OmTag. Säker underhållsfri lagring, finns det?

I några av kommentarerna till förra inlägget kom problemet med att lagra bilder över lång tid upp. När jag rensade ut min mors föräldrahem hittade jag några kuvert med negativ från min mors barndom i en låda på vinden. Negativen var i formatet 6 x 9 cm och bilderna var tagna i slutet av 30-talet eller precis i början av 40-talet, i början av andra världskriget alltså. Förmodligen hade bilderna legat i sin låda på kallvinden i min mors föräldrahem i stort sett sedan dess. När jag senare skannade några av dessa bilder visade de sig hålla en utmärkt kvalitet, de skulle lika gärna kunnat vara framkallade i nutid.

Och det är där jag ser ett problem med dagens digitala filer, hårddiskar, usb-minnen, cd/dvd-skivor är knappast något man kan glömma bort på en vind över generationer och förvänta sig att de skall vara läsbara när någon kanske 50-100 år senare råkar hitta dem i en låda. Nu vill jag inte ha någon analog vs digital (kemisk vs elektronisk) debatt, det digitala har helt klart sina fördelar. Bland annat finns fantastiska möjligheter att strukturera och katalogisera sina bilder och ett obestridligt faktum är ju att det digitala nästan helt tagit över idag.

Men det jag funderar lite över är hur bildarvet kommer att se ut om 100 år? Givetvis kommer det att finnas en hel del bilder som tagits omhand och vårdats av olika institutioner och liknande. Men gemene mans bildskatt, eller bildarvet från nära och kära, hur kommer det att se ut? Problemet med dagens bildfiler är ju att de måste underhållas för att överleva? Visst kan man skriva ut kopior som kanske klarar sig över tid, men 36 st original som ryms i ett negativark i storlek av ett A4 är ju inte något som det digitala erbjuder.

Nu kommer säkert en massa människor tycka att det visst går att lagra sina filer på ett säkert sätt, och man kan ju reproducera hur många original som helst från en digitalfil osv. Visst är det så, men frågan är om det görs och om det finns rutiner som fungerar även om en generation inte har något intresse av att förnya abonnemangen för den säkra datalagringen eller liknande?

Personligen tycker jag att detta är ett ganska ofta förbisett problem, eller att man helt enkelt blundar för det? Hur säkerställs bildernas fortlevnad även om de direkta arvtagarna, eller fotografen själv för den delen, inte har något intresse av att aktivt bevara dessa?

Samma eller åtminstone ett liknande problem finns ju redan med äldre färgbilder, negativen bleknar sakta men säkert bort. Och jag tycker mig redan märkt att även den periodens bilder, alltså de som är tagna med negativ färgfilm är på god väg att försvinna. Hur som helst tycker jag att det är konstigt att det inte tas fram och flaggas för underhållsfria lagringslösningar med tanke på vilket gigantiskt genomslag varje ny DSLR av toppmodell får?

Kanske skulle vi bekymra oss lite mer över hur bilderna vi tar skall överleva över huvud taget än om det kanske snart dyker upp någon ny toppmodell med ännu fler pixlar och ännu bättre iso-egenskaper. För i slutändan är det ganska ointressant hur bra kameran var om inte bilderna har någon realistisk möjlighet att överleva?

Fram tills det finns säkra och vettiga lagringslösningar för gemene man kanske det är dags att damma av en gammal tradition, familjealbumet? Varför inte göra ett sådant varje år eller kanske ännu bättre en bok. Fördelen med dessa är ju också att man helst väljer bilder som kan vara intressanta för nära och kära även om man inte tycker att de håller högsta fotografiska klass. Ironin i det hela är att det ofta är just dessa bilder som faktiskt håller över åren, och inte alla dessa snitsiga kompositioner och allt annat vi gärna ägnar oss åt. :)

OmTag. Om man väntar i 50 år...

I går hittade jag en halvt exponerad oframkallad rulle i kylen som jag inte vet riktigt när jag plåtade. När jag framkallat den insåg varför jag inte hade haft någon brådska med framkallningen, vilken jag normalt brukar klara av samma dag som jag fotograferat. Bilderna var mest ganska oinspirerade miljöbilder, vilket i och för sig inte är så ovanligt. Det var bland annat några bilder ned mot bygget av Liljeholmskajen som säkert kommer att funka som tidsdokument när höghusen är på plats.

