Meningen med att fotografera

För ett tag sedan läste jag en intervju med Paul Hansen om att vinna fotopriser, Årets bild och sådant. Han sa ungefär att det som är bra med det är att berättelserna lever lite längre.

Då nyktrar man ju till. Om default-läget alltså ändå är att berättelserna inte lever särskilt länge, oavsett om man heter Paul Hansen eller nåt annat.

Varför håller man på.

Jag har hittat min egen lilla förklaring: Eftersom själva processen ger mig eller andra någonting. Inte den tekniska processen kanske, utan de människor jag träffar i mina fotoprojekt.

För några veckor sedan avslutade jag ett projekt som jag hade kämpat med i ca ett år. Det har blivit en bok. (Bläddra gärna.)

Det som jag tycker är värst med sådana projekt utom stressen är att jag - inbillat eller inte - känner på mig förväntningar från de inblandade att det nu också ska bli nåt bra. Det har det hittills alltid blivit till sist fast lite ångest är det varje gång. Men herregud vad jag har träffat folk som jag annars inte ens hade haft en aning om att de fanns! Å så blir de så himla glada över resultatet! Bara det alltså!

Nej, den här boken tjänar jag inte en krona med. Alla medverkande har fått så många exemplar de ville ha till självkostnadspris. Några kompisar ville också ha och ett ex donerade jag till det lokala biblioteket. That´s it. Varför inte?

Den här bilden fick inte plats i boken så det får bli bloggbilden den här gången.

Ännu en blogg: När verkligheten hinner före publiceringen

Jag gillar reportageböcker och håller på med en. Nu betalar jag lärpengar: Man får välja verksamheter som inte försvinner innan det är dags för tryck. Mitt reportage om Jähnkes konditori i Uddevalla blev historia innan jag visste ordet av. Nu är det ett företag till som kommer att lägga ner innan jag får ut text och bild i tryck. Synd om jobbet så det får åtminstone bli ett blogginlägg så länge det är sant som står där. Enjoy!

.

Med världen som lärmästare

Somliga går i trasiga skor.
Vad beror det på?

Kan det vara så enkelt att vederbörande saknade en bra skomakare?

När man kommer in i Södra skomakeriets entré I Uddevalla fångas ögat först av de färgglada smycken som ligger uppradade på ett bord. Vid andra ögonkastet registrerar man hyllplanen med skor som väntar på att bli hämtade av sina ägare samt en gammal trampsymaskin av märket Singer. Och ser man sig riktigt noga omkring så upptäcker man en rad gamla svart-vita foton på de tidigare ägarna uppnålade på väggen. De här lokalerna rymmer visst både bredd och tradition. Södra skomakeriet har funnits i runt 100 år, även om det inte alltid har legat här på Packhusgatan 23. Sedan april 2016 är det Nayra Gustafsson som dyker upp bakom disken när dörrklockan plingar till.

- Jag såg en annons i tidningen. Det var den gamla ägaren som la ut att hans högsta dröm var att någon skulle fortsätta i den här andan. Då tänkte jag att det får väl bli jag. Slumpen och tillfälligheten har lett mig hit där jag är idag.

Fast ju längre Nayra berättar om sin bakgrund desto mer får jag en känsla av att det sistnämnda är en sanning med modifikation. Allt är nog inte ren slump.

För det första har hon sysslat med olika typer av hantverk i princip sedan barnsben. Det ligger kanske i generna: mormor var sömmerska och konstnär och pappan tillverkade tavlor i läder. Själv började hon sin karriär med att tillverka smycken av bambu under besöken hos pappan på Teneriffa. Snabbt tillkom ytterligare tekniker och material: silvertråd, makramé, läder blev till halsband, armband, hängen och längre fram hundhalsband, munkorgar och koppel. Försäljningen gav tillräckligt med inkomst för Nayra att kunna ta sig runt hela världen. Resandet innebar så klart upplevelser men även tillgång till andras kunskap. Det fanns alltid någon att lära sig någonting av. Det närmaste hon då kom skomakeriet var när hon lärde sig att tillverka flipflops av läder och makramé i Nicaragua.

