Ännu en blogg: Fotografi, Göran Tunström och jag. Eller: Om bilder vore potatisar.

Jag fick en fotobok i julklapp:

Barnmark med bilder av Mikael Andersson och texter av Göran Tunström.

Den intresserar mig av två anledningar. För det första var jag bara något äldre än barnen i boken när de fotades, och jag var skraj för den sortens sommarläger. För det andra så skrev Göran Tunström texter till denna bok, han som enligt min åsikt är en av de bästa författarna i Sverige.

Och visst blir det bra med detta litterära inslag! Känslan blir bara intensivare.

Det tror jag på att texter kan göra, att de höjer bilderna och bilderna i sin tur höjer texterna. Kan man inte bara erkänna det? Jag har blivit trött på att fotografi betraktas av somliga som någonting som noggrannt ska hållas isär från andra genrer, med motiveringar som lyder ungefär som "Bilden ska tala för sig själv", "Bilden måste kunna funka utan text" osv.

Alla dessa ska:s och måsten. Och vad är "funka" för den delen?

Senaste motivering jag fick höra var att "Det ska vara fokus på bilderna". Det kom från en arrangör där jag hade haft en utställningsmöjlighet. Men villkoret var bilder utan text. Jag tackade nej. Tunström hade det bra. Han fick.

Tänk om man lagade Janssons frestelse utan anchovis med motiveringen att "det ska vara fokus på potatisarna". Oavsett om man gillar rätten så kan man väl säga att Janssons blir någonting eget och nytt, jämfört med vanlig potatisgratäng, just pga. anchovisen? Någonting som tydligen anses passa bäst till en högtid. Kan man inte på samma sätt se på kombinationen av bild och text?

Undrar om det finns utställningsarrangörer som förbjuder bildspel med musik.

.

Sommar och barn:

En lite mer nutida bild från min sida.

Ännu en blogg: Avundsjuk på stipendiater

När fotar man till sina projekt om man har ett heltidsjobb, familj och inte den jämt befintliga naturen som motiv?

Jag är lite frustrerad eftersom jag nyss bokade en fototid med en kille som deltar i mitt nuvarande projekt. Det får bli om ungefär en månad, i mellandagarna. De sista bilder som fattas innan jag kan knyta ihop säcken och bekanta mig med blurb. Jag är i startgroparna och måste ändå vänta så länge. Suck! Men jag ska ju tjäna mitt levebröd också.

För ett tag sedan läste jag en artikel om en ung tysk fotograf som fotade pappor. Tack vare ett stipendium bodde hon hos varje pappa resp. familj i en vecka och kunde ta hur många bilder som helst. Jag för min del får bara hoppas på att det just under den timmen som båda parter kan är fint väder, folk inte tidspressade, eventuella katastrofer långt borta osv.

Men vem ger ett stipendium till någon stackars amatör?

Skitsamma, nu är jag ju nästan klar i alla fall.

Den här bilden tog jag under min semester som jag tillbringade i Tyskland med att leta upp folk att fota. Honom trodde jag skulle jag ha mycket tid med. Men nej, han fick jobba oväntat mycket just då. Ingen chans att återvända inom en rimlig tid. Det skulle bli en dyr bild. Färjepriserna är inget att leka med.

..

Ännu en blogg: Fotoklubbar och generationsfrågan

För några dagar fick jag frågan om jag var med i fotoklubben.

"Ja." sa jag. "Varför frågar du?"

"Min dotter funderar över att kanske gå med i fotoklubben. Men hon har hört talas om att det bara är en massa pensionärer där så hon vet inte riktigt."

.

Visst är det så att de flesta jag har mött i fotoklubben är uppenbart äldre än jag. Men om alla som är yngre håller sig borta med motiveringen att det bara kommer äldre så är det ju inte så konstigt att det knappt finns några 40-minussare. Self fullfilling prophecy.

Även om jag förstår att man känner sig mest bekväm med folk i ungefär samma ålder så kan jag dessutom tycka att det inte är det sämsta man kan göra i sitt liv att träffa äldre människor med ett levande intresse.

.

Denna bild tog jag på en loppis höst 2011. Jag tyckte den var sorglig.

Ännu en blogg: Nya kunskaper i all ära...

... men att lita på sina gamla kan faktiskt vara en bra strategi också.

.

För några år sedan lyssnade jag på en föreläsning om läsinlärning. Föreläsaren menade att många unga lärare, så fort de har fått lite rutiner, tror sig behöva byta metod, vilket enligt honom inte alls gynnar eleverna. Han ansåg att resultaten blir bäst om läraren använder sig av den metod han eller hon tror mest på och därför är mest duktig på.

.

Det kom jag ihåg när jag började jobba med en bildserie i somras. Serien skulle vara i svart-vitt, för enklare sammanhållning. Oj då, tänkte jag, borde jag inte ha Silver Efex Pro nu? Bilderna ska ju bli så bra som möjligt och alla säger det blir de med detta program! Men tänk om det blir krångel med installeringen. Har jag råd förresten? Och just det, jag måste ju lära mig det grundligt om det ska vara någon mening....

Hade jag hållit på så där så hade jag troligen aldrig börjat fota.

Till sist bestämde jag mig att satsa på det trygga. Stillbildskurserna på MittUniversitetet jag gick var ju rena guldgruvor. Man kan ju faktiskt också använda det man redan har och kan.

I nuläget är jag också ganska immun mot Moderskeppets frestelser. Prenumerationen lockar. Men med tanke på hur mycket kunskap som lär finnas där - blir det några fler bilder än de jag hinner leka med?

Jag har t.o.m. blivit så pass tråkig att jag ibland inte ens tar Lightrooms presets som utgångspunkt längre utan bara klickar på B&W och tar mig vidare därifrån. Sen blir det ofta helt klassiskt en svart- och vitpunkt osv.

Den här bilden såg ut så här i original:

.

Lite beskärning, småjusteringar och den enkla B&W i LR3:

.

Och så min icke-innovativa bildbehandling i CS5:

.

Kanske hade bilden blivit bättre med en annan programvara. Men jag är snarare rädd att den då inte hade blivit till alls.

Är det bara jag som upplever att nya möjligheter riskerar att öka tröskeln i stället för att sänka den? Och att det har sina fördelar med att inte bli smittad av must-have-hysterin?

Ännu en blogg: Att lära känna sig själv genom att fotografera?

Jag har för mig att jag har läst någonstans att man lär känna sig själv när man fotar eller att man åtminstone bör göra det.

Jag vet i ärlighetens namn inte om jag har lärt känna mig själv så mycket bättre genom att trycka på en knapp. Ja, jag vet, jag förenklar. Men min poäng är en annan. Duger inte det att få lära känna andra lika bra som fotografins ändamål?

Tack vare kameran känner jag mig nästan som en 20-åring igen då jag reste runt i världen och av en nu nästan obegriplig tur fick vara med på ställen som verkar ha försvunnit sedan jag blev "seriös" med familj och jobb och allt.

När har jag någonsin sett en sjukhuskyrka inifrån?

Eller träffat en sjukhuspräst?

Om man varken har praktik eller studentutbyte eller allmän ungdom som rättfärdigande skäl för att hamna i nya sammanhang blir det svårare med nya upptäckter. Inte omöjligt. Men fotografin är nog ett bra skäl den också.