Ännu en blogg: Vågar man att ge ut en fotobok?

En riktig alltså, via ett tryckeri och med ISBN.

För ett tag sedan skrev Fotosidan en artikel om detta. Dessutom finns det ju "Fotoboksguiden" av Tommy Arvidsson och SFF:s "Fotoboksboken". Jag har faktiskt inte läst de sistnämnda. Jag bör väl göra det. Men jag misstänker att de handlar mycket om praktikaliteter. Men hjälper de med att ta ett beslut i frågan hur mycket risk man är beredd att ta?

Jag har gett ut en bok via Blurb för snart två år sedan. (Bloggade om den här.) Men någon vidare försäljning har det inte blivit när alla snälla släktingar hade köpt färdigt. Den högen jag beställde hem är långtifrån slut. Risktagandet med Blurb är visserligen överskådligt. Man behöver ju inte lägga ut en enda krona om man inte vill. Men boken kommer aldrig att ligga i någon bokhandel heller plus att färgåtergivningen hos Blurb är någonting flera har varit missnöjda med, även jag.

Ska man alltså satsa på en upplaga på 200-300 och ge ut den själv? Hur vet jag att jag inte kommer att bli galen? Någon bok om fotoböcker som kan svara på det?

Den avgörande frågan är ju om någon kommer att köpa. Hur kan man få någon fingervink? Vad är det egentligen som folk köper och inte köper? Ibland blir man ju förvånad över vad det finns böcker om och hur smalt det får vara i vissa bokförlags ögon. Men hos hur många bokhandlare måste jag knacka på för att någon kund ska få veta att min bok finns? Skulle jag orka? Jag inbillar mig inte att kunna tjäna stora summor men inte vill jag sitter med flera tiotusen back heller.

Och är det ens någon mening att ge sig in i det när ens tekniska kunskaper är begränsade? Är jag redan nu diskvalificerad eftersom jag troligen kommer att behöva flera veckor att läsa in mig igen i hur man lägger in pappersprofiler i PS och softproofar? Eller eftersom det kommer att visa sig att jag måste behärska InDesign, vilket jag i nuläget inte kan ett dugg om, för att av kostnadsskäl göra så mycket som möjligt själv?

Det har allt sina nackdelar om man vill för mycket. Kan jag inte nöja mig med att plåta en vitsippa och hänga den på väggen? Varför måste det vara sånt här:

Ännu en blogg: När bildmanipulering är som bäst

Fast här gäller det rörlig bild.

Tur att man har en tonåring hemma som har koll på vilka som har många följare på Instagram. Jag hade jätteroligt när jag tittade på det här.

Enjoy!

Ännu en blogg: Hur mycket bakgrundsinformation bör det finnas till bilderna i en fotoutställning?

Det enkla svaret är: Inte för lite och inte för mycket.

Men det enkla verkar vara svårt ibland.

Idag gjorde min sambo och jag en utflykt till konstskolan Gerlesborg. När vi kom in såg jag med glädje att det var en fotoutställning på gång. Men fikat prioriterades och eftersom vi tog svängen genom caféet råkade vi missa bunten med informationsblad om utställningen, utan att märka det. Vi började vandra längs vänstra väggen av korridoren med de upphängda verken. Några bilder tyckte jag var fängslande, andra sa mig inte så mycket.

Från tídigare utställningar på Gerlesborg är vi vana vid att det finns skyltar vid varje bild. Här fanns det inga så att vi efter ett tag började klura på frågan var och när bilderna var tagna. "Gammal öststat" gissade min sambo. "Landsbygd eller kanske småstad lite var som helst i världen", trodde jag. Längst ner i korridoren låg det blädderex på två fotoböcker. Åtminstone en polett trillade ner: Jaha, Hannah Modigh! Böckerna hette "Hillbilly Heroin" och "Sunday mornin´ comin´ down". Ett hastigt skumbläddrande genom böckerna gav dock inte något snabbt svar på i vilket sammanhang fotona var tagna så vi vandrade tillbaka längs andra sidan av korridoren.

Väl tillbaka vid ingången upptäckte vi informationen.

"Jag vill med mina bilder lämna den känsla av..."
"Jag vill att betraktaren efter ett tag skall..."
"Jag vill att man skall bli...."
"Min avsikt är att..."
skriver Hannah Modigh.

Tack, men det här är en typ av information som jag hellre klarar mig utan. Tur att jag inte såg den i början. Har man någonsin sett en bok där författaren skriver på omslaget: "Jag vill att min bok lämnar känslan av..." eller "Jag vill att läsaren skall...."? Nej, och det finns nog skäl till att det är så. Om bara alla konstnärer kunde fatta det också.

Men så fick man i alla fall information om vad som var bakgrunden till bilderna: Befolkningen i en kolstad i USA år 2006 och unga manliga prostituerade i San Francisco är 2009. Två helt olika projekt alltså. När vi hade gått upp- och nerför utställningen i korridoren hade vi inte sett en enda fingervink om vilka bilder som hörde ihop. Kan det ha varit så att den främre delen av korridoren var det ena och den nedre delen det andra? Tyckte den person som hängde utställningen att det var ett extra konstnärligt grepp att båda fotoprojekten smälte ihop eller hade han/hon inte tänkt efter alls?

Dagens erfarenhet: Information på fel sätt, i fel mängd och på fel ställe kan verkligen förstöra upplevelsen av en i och för sig intressant fotoutställning.

I övrigt så är Gerlesborg alltid värt ett besök. Inte minst är caféet trevligt.

Ännu en blogg: Julfackeltåg i Uddevalla med X-E2

Idag gick det traditionella julfackeltåget av stapeln, från Svenskholmen längs Strandpromenaden till Gustafsberg. Valet stod mellan Nikon D90 med zoom och Fujifilm X-E2 med 35 mm. ISO-egenskaperna avgjorde saken. Jag har ju ofta klagat på X-E2:ans sökare i soliga förhållanden men i mörkret är det inget att klaga på.

Klockan 16 fanns det fortfarande lite ljus kvar.

Allt som hade ben, två eller fyra, fick vara med.

Sen var det dags för att tända facklorna.

Två fuskare gick före...

... innan det blev dags för alla.

Jag var inte den enda som fotade.

Kallt var det men man blev varm på vägen. Det är ju en inte helt kort promenad.

Tanken på glögg och lussekatter drev folk uppför den sista backen.

Väl framme släckte folk sina facklor och då klarade inte kameran av att exponera någonting vettigt.

Det var dagens skörd!