Och för det andra så är det kanske inte så konstigt att återvända till den plats där man har växt upp. Nayra gick grundskolan och utbildningen till undersköterska i Uddevalla och har jobbat på sjukhuset i två år innan världen drog henne iväg till Australien, Nya Zeeland och Latinamerika. När hon många år senare såg annonsen stod hon med ett ben i Uddevalla igen och med det andra benet kvar i den norska hundbranschen. Hennes erfarenhet med läderarbeten gjorde att hon var välkommen som lärling hos den förre ägaren Leif Jonson. I tre år gick Nayra bredvid honom två dagar varannan vecka. Även efter att ha tagit över hela verkstaden kunde hon rådfråga Leif i fall något knepigt uppdrag dök upp. Idag klarar hon sig själv och tycker att just utmaningarna är det roligaste med jobbet.

- Det är ju väldigt mycket olika grejer som kommer in. Det är mycket "Hur ska jag lösa detta? Det här har jag aldrig gjort förut, den här lagningen, hur kan jag fixa det här på bästa sättet?" När man får ihop det bra...! Klackning och sulning av skor är det lättaste arbetet. Det går ju per automatik men allt det här andra som man får fundera ut lösningar på, det är kul.

"Skomakare, bliv vid din läst!" heter det. Ett minst sagt föråldrat råd (enligt Svenska Akademiens ordbok daterat från 1400-talet) för om skomakarna skulle hålla sig till det skulle de nuförtiden knappast få det att gå runt. Enligt Nayra är det en gängse missuppfattning att en skomakare bara sysslar med skor. Även om folk idag i allt större utsträckning hellre vill laga sina skor än att slänga dem så skulle det inte gå att bara leva på det. Till saken hör att dagens skor dessutom ofta är hopplösa att laga. De flesta företagare inom branschen täcker därför flera områden, ofta nyckelservice. Det gäller att hitta sin egen profil som man känner sig bekväm med.

Profilen på Södra skomakeriet då? Någonting som är sig likt sedan tidigare är möjligheten att få det mesta i läder lagat, vare sig det är väskor eller något som en häst har slitit sönder. Viss service som t.ex. skrädderi har Nayra däremot inte kunnat föra vidare, t.ex. lagning av repor i skinnjackor som Leif Jonssons fru Gunilla var en fena på. I gengäld har bl.a. egendesignade hundhalsband och smycken tillkommit. Om Nayra skulle tacka ja till alla uppdrag som kunder kommer med så skulle hon även laga cykeldäck och bilsäten men där går gränsen. Någon läst finns det allt, trots ekonomisk press.

- Det går allt ihop när det går bra. Vissa månader kan det bara vara för kostnaderna. Så är det ju. Skulle jag bara vara här så hade jag fått satsa lite större, på lite andra grejer, kapell och segel kanske men det har jag inte plats och tid för som det är just nu.

I stället driver Nayra en kennel för att ha en balanserad ekonomi. Hunduppfödningen kompenserar för sommarens lågsäsong när det bara är att stänga verkstaden. Skomakeriet i sin tur får ibland stå tillbaka när jobbet med hundarna är som störst. Att kombinera dessa två verksamheter är dock inte bara ett ekonomiskt tvångsäktenskap, det är även en livsstil för Nayra. Finns det någonting bättre än att syssla med det man tycker om?

- Det är bra som det är för tillfället. Jag har många järn i elden. Jag är ganska nöjd.

Kunderna verkar också vara det. Nayra får ofta höra av de äldre hur glada de är att hon fortsätter och att skomakeriet finns kvar. Även nya och yngre kunder hittar hit, trots blygsam marknadsföring i form av en facebooksida. Ofta går det pratets väg i stället.

Om det finns någonting som skulle kunna locka henne att utveckla sin verksamhet så är det tillverkning av skor från grunden, vilket vore en helt annan och ny värld. Men Nayra vill inte sia om framtiden.

- Man får ta dag för dag. Jag kör på ett tag till, så får jag se vad som händer.

Ännu en blogg: Nicaraguas ansikten

Jag tillbringade jul och nyår i Nicaragua, ett land som många börjar upptäcka som resmål. I brist på långa resor långt bort är jag inte längre riktigt van vid att kasta mig på exotiska motiv. De senaste åren har jag nästan uteslutande fotat på hemmaplan och tyckt det var givande nog. Kameran hängde inte ens med varje dag där i Nicaragua. Tiden var för kort för att utveckla annat än en turistblick.

