Ännu en blogg: Hur klarar sig ambitiösa fotografer som föräldrar?

Kan det vara så att framgångsrika fotografer är mer eller mindre frånvarande som föräldrar? (Om de nu har barn.)

När man läser böcker, tittar på dokumentärer eller lyssnar på föreläsningar av fotografer så fattar man rätt så fort att barnen knappast har fått se sin fotograferande förälder så värst mycket, åtminstone periodvis. I filmen om Hans Gedda exempelvis låter det som om han i praktiken blev far först när dottern var vuxen. I dokumentärerna om Annie Leibowitz ser man visserligen henne springa runt på jobbet ibland med ett barn i famnen. Men hur hon som mamma lyckas med sitt fotografiska projekt att fota diverse fascinerande platser i hela världen vid det bästa (och icke-föräldrarskapsensliga) ljuset sägs det ingenting om.

Det krävs utan tvekan någon annan som mer eller mindre frivilligt ställer upp för den fotograferande personen och inte kommer med egna krävande projekt i tid och otid.

Det gäller för den delen säkerligen alla verksamheter som är förknippade med obekväma arbetstider och resor. Men nu är det här en fotoblogg och  inom fotovärlden tror jag mig ibland kunna iaktta ett visst förakt för både barn som motiv och familj som sådan. I boken "Fotograferna" berättar Micke Berg bl.a. att en annan fotograf hade hånat honom pga. hans barnbilder. Jaha, duellerar proffsfotografer mot varandra med skamfrågan vem som är töntig nog att fota barn?

Barnbilder luktar minnesalbum och lite gullgull.

Och så är barn tydligen en kraftig kreativitetsbroms. I intervjun i slutet av Anders Petersens bok  "Nära avstånd" menar han att man visst behöver "en bas med barn, vänner, boende, teve och så vidare" men att det inte ger någon bra fotografi.

Inte fattar jag riktigt kopplingen mellan barn och tv. Själv har jag barn men ingen tv. Men det han tydligen vill är att rada upp olika sorters sömntabletter för ett äkta kreativt liv. Och i dessa ingår barn.

Då lär jag väl aldrig bli en framgångsrik fotograf. Jag planerar en 10 dagars fotoresa till Tyskland för ett pågående projekt och plågas av dåligt samvete. Skolan har precis börjat, jag missar läsårets första föräldrarmöte och sambon får axla denna "börda". Egentligen är jag säker på att de kommer att ha det bra. Ingen fara. Men ändå känns det väldigt konstigt att ställa sitt "konstnärliga ego" högre än närvaron som förälder. Nåväl, jag får ta det som uppmaning att minnsann komma hem med vettiga bilder, om inte annat så av ren tacksamhet till familjen som möjliggör detta.

Den här killen kan uppenbarligen förena barn och egna intressen. (Fast han verkar ju inte vara fotograf...)

De här killarna är kanske ungkarlar allihop, på jakt efter världens hetaste disdagsbild.

Ännu en blogg: My two cents about Fine Art Nude

Jag gillar Fine Art Nude. I brist på modell och i överflöd av andra projekt fotar jag inte inom denna genre själv. Men jag tycker om att titta på den lite då och då av två anledningar: av rent estetiska skäl och (när det gäller de 99% av genren som framställer kvinnor) av en önskan att känna igen mig själv i min mänsklighet, min naturlighet och kärlek. Behovet av att bli upphetsad av dessa bilder slipper jag.

Jag vet inte om det har med min tillvaro som 40-plussare att göra. Men på sistone har jag lagt märke till att den övervägande delen av bilderna inte klarar sig utan någon av stereotyperna "ut med rumpan/höften/bröstet, bakåt med axlarna, upp med hakan, alternativt hakan ner med extremt vriden hals" eller någon form av övernaturlig gymnastik. Jaja, det kanske blir estetiskt tilltalande linjer som då en kvinna får producera fram med sin kropp. Men mänsklighet, naturlighet och kärlek? Jag orkar inte ens bli upprörd. Jag bara gäspar och suckar. Och letar efter de bilder som tilltalar mig.

Jag hittade exempelvis en på 1x.com:

"Les persiennes" av Michel Molinari. Glad och nyfiken gick jag in på hans profil för att hitta fler vettiga nude-bilder. Vad synd och vad skönt, det fanns inga! (Jo, en.)  Däremot fanns det en bild på en gammal gumma med tvättmaskin, en sovande mamma med barn... mycket mänskliga bilder. Och den nakna kvinnan var också främst människa.

Finns det någon aktiv fotograf som bara är genuint intresserad av den mänskliga aspekten när han eller hon (mest han väl) fotar Fine Art Nude? Den finns inte är jag rädd. Troligen kan ingen låta bli att göra det som alla gör: ut med rumpan/höften.... Ni vet.

Men jag tar tacksamt emot tips!

.

Denna bild fick aldrig någon kommentar. Men visst är hon vacker? Jag försökte lägga på en ganska mjuk svart-vit-konvertering. Är ganska nöjd med den.