Många av mina bilder är av den karaktären, alltså miljöbilder där det inte händer så mycket. Men jag säger som Gunnar Smoliansky sa när jag snackade med honom: ”Om man väntar 50 år blir alla bilder bra.” Det ligger en hel del sanning i detta tror jag, om inte bra så tenderar i alla fall många bilder att få ett värde som tidsdokumentation. Speciellt i en stad där det pågår förändringar hela tiden.

Det är ju ganska märkligt egentligen, åtminstone är det så för mig, att man över tid ofta ledsnar på bilder trots att de är tagna efter konstens alla regler och föredrar att titta på gamla rent dokumentära bilder. Jag har några böcker med gamla Stockholmsbilder som aldrig upphör att fascinera, även om de som sagt mest visar upp gamla miljöer som försvunnit och tidstypiska människor som säkert också är försvunna de flesta av dem.

Jag tror att vi lätt går vilse i det sökta i jakten på den perfekta bilden och missar det helt unika med fotografiet, dess förmåga att i all enkelhet visa något som är. Dessa bilder kan ofta bli viktiga när de senare visar något som var. Eller för att åter citera Gunnar Smoliansky: ”Om man väntar i 50 år blir alla bilder bra.”

OmTag. Det personliga nätverket är viktigt

En viktig del av fotointresset för min del är alla givande samtal med andra som delar mitt intresse. Tyvärr har det blivit lite klent med detta på senare tid, mycket beroende på min något annorlunda dygnsrytm.

Det skulle till exempel vara kul att träffa Uppsala-gänget, men de brukar ju fika ungefär samtidigt som det är läggdags för mig. Jag har inte deltagit speciellt mycket i Ellens-fikat heller på senare tid, lite av samma anledning. Sedan tycker jag också att det är roligare om man är lite färre så att man får chans att snacka lite mer intimt med alla deltagare.

Bengan till exempel var det ett tag sedan jag träffade, och tycker att det är hög tid snart. På bilden ser han lite tyngd ut, men kanske är det bara bilden som ljuger? Något att ha i bakhuvudet när vi tittar på bilder är just detta: Mycket handlar om när man trycker på avtryckaren, vi fotografer har en ganska stor makt att förmedla intryck och om man är lite okänslig är det ganska lätt att ge en vrångbild av de man fotograferar.

Nu gillar jag denna lite allvarstyngda bilden på Bengan mer än många andra jag har på honom. Jag tycker att den visar på ett personligt djup som inte alltid kommer fram annars. Och det är just detta jag saknar med våra lite mer ”lugna”, i bemärkelsen färre personer, fikastunder. Vi kan avhandla allt mellan himmel och jord, från Tomasevangeliet, fundamentalism, samhällskontraktens upplösning till antireflexbehandling på gamla Zeiss-gluggar. Sådant tycker jag om.

Krister K och Claes träffar jag lite oftare på hörnan här vid Hornstull och det är samma sak med dem, går att snacka om allt möjligt och inte bara fotografi. En annan tänkare som jag snackar mycket med och som även har en livserfarenhet som få som han gärna delar med sig av utan att försöka pådyvla någon sina sanningar är Micke Berg.

Sedan har jag vännen Lasse Mellberg som trampar runt ute på Biskops Arnö, vi brukar ha givande samtal över telefonen då och då. Just att umgås och snacka med människor som får mig att tänka är viktigt. Nu finns ju en hel del till som Mats Adsten, Micke Borg med flera, ingen nämnd, ingen glömd, som berikar mitt liv med nya klokskaper och infallsvinklar. Det viktiga är att hitta människor som ger och inte bara tar energi tror jag. På fotosidan finns det nog fler som ger än tar även om det finns en del som kanske tar ut sin egen frustration över andra ibland.

OmTag. Avmystifiera gatufotografin

Jag tycker att man ibland tenderar att mystifiera detta med gatufoto lite i onödan. Om man ägnar mycket tid åt att fotografera, på gatan eller någon annan stans kommer man med tiden öva upp en viss färdighet. Detta gäller känsla för komposition till exempel och en känsla för att trycka av när något spännande dyker upp.

Ofta hamnar diskussionerna i allt från val av prylar till hur man bäst hanterar dessa. Som vanligt är det främst övning som ger färdighet, och en ofta förbisedd parameter som är viktigare än allt annat är hur mycket tid man lägger ned. Situationer uppstår inte på löpande band, så ju mer tid man lägger ned ju fler situationer kommer man att springa på.