Fast några porträtt kanske går att visa:

Den här bilden tog jag på en restaurang i León, La Cucaracha, en bit bort från turistströmmen. Här satt mest inhemskt folk. För att komma till den stora matsalen fick man först gå igenom köket. Snacka om transparens för kunden!

Överhuvudtaget tyckte jag att sättet att laga mat på var mer spännande än själva maten. Den här bilden är tagen i ett litet samhälle, Sebaco, där det troligen aldrig syns till några turister (utom oss då). Det lagas en sorts majstortilla som serveras som frukost tillsammans med ost, gräddfil och bönor.

Den här herren är kaffeproducent i Matagalpa.

Henne träffade jag på chokladmuseet i Granada där man marknadsför nicaraguansk kakao men även andra typiska produkter. Hon satt där och rullade cigarrer. 35 år gammal är hon och har jobbat inom tobakbranschen sedan hon var 16 år. Hon skulle gärna vilja göra annat, sa hon, men då måste hon lära sig engelska först. Då kanske det öppnar sig dörrar.

Hon är engelsklärare, hennes pojkvän utvecklar mjukvaror. Jag frågade dem vad de tror kommer att utgöra den största skillnaden mellan Nicaragua idag och Nicaragua om tio år. "Engelskan och de nya teknologierna." Jag träffade dessa två på Isla de Ometepe dit jag hade tagit mig med färjan. Taxichauffören som skjutsade mig till hotellet berättade att någon välmenande amerikan hade erbjudit en gratis kurs i engelska men att han inte hade tid att gå tid. När färjan kommer gäller det att vara där. Inkomsten idag går före möjligheterna i morgon.

Även denna bild (och nästa) är tagen på marknaden i León. Det finns ju så klart en vits med reglerat företagande och ett fungerande skattesystem. Ändå blir man lite fascinerad av den här okomplicerade typen av småskalig försäljningsverksamhet: man skalar en kokosnöt/mango/apelsin, stoppar det i en plastpåse, ställer sig i ett gathörn och säljer.

Jag sysslade inte med nåt som förtjänade namnet gatufoto. Miljöerna var för röriga och solen för gassande. Däremot bad jag om att få ta ett porträtt. Folk sa aldrig nej.

Hoppas ni gillar resans best off!

Ännu en blogg: Lettlandsresa 5 - Kuldiga / Liepaja

Arbetslivet har mig tillbaka så den sista delen av Lettlandsbloggen blir inte av förrän idag, och den handlar mest om Liepaja, Lettlands tredje största stad vid den kurländska kusten nära Litauen.

Jag kom från Riga och mellanlandade i småstaden Kuldiga. Jag hade bara planerat några timmars uppehåll på tidig eftermiddag, lite av rädsla att återigen hamna i ingemanslandet eftersom reseguiden får saker låta större än vad de är. Fast den här gången misstog jag mig.

Staden var ganska pittoresk.

Den är mest känd för Europas bredaste vattenfall.

Man hade faktiskt kunnat hänga här en hel dag och bara bada, slappa och äta nåt gott på kvällen.

Fast nu var ju privat övernattning hos en lettisk familj bokad samma kväll så det var bara att stiga på bussen till Liepaja igen.

Tack vare mina lokalkunniga värdar slapp jag leta efter Liepajas bästa fikaställe själv. Det var utan tvekan "Boulangerie".

Någon nämnde i en kommentar till ett tidigare blogginlägg Liepajas nya konserthus, invigt för jag tror två år sedan och kallat "Den stora bärnstenen".

Om någon åker dit någon gång för att gatufota rekommenderar jag kafeterian i denna byggnad. Då behöver man inget gulfilter på linsen utan det blir äkta färgstick!

De här pojkarna lekte i foajén där effekten inte var lika häftigt. Jag trodde att det inte var några föräldrar i närheten eftersom ingen hoppade på mig. När jag var klar och vände mig om såg jag att det visst fanns en mamma. Hon hade väntat tills jag hade fotat färdigt.

Det var någon festival på gång, och bl.a. gästade Logos Robot Orchestra. Youtubla på det. Ni har säkert aldrig hört nåt märkligare. Det som man ser på bilden är interaktiva instrument som spelar olika beroende på hur man rör sig framför dem.

Liepaja var det enda stället där jag fotade själva stranden Har man växt upp vid den östtyska kusten så är sandstrand verkligen svår att toppa. Här gillade jag de utspridda blåa prickarna.

