Meningen med att fotografera

För ett tag sedan läste jag en intervju med Paul Hansen om att vinna fotopriser, Årets bild och sådant. Han sa ungefär att det som är bra med det är att berättelserna lever lite längre.

Då nyktrar man ju till. Om default-läget alltså ändå är att berättelserna inte lever särskilt länge, oavsett om man heter Paul Hansen eller nåt annat.

Varför håller man på.

Jag har hittat min egen lilla förklaring: Eftersom själva processen ger mig eller andra någonting. Inte den tekniska processen kanske, utan de människor jag träffar i mina fotoprojekt.

För några veckor sedan avslutade jag ett projekt som jag hade kämpat med i ca ett år. Det har blivit en bok. (Bläddra gärna.)

Det som jag tycker är värst med sådana projekt utom stressen är att jag - inbillat eller inte - känner på mig förväntningar från de inblandade att det nu också ska bli nåt bra. Det har det hittills alltid blivit till sist fast lite ångest är det varje gång. Men herregud vad jag har träffat folk som jag annars inte ens hade haft en aning om att de fanns! Å så blir de så himla glada över resultatet! Bara det alltså!

Nej, den här boken tjänar jag inte en krona med. Alla medverkande har fått så många exemplar de ville ha till självkostnadspris. Några kompisar ville också ha och ett ex donerade jag till det lokala biblioteket. That´s it. Varför inte?

Den här bilden fick inte plats i boken så det får bli bloggbilden den här gången.