Fotografering är i sin teknik bland det enklaste man kan syssla med, egentligen handlar det om att trycka på en knapp. Och detta lär man sig ganska snart, seendet är något man tränar upp genom att praktisera och titta på bilder man gillar. När det gäller val av kameran skulle mitt enkla råd vara att plåta med något man trivs med, sedan må detta vara en digitalkompakt, en dslr eller en mätsökarkamera.

Plåtar man mycket på gatan kommer ganska många fram till att en genomsiktssökare där man ser lite vad som händer utanför ramarna kan vara praktiskt. Men långt ifrån alla tycker så, så för dem är det andra val som gäller.

En annan faktor som jag själv är dålig på men som jag ofta tycker blir ganska viktig är att våga gå nära när man fotograferar, och ärligt talat är det ganska få som bryr sig om man inte blir påträngande med sin kamera. Detta leder in på nästa område, som egentligen är resultatet av det jag skrivit om. Man måste kunna hantera sin utrustning på ett smidigt sätt som ges av den övning man får av att plåta ofta och mycket.

Hur som helst, det finns inga genvägar tror jag, om det vore så enkelt som att följa olika tumregler och så vidare skulle säkert många fler vara duktiga på detta. Köp ett piano och du äger ett piano, köp en kamera och du är fotograf tycks en hel del tro. För att bli duktig måste man lägga ned en massa tid, som med det mesta.

Vilka prylar du använder däremot spelar ingen som helst roll så länge de känns rätt för dig. Dessutom kan jag ibland tycka att diskussionerna om hur gatufoto skall se ut tenderar att spåra ur en smula. Tänk om Cartier-Bresson, Doisneau, Ronis med flera skulle ha ratat allt som inte såg ut som Atgets fotografier och envisats med att tillämpa hans teknik för att det ”skulle vara på riktigt”? Vart hade vi stått då? Så om ni tycker det är kul, ge er ut på gatan och dokumentera hur och med vad ni vill, bilderna kommer med tiden.

OmTag. Robert Frank: The Americans

Jag tittade igenom Robert Franks The Americans i går, det är en bok som jag återkommer till lite då och då. Det skrevs ett stycke fotohistoria med den boken tycker jag, just The Americans kanske är den största influensen, direkt eller indirekt, till mycket som kom senare. 

Som exempel vill jag lyfta fram en annan fotograf som jag gillar och som inte är lika känd, åtminstone inte för en svensk publik: Jerry Berndt, hans arbete från ”The Comabt Zone” från Bostons ”red light district” 1967-1970 har mycket av Frank i sig, liksom även hans nattbilder från olika barer från 60-70-talet i vilka man också kan känna igen stämningarna från Anders Petersens Café Lehmitz från ungefär samma tid.

Jag skulle tro att dessa båda fotografer tagit intryck av både Brassaï och Frank (m.fl.) och tagit det hela vidare till ett eget uttryck. Men jag tror att Franks The Amercans är lite av en vattendelare för den dokumentära fotografin. Som jag upplever det så är det där fotografin mer kommer att handla om ett själsligt tillstånd som fotografen försöker gestalta än, vilket man mestadels gjort fram till dess, en avbildning av verkligheten som man såg den.

Jag tycker att de arbeten jag nämnt visar på en form av utanförskap mitt i folkvimlet, ett sökande efter delaktighet i en gemenskap som inte riktigt går att finna. Eller rätt och slätt ett avbildande av samtiden där människorna alla blir någon sorts åskådare till det liv de ingår i, ett allmänt utanförskap där ingen riktigt tycks höra hemma.

Det är också påtagligt hur dessa arbeten utgör helheter där summan av delarna blir större än de enskilda bilderna. Jag tycker också att Stockholm Blues av Micke Berg har mycket av den känslan. Hur som helst tror jag inte att det är någon direkt överdrift att dela upp den dokumentära gestaltande fotografin i ett före och ett efter The Americans. Givetvis var Frank också influerad av de strömningar som rådde i samhället när det begav sig, framför allt beatnikrörelsen påverkade säkert en hel del.

Jag rekommenderar starkt Robert Franks The Americans och även Jerry Berndts Insight är väl värd att titta i, sedan finns säkert en uppsjö av intressant fotografi från tiden som ni gärna får tipsa om.