Ännu en blogg: Fotografi, Göran Tunström och jag. Eller: Om bilder vore potatisar.

Jag fick en fotobok i julklapp:

Barnmark med bilder av Mikael Andersson och texter av Göran Tunström.

Den intresserar mig av två anledningar. För det första var jag bara något äldre än barnen i boken när de fotades, och jag var skraj för den sortens sommarläger. För det andra så skrev Göran Tunström texter till denna bok, han som enligt min åsikt är en av de bästa författarna i Sverige.

Och visst blir det bra med detta litterära inslag! Känslan blir bara intensivare.

Det tror jag på att texter kan göra, att de höjer bilderna och bilderna i sin tur höjer texterna. Kan man inte bara erkänna det? Jag har blivit trött på att fotografi betraktas av somliga som någonting som noggrannt ska hållas isär från andra genrer, med motiveringar som lyder ungefär som "Bilden ska tala för sig själv", "Bilden måste kunna funka utan text" osv.

Alla dessa ska:s och måsten. Och vad är "funka" för den delen?

Senaste motivering jag fick höra var att "Det ska vara fokus på bilderna". Det kom från en arrangör där jag hade haft en utställningsmöjlighet. Men villkoret var bilder utan text. Jag tackade nej. Tunström hade det bra. Han fick.

Tänk om man lagade Janssons frestelse utan anchovis med motiveringen att "det ska vara fokus på potatisarna". Oavsett om man gillar rätten så kan man väl säga att Janssons blir någonting eget och nytt, jämfört med vanlig potatisgratäng, just pga. anchovisen? Någonting som tydligen anses passa bäst till en högtid. Kan man inte på samma sätt se på kombinationen av bild och text?

Undrar om det finns utställningsarrangörer som förbjuder bildspel med musik.

.

Sommar och barn:

En lite mer nutida bild från min sida.