Ännu en blogg: Hur mycket bakgrundsinformation bör det finnas till bilderna i en fotoutställning?

Det enkla svaret är: Inte för lite och inte för mycket.

Men det enkla verkar vara svårt ibland.

Idag gjorde min sambo och jag en utflykt till konstskolan Gerlesborg. När vi kom in såg jag med glädje att det var en fotoutställning på gång. Men fikat prioriterades och eftersom vi tog svängen genom caféet råkade vi missa bunten med informationsblad om utställningen, utan att märka det. Vi började vandra längs vänstra väggen av korridoren med de upphängda verken. Några bilder tyckte jag var fängslande, andra sa mig inte så mycket.

Från tídigare utställningar på Gerlesborg är vi vana vid att det finns skyltar vid varje bild. Här fanns det inga så att vi efter ett tag började klura på frågan var och när bilderna var tagna. "Gammal öststat" gissade min sambo. "Landsbygd eller kanske småstad lite var som helst i världen", trodde jag. Längst ner i korridoren låg det blädderex på två fotoböcker. Åtminstone en polett trillade ner: Jaha, Hannah Modigh! Böckerna hette "Hillbilly Heroin" och "Sunday mornin´ comin´ down". Ett hastigt skumbläddrande genom böckerna gav dock inte något snabbt svar på i vilket sammanhang fotona var tagna så vi vandrade tillbaka längs andra sidan av korridoren.

Väl tillbaka vid ingången upptäckte vi informationen.

"Jag vill med mina bilder lämna den känsla av..."
"Jag vill att betraktaren efter ett tag skall..."
"Jag vill att man skall bli...."
"Min avsikt är att..."
skriver Hannah Modigh.

Tack, men det här är en typ av information som jag hellre klarar mig utan. Tur att jag inte såg den i början. Har man någonsin sett en bok där författaren skriver på omslaget: "Jag vill att min bok lämnar känslan av..." eller "Jag vill att läsaren skall...."? Nej, och det finns nog skäl till att det är så. Om bara alla konstnärer kunde fatta det också.

Men så fick man i alla fall information om vad som var bakgrunden till bilderna: Befolkningen i en kolstad i USA år 2006 och unga manliga prostituerade i San Francisco är 2009. Två helt olika projekt alltså. När vi hade gått upp- och nerför utställningen i korridoren hade vi inte sett en enda fingervink om vilka bilder som hörde ihop. Kan det ha varit så att den främre delen av korridoren var det ena och den nedre delen det andra? Tyckte den person som hängde utställningen att det var ett extra konstnärligt grepp att båda fotoprojekten smälte ihop eller hade han/hon inte tänkt efter alls?

Dagens erfarenhet: Information på fel sätt, i fel mängd och på fel ställe kan verkligen förstöra upplevelsen av en i och för sig intressant fotoutställning.

I övrigt så är Gerlesborg alltid värt ett besök. Inte minst är caféet trevligt.

Ännu en blogg: Missa inte Lars Lerins foton på Marstrand!

Egentligen hade vi tänkt åka till Akvarellmuseet på Tjörn för att titta på deras Lars Lerin-utställning. Men sedan tipsade någon från fotoklubben om att det fanns en annan utställning med hans bilder och även foton på Marstrand så vi ändrade våra planer.

Det var tur, det var en mycket bra utställning som bara varar till 8 juni. I utställningen finns även verk av hans förebilder, bl.a. Sune Jonsson.

Fotona var för det mesta utskrivna på akvarellpapper som han i efterhand verkar ha gått på lite. Att man inte kom på det själv! Fina blev de. Utställningen är absolut värd ett besök!

På en del foton var hundar eller katter motivet, ofta väldigt magra eller skadade, men varsamt och finkänsligt porträtterade. Om inte annat så är mina katter alldeles för välmående och vanliga för att kunna konkurrera.  ;)

Ännu en blogg: Man Ray i Halmstad

Idag var jag på Mjellby konstmuseum för att titta på Man-Ray-utställningen som även kommer att visas någonstans i Stockholmstrakten.

Jag var lite osäker på om FS-redaktionen skulle publicera mitt tips (vilket de faktiskt gjorde) eftersom det inte är en ren fotoutställning. Tvärtom så är meningen att visa bredden av en konstnär som  de flesta lär känna till som fotograf. I utställningen visas objekt, filmer, teckningar, målningar... och jag blev påmind om att det egentligen inte är så sällan att stora namn ägnade sig åt flera genrer. Strindberg målade och fotograferade, Strömholm (förresten också representerad i utställningen med ett par porträtt av Man Ray) målade... Man kommer säkert på fler om man tänker efter.

Man borde ta det som förebild. Varför vara insnöad på just fotografi? Varför inte vara mer intresserad av bildskapande i allmänhet än att just trycka på en knapp?

Jag själv då?

Jag målade och tecknade en del i unga år och jag går fortfarande på en del utställningar. Men ärligt talat, varje påsk på konstrundan när man ser alla dessa tavlor som hopar sig i diverse ateljéer, då undrar man hur många av dessa någonsin kommer att hänga på en vägg. Och vad som händer med de övriga. En gång på loppis och man blir medveten om hur mycket som slutar som skräp.

Det sköna med digitalfotografi för mig är att man kan skapa bilder utan att för den delen skräpa ner världen med ännu fler mer eller mindre ynkliga alster som har hunnit materialiserats. De kanske får lov att bli det vid behov.

För övrigt så gör jag gärna lite reklam för Mjellby konstmuseum. Utställningarna brukar ha klass. Och barnvänliga är de. Gratis barnverksamhet året runt och en innergård där småttingarna kan springa av sig.

Bilden nedan tog jag vid ett tidigare besök.