Ännu en blogg: Nya kunskaper i all ära...

... men att lita på sina gamla kan faktiskt vara en bra strategi också.

.

För några år sedan lyssnade jag på en föreläsning om läsinlärning. Föreläsaren menade att många unga lärare, så fort de har fått lite rutiner, tror sig behöva byta metod, vilket enligt honom inte alls gynnar eleverna. Han ansåg att resultaten blir bäst om läraren använder sig av den metod han eller hon tror mest på och därför är mest duktig på.

.

Det kom jag ihåg när jag började jobba med en bildserie i somras. Serien skulle vara i svart-vitt, för enklare sammanhållning. Oj då, tänkte jag, borde jag inte ha Silver Efex Pro nu? Bilderna ska ju bli så bra som möjligt och alla säger det blir de med detta program! Men tänk om det blir krångel med installeringen. Har jag råd förresten? Och just det, jag måste ju lära mig det grundligt om det ska vara någon mening....

Hade jag hållit på så där så hade jag troligen aldrig börjat fota.

Till sist bestämde jag mig att satsa på det trygga. Stillbildskurserna på MittUniversitetet jag gick var ju rena guldgruvor. Man kan ju faktiskt också använda det man redan har och kan.

I nuläget är jag också ganska immun mot Moderskeppets frestelser. Prenumerationen lockar. Men med tanke på hur mycket kunskap som lär finnas där - blir det några fler bilder än de jag hinner leka med?

Jag har t.o.m. blivit så pass tråkig att jag ibland inte ens tar Lightrooms presets som utgångspunkt längre utan bara klickar på B&W och tar mig vidare därifrån. Sen blir det ofta helt klassiskt en svart- och vitpunkt osv.

Den här bilden såg ut så här i original:

.

Lite beskärning, småjusteringar och den enkla B&W i LR3:

.

Och så min icke-innovativa bildbehandling i CS5:

.

Kanske hade bilden blivit bättre med en annan programvara. Men jag är snarare rädd att den då inte hade blivit till alls.

Är det bara jag som upplever att nya möjligheter riskerar att öka tröskeln i stället för att sänka den? Och att det har sina fördelar med att inte bli smittad av must-have-hysterin?

Ännu en blogg: Att lära känna sig själv genom att fotografera?

Jag har för mig att jag har läst någonstans att man lär känna sig själv när man fotar eller att man åtminstone bör göra det.

Jag vet i ärlighetens namn inte om jag har lärt känna mig själv så mycket bättre genom att trycka på en knapp. Ja, jag vet, jag förenklar. Men min poäng är en annan. Duger inte det att få lära känna andra lika bra som fotografins ändamål?

Tack vare kameran känner jag mig nästan som en 20-åring igen då jag reste runt i världen och av en nu nästan obegriplig tur fick vara med på ställen som verkar ha försvunnit sedan jag blev "seriös" med familj och jobb och allt.

När har jag någonsin sett en sjukhuskyrka inifrån?

Eller träffat en sjukhuspräst?

Om man varken har praktik eller studentutbyte eller allmän ungdom som rättfärdigande skäl för att hamna i nya sammanhang blir det svårare med nya upptäckter. Inte omöjligt. Men fotografin är nog ett bra skäl den också.