idag var jag på Mjellby konstmuseum för att titta på Man-Ray-utställningen som även kommer att visas någonstans i Stockholmstrakten.

Jag var lite osäker på om FS-redaktionen skulle publicera mitt tips (vilket de faktiskt gjorde) eftersom det inte är en ren fotoutställning. Tvärtom så är meningen att visa bredden av en konstnär som  de flesta lär känna till som fotograf. I utställningen visas objekt, filmer, teckningar, målningar... och jag blev påmind om att det egentligen inte är så sällan att stora namn ägnade sig åt flera genrer. Strindberg målade och fotograferade, Strömholm (förresten också representerad i utställningen med ett par porträtt av Man Ray) målade... Man kommer säkert på fler om man tänker efter.

Man borde ta det som förebild. Varför vara insnöad på just fotografi? Varför inte vara mer intresserad av bildskapande i allmänhet än att just trycka på en knapp?

Jag själv då?

Jag målade och tecknade en del i unga år och jag går fortfarande på en del utställningar. Men ärligt talat, varje påsk på konstrundan när man ser alla dessa tavlor som hopar sig i diverse ateljéer, då undrar man hur många av dessa någonsin kommer att hänga på en vägg. Och vad som händer med de övriga. En gång på loppis och man blir medveten om hur mycket som slutar som skräp.

Det sköna med digitalfotografi för mig är att man kan skapa bilder utan att för den delen skräpa ner världen med ännu fler mer eller mindre ynkliga alster som har hunnit materialiserats. De kanske får lov att bli det vid behov.

För övrigt så gör jag gärna lite reklam för Mjellby konstmuseum. Utställningarna brukar ha klass. Och barnvänliga är de. Gratis barnverksamhet året runt och en innergård där småttingarna kan springa av sig.

Bilden nedan tog jag vid ett tidigare besök.