Ännu en blogg: Segregerat boende...

... råder på Sotenäs.

Ännu en blogg: Kan ett ställe vara färdigfotat?

Det sägs ju ibland att konsten att fota består i att hela tiden hitta nya vinklar på ett bekant motiv. Ska man då se sig som dålig fotograf när man känner att man har nått en gräns?

Ett populärt ställe här i Uddevalla är Strandpromenaden, ett stråk som slingrar sig genom hela stan och en bit utanför vars mest frekventerade sträcka är den längs vattnet. Det mest fotade motivet lär vara någonting i den här stilen:

.

I några år har jag försökt att få till någonting mer än så. Det första där jag fick hjälp av någon kreativ människa blev detta, fotat februari 2011:

.

Även det här motivet hade jag inte räknat med när jag gav mig ut ...

.... och följande var en biprodukt av min privata grillkväll:

.

Ibland hjälper ett konstigt ljus till som i följande bild (jo, den blev faktiskt så i kameran, det var en märklig dimma den dagen):

.

Men sedan är det inte så himla lätt att i samma ljus hitta fler intressanta motiv. Den här bilden blev ju ganska intetsägande hur mycket jag än försökte med komp och beskärning:

Varmt kvällsljus riskerar bara att ge vykortsbilder som denna:

.

Vad kan man göra mer då? Hålla kameran snett?

Beskära till ovanliga format?

Hålla sig bara till människor?

.

Kommunen hade nyligen vänligheten att byta lyktorna ut mot några mer fotogeniska.

.

Men sedan dess har fantasin tagit slut. Nu vet jag inte vad jag ska hitta på mer. Synd för jag bor så nära, promenerar ofta där och det vore så lätt att slå två flugor med en smäll och samtidigt fota. Men motivationen att ta med kameran sjunker obönhörligt. Jag ser inga motiv längre.

Kan det ändå vara så att det finns en gräns för variation på att fota ett visst ställe?