Ännu en blogg: Nicaraguas ansikten

Jag tillbringade jul och nyår i Nicaragua, ett land som många börjar upptäcka som resmål. I brist på långa resor långt bort är jag inte längre riktigt van vid att kasta mig på exotiska motiv. De senaste åren har jag nästan uteslutande fotat på hemmaplan och tyckt det var givande nog. Kameran hängde inte ens med varje dag där i Nicaragua. Tiden var för kort för att utveckla annat än en turistblick.

Fast några porträtt kanske går att visa:

Den här bilden tog jag på en restaurang i León, La Cucaracha, en bit bort från turistströmmen. Här satt mest inhemskt folk. För att komma till den stora matsalen fick man först gå igenom köket. Snacka om transparens för kunden!

Överhuvudtaget tyckte jag att sättet att laga mat på var mer spännande än själva maten. Den här bilden är tagen i ett litet samhälle, Sebaco, där det troligen aldrig syns till några turister (utom oss då). Det lagas en sorts majstortilla som serveras som frukost tillsammans med ost, gräddfil och bönor.

Den här herren är kaffeproducent i Matagalpa.

Henne träffade jag på chokladmuseet i Granada där man marknadsför nicaraguansk kakao men även andra typiska produkter. Hon satt där och rullade cigarrer. 35 år gammal är hon och har jobbat inom tobakbranschen sedan hon var 16 år. Hon skulle gärna vilja göra annat, sa hon, men då måste hon lära sig engelska först. Då kanske det öppnar sig dörrar.

Hon är engelsklärare, hennes pojkvän utvecklar mjukvaror. Jag frågade dem vad de tror kommer att utgöra den största skillnaden mellan Nicaragua idag och Nicaragua om tio år. "Engelskan och de nya teknologierna." Jag träffade dessa två på Isla de Ometepe dit jag hade tagit mig med färjan. Taxichauffören som skjutsade mig till hotellet berättade att någon välmenande amerikan hade erbjudit en gratis kurs i engelska men att han inte hade tid att gå tid. När färjan kommer gäller det att vara där. Inkomsten idag går före möjligheterna i morgon.

Även denna bild (och nästa) är tagen på marknaden i León. Det finns ju så klart en vits med reglerat företagande och ett fungerande skattesystem. Ändå blir man lite fascinerad av den här okomplicerade typen av småskalig försäljningsverksamhet: man skalar en kokosnöt/mango/apelsin, stoppar det i en plastpåse, ställer sig i ett gathörn och säljer.

Jag sysslade inte med nåt som förtjänade namnet gatufoto. Miljöerna var för röriga och solen för gassande. Däremot bad jag om att få ta ett porträtt. Folk sa aldrig nej.

Hoppas ni gillar resans best off!

Ännu en blogg: Får man göra reklam för ett icke-fotegeniskt resmål?

Jag tillbringade en veckas semester på Läsö i Danmark. Småskalig, icke-glamorös och fotografiskt sett valvis ingen utmaning alls eller en desto större sådan. Landskapet bjuder nämligen inte på några spektakulära överraskningar. Inte optiskt i alla fall. Däremot blåste det ibland ganska imponerande.

Det enda sättet att göra nåt på denna platta ö var då att leka med exponeringstiden.

Eller ge upp ambitionerna och hålla sig till turistfoto.

Det finns några tjusiga ställen på ön, bl.a. gårdscaféet Storhaven, en blanding av bondgård och djurpark.

De roligaste höns jag någonsin har sett! Gården är värd ett besök för alla barnfamiljer.

Jag försökte få med någon bild från varje promenad. Den här ovan tog jag på norra sidan av ön.

Tacksammare var det att fota där det fanns lite folk. I Österby hamn var det festival på gång.

Jag vet inte hur mycket som händer i denna hamn när seglarnas säsong är slut. Hela ön var full med Till salu-skilder överallt.

Till slut en fråga till alla som kan skog: Vad är det för gula klämmor?

Någon som vet?

Jag var tveksam om jag ens skulle blogga om denna vistelse eftersom det fotomässigt inte var så storslaget. Men ön är mysig (i alla fall på sommaren). Många svenska seglare verkar ha upptäckt det för längesedan. Egentligen skulle jag gärna vilja veta hur folk har det som bor där året runt. Fast troligen ungefär så som de bohuslänska kustsamhällena har det.

Ännu en blogg: "Tänk på förgrunden!"

... eller någonting liknande sa Matti när vi fikade några timmar innan jag skulle iväg på fjällvandring i Jämtland med kameran i ryggsäcken.

Det är ju inte så himla lätt på ett kalfjäll.

På väg från Storulvån söderut kunde man ju faktiskt hitta en och annan blomma i nämnvärd storlek.

Men runt Gåsenstugorna fick de mänskliga spåren duga, t.ex. skidledsmarkeringarna.

Eller dasset.

Eller ett fönster som man hoppas håller ett tag till.

Även i de två följande bilderna finns det något motiv i förgrunden men dem kan man kanske strunta i, bakgrunden verkade mäktig nog (hoppas jag).

Jag hade varit tveksam om jag som nybörjare på fjällvandring överhuvudtaget skulle släpa med mig kameran. Jag ångrar mig inte.

Ännu en blogg: Gatufoto i Bryssel

Hemma igen efter en veckas fotograferande i ett molnigt och regnigt Bryssel. Ett hemsnickrat regnskydd var lösningen. Linsen på X-E2:an ligger så pass djupt inne i motljusskyddet att det funkade.

Bryssel är en intressant stad där extremer möts: fantastisk arkitektur, utsmyckad med rader av sopsäckar ståendes framför fasaderna och rikligt med hundbajs på trottoarerna. Även kulturella extremer möts: inhemsk befolkning, turister, EU-finfolk och invandrare tätt inpå varandra. Fast så olika är vi kanske ändå inte.

Ett visst kvarter hade jag blivit varnad för. Dit skulle jag inte gå med en kamera i handen. Kvarteret i fråga låg bara ett stenkast från turistcentrumet. Men en marknad i ett annat invandrartätt område vågade jag mig på. Regnskyddet visade sig vara en dålig idé. Det uppfattades som smygfoto och jag fick en rejäl utskällning av en mörkhyad snubbe, det mest obehagliga och hotfulla som jag någonsin har varit med om på en fototur. Som tur var fanns det några ordningsvakter i närheten som det gick att prata med. Det var klart en fördel att jag kan franska. Skulle jag göra om det här så utan regnskydd och allt som kan uppfattas som smygande, med visitkort och inte utan att ha tagit ett snack med de kommunala ordningsvakterna i sina lila uniformer i förväg.

Annars fick jag blandade reaktioner. Ingen begärde att jag raderade ett foto. Men ungefär hälften av dem som la märke till mig påpekade att jag borde ha frågat först. Andra hälften blev glada eller struntade i mig.

I övrigt fanns det också mycket foto att se. Det pågick Summer of Photography i stan med några fina utställningar. Men även i det offentliga rummet fanns det en del fotografi. Det här är stationen Gare de l´Ouest med foton av Stephan Vanfleteren.

Gare Centrale hade också en fin fotovägg.

Jag är nöjd med resan. En mängd foton blev det. Nu får jag hoppas att jag får mitt serienummer för LR5 innan testperioden är slut. Man vågar ju knappt börja redigera.