Ännu en blogg: Nick Brandt - att ta till sig andras fotografi

Under mitt Stockholmsbesök blev det naturligtvis också ett besök på Fotografiska. Två utställningar som inte kunde vara mer olika: Inez & Vinoodh på den ena våningen, Nick Brandt på den andra.

Jag är så glad att jag inte är recensent eller konstvetare. Jag får bara tycka. Och jag tycker att det är konstigt att Inez & Vinoodhs bilder ur snobb-bubblan kallas för ikoniska på Fotografiskas hemsida. Om något framstod som ikoniskt på Fotografiska den här sommaren så var det Nick Brandts Afrikabilder. Jag är ingen vän av nostalgiskt bildspråk men dessa stora svart-vita, lätt sepiatonade bilder är inget annat än imponerande. Kändisbilder och udda poseringar som bara en bråkdel av mänskligheten lär känna igen sig i blir jag faktiskt inte så imponerad av, jag är ledsen. Jag blir i stället berörd av Nick Brandts engagemang för naturen som i slutändan angår oss alla. Gå dit och kolla!

Är jag orättvis? Visst ska mode- och kändisfoto också betraktas och bedömas utifrån sina egna förutsättningar? Jag har svårt för det, jag erkänner. Visst ska allt få finnas till men ska jag välja så föredrar jag bilder där det, utöver all profileringspress och jakt efter framgång också finns med något osjälviskt syfte som sträcker sig längre än läsarkretsen till en modetidning.

.

Caféet på Fotografiska bjöd på lite fototillfällen, i motsats till i höstas. Då var det stendött.

Ännu en blogg: Tunnelbaneporträtt

Jag delar nog inte riktigt åsikten om att det är meningslöst att fota i Stockholm på sommaren. Om inte annat så finns det ju tunnelbanan att dra till. Något porträtt kan det alltid bli.

Jag gillar gatufoto i färg men tunnelbaneljus är inte lätt att hantera så alla fick bli svart-vita.

.

Mobilerna som motiv är oundvikliga. Men det kanske är just de som gör fotona intressanta och roliga för framtidens betraktare?