I Liepaja lyckades jag också ta en hygglig bild på någonting som påminde mig om min barndom: Privatpersoner som står för renhållningen av gatorna. Det sopas varje morgon, verkar det som. Jag såg det även i Riga.

Alla som har tröttnat på marknadsbilder kan sluta läsa nu.

Mina värdar berättade att många romer som bor i skogarna kommer in till stan för att sälja blåbär och svamp. Då träffade jag en "gammal" bekant som jag redan hade stött på första dagen i Ventspils, ungefär 12 mil från Liepaja.

Den här pojken hade varit mycket engagerad i ghetto dance festivalen i Ventspils. Han var väldigt fotogenisk men jag lyckades inte fånga honom riktigt bra.

Nu fick jag lov att fota honom ordentligt, tillsammans med... vet ej. Mamman? Syrran?

I alla fall så köpte jag blåbär.

Nu kommer marknadsbilderna jag hotade med:

Jag fick inte några negativa reaktioner. Ibland fick jag en känsla av att folk vände sig medvetet bort men inga påhopp alls och inga "No photo!"

En sista varning: Nu kommer blombilder:

Nästa dag var det färjan hem från Ventspils igen...

Tack för läsningen!

Ännu en blogg: Lettlandsresa 3 - gatufoto i Riga

I början av min resa hade jag blivit försäkrad om att folk i Lettland inte skulle bry sig om att bli fotade på gatan. När jag kom till Riga märkte jag att det var en sanning med modifikation.

Somliga, som de här två på bilden ovan, bjöd på sig själva och verkade tycka det var kul att bli fotade.

Andra skrek så fort de fick syn på mig "No photo, no photo!"

Så var det exempelvis med det här gänget som inte ens märkte själva att de blev fotade. En kompis som stod mitt emot uppmärksammade dem. Men då var det för sent och ingen sprang efter mig för att få bilden raderad.

Andra brydde sig faktiskt inte alls. Tjejen med solglasögonen verkade ha koll på mig men inget uppror.

Så lite kinkiga verkar en del Rigaborna allt vara. Jag vet inte vad det beror på. Några dagar senare var jag i Lettlands tredjestörsta stad Liepaja och där fick jag verkligen inga reaktioner alls. Kanske är man i Riga bara trött på turisterna?

Eller så finns det en etnisk skillnad? I Riga är befolkningen med ryskt påbrå i majoritet, i motsats till de kurländska kuststäderna i norr. Är letterna coolare?

Det enklaste blev då att försöka vara snabb bara.

Ibland blev det tyvärr lite för snabbt. Damerna hade kul men jag var för stressad för att hålla kameran tillräckligt stilla så det blev lite skakningsoskärpa.

Marknaderna var väldigt tacksamma att fota på. Jag drog runt rätt mycket på Rigas stora saluhall med angränsande marknad. Ett helt kvarter med bara marknad, både under tak och under bar himmel! Aldrig sett någonting så stort.

Någonting som fick mig att bli riktigt varm om hjärtat var alla blommor. Det är någonting som jag saknar i Sverige, den stora variationen av trädgårdsblommor!

De såldes inte bara på marknader utan vid vilket gatuhörn som helst.

Och folk köpte.

Jag hade kunnat tillbringa en hel vecka i Riga och bara glädja mig åt att fota blomsterförsäljning.

Och även sådana som inte var till salu.

Jag hade bara två hela dagar i Riga så självklart drog jag till gamla stan, vilken tydligen Rigaborna själva inte anser är själva centrum.

Gatufoto där gick i princip ut på att fota turister.

Var någon inte turist så var turismen i alla fall hans levebröd.

Vill man fota andra miljöer så är det bara att åka några stationer med kollektivtrafiken eller ta på sig bra skor och vandra runt.

Den här bilden tog jag i ett kvarter på andra sidan floden. Trähus i den stilen var väldigt vanliga, både i Riga och i andra delar av landet där jag har varit.

Även den här bilden tog jag inom gångavstånd från Gamla stan.

Om man upplever förfallets charm som bara misär och inte heller är villig att se utvecklingen så ska man nog hålla sig till turistkvarteren eller rentav inte åka till Lettland alls. Eller kanske om tio år.

Nämnde jag redan att jag älskade blommorna?

Fortsättning följer.