Ännu en blogg: Hur klarar sig ambitiösa fotografer som föräldrar?

Kan det vara så att framgångsrika fotografer är mer eller mindre frånvarande som föräldrar? (Om de nu har barn.)

När man läser böcker, tittar på dokumentärer eller lyssnar på föreläsningar av fotografer så fattar man rätt så fort att barnen knappast har fått se sin fotograferande förälder så värst mycket, åtminstone periodvis. I filmen om Hans Gedda exempelvis låter det som om han i praktiken blev far först när dottern var vuxen. I dokumentärerna om Annie Leibowitz ser man visserligen henne springa runt på jobbet ibland med ett barn i famnen. Men hur hon som mamma lyckas med sitt fotografiska projekt att fota diverse fascinerande platser i hela världen vid det bästa (och icke-föräldrarskapsensliga) ljuset sägs det ingenting om.

Det krävs utan tvekan någon annan som mer eller mindre frivilligt ställer upp för den fotograferande personen och inte kommer med egna krävande projekt i tid och otid.

Det gäller för den delen säkerligen alla verksamheter som är förknippade med obekväma arbetstider och resor. Men nu är det här en fotoblogg och  inom fotovärlden tror jag mig ibland kunna iaktta ett visst förakt för både barn som motiv och familj som sådan. I boken "Fotograferna" berättar Micke Berg bl.a. att en annan fotograf hade hånat honom pga. hans barnbilder. Jaha, duellerar proffsfotografer mot varandra med skamfrågan vem som är töntig nog att fota barn?

Barnbilder luktar minnesalbum och lite gullgull.

Och så är barn tydligen en kraftig kreativitetsbroms. I intervjun i slutet av Anders Petersens bok  "Nära avstånd" menar han att man visst behöver "en bas med barn, vänner, boende, teve och så vidare" men att det inte ger någon bra fotografi.

Inte fattar jag riktigt kopplingen mellan barn och tv. Själv har jag barn men ingen tv. Men det han tydligen vill är att rada upp olika sorters sömntabletter för ett äkta kreativt liv. Och i dessa ingår barn.

Då lär jag väl aldrig bli en framgångsrik fotograf. Jag planerar en 10 dagars fotoresa till Tyskland för ett pågående projekt och plågas av dåligt samvete. Skolan har precis börjat, jag missar läsårets första föräldrarmöte och sambon får axla denna "börda". Egentligen är jag säker på att de kommer att ha det bra. Ingen fara. Men ändå känns det väldigt konstigt att ställa sitt "konstnärliga ego" högre än närvaron som förälder. Nåväl, jag får ta det som uppmaning att minnsann komma hem med vettiga bilder, om inte annat så av ren tacksamhet till familjen som möjliggör detta.

Den här killen kan uppenbarligen förena barn och egna intressen. (Fast han verkar ju inte vara fotograf...)

De här killarna är kanske ungkarlar allihop, på jakt efter världens hetaste disdagsbild.

2013-08-29 23:22   froderberg

Intressant fråga. Hängivenhet är oftast en nyckel till framgång inom en mängd områden. En stor hängivenhet kan hindra ett intensivt familjeliv.

Jag skulle säga att jag är väldigt närvarande som pappa. Jag var pappaledig i ett helt år. Jag får min hängivenhet för foto att fungera med min papparoll genom att jag har flexibla arbetstider, är frånskild och har sonen på halvtid samt att jag planerar mitt fotograferande.

Just det sistnämnda är nog det viktigaste. Det finns många duktiga fotografer som är mycket deltagande föräldrar. De kopplar av och på de olika rollerna. Men den som måste klämma in sitt fotograferande mellan annat yrkesarbete och familjeliv har det säkert svårare. Men visst går det att hitta tid. Det går inte heller att se all tid som man lägger på sitt fotograferande som att man sviker familjen. Alla behöver sin egen tid.

Svar från gatosi 2013-08-31 15:51

Planering kan ju vara en modell. Om inte det är för ospontant för somliga.

2013-08-30 07:06   Benganbus

Många konstnärer har varit frånvarande föräldrar, inte bara fotografer. Många inom andra grupper, tex affärsmänniskor, företagsledare, eller författare eller då man måste vara på resande fot eller då det är mycket arbete.

Visst kan barn vara begränsande, då barn tar tid från annat, men jag har sett familjer som av olika skäl måste vara skilda åt ett tag, där man hjälper varandra med "barnpassningen" för att den andre skall kunna fullfölja vissa saker, tex ett fotoprojekt. Det är klart, andra som är ensamstående med barn, kan vara mer begränsade. Men i ett normalfall, så jag tror att har man uppbackning, och en nära och ärlig dialog med sin familj och vänner, så är barn mycket mera en tillgång och ger inspiration för ett konstnärligt arbete än att vara en begränsning! Men det handlar mycket om relationen med barnen, partnern/familjen och vänner.
/B

Ps. Vad gäller bilder på barn, familjebilder, tänker jag på Hans Hammarskiöld och hans bilder på barn.
http://www.kulturens-varld.se/index.10414---1.html

Svar från gatosi 2013-08-31 15:54

Tack för länken! Ska hålla utkik efter hand bilder!
Visst är det så att problemet gäller fler områden än just fotografi. Men jag tänker aldrig på det när jag läser någon författares bok utan snarare när jag tittar på någon naturfotografs långa exponeringen i gryningen.

2013-08-30 09:28   Annelie Worgard

Intressant text som väcker många tankar hos mig.
Stora intressen tenderar att vara uppslukande.
Såg ett tv program för ett par år sen om en fantastisk fotograf. Kvinna. For världen runt och tog bilder.
Fantastiska bilder. Men hon hade valt att avstå familjelivet för dem.
På slutet kändes hon ensam.Men hon lämnade fina bilder efter sig

Svar från gatosi 2013-08-31 15:55

Då var hon konsekvent. Du kommer inte ihåg vad hon hette?

Annelie Worgard 2013-09-01 10:24

Marianne Greenwood,
Finns fullt av länkar om henne, här är en av många
http://skoglundreportage.webs.com/artikelmarianneg.htm