OmTag. En helt vanlig runda runt stan

I går kväll blev det en runda runt stan igen. Jag startade som alltid här vid Hornstull och följde vattnet bort mot Slussen och genom Gamla Stan, sedan blev det Drottningatan och en sväng genom Tegnerlunden och efter en snabbtitt i skylten på Schönherrs bar det av mot Kungsholmen bort mot Västerbron och hem. Skulle tro att det blir en runda på ungefär en mil. Även om det inte blir så mycket bilder alla gånger känns det i alla fall skönt med en ordentlig promenad. Här kommer i alla fall lite bilder från promenaden.

OmTag. Funderingar från gatan

Att gå runt på stan och fotografera, som jag skrivit tidigare är något jag skall försöka ta upp igen. När jag knallar runt blir det ganska mycket miljöbilder, mer cityscapes än gatufoto, och även mina gatufoton är ganska anonyma för det mesta.

Jag plåtar det jag ser helt enkelt, och i bästa fall lyckas man någon enstaka gång förmedla känslan man hade inför motivet. Det må sedan var det framrusande vattnet i Strömmen, någon anonym betraktad genom en hiss på Södermalstorg eller en katt i ett träd. Sanningen är att ytterst få av de bilder jag tar och lägger upp i bloggen håller för speciellt mycket annat än bloggutfyllnad.

Men kanske kan de sammantaget också ge en liten inblick i något större, i bästa fall kanske de förmedlar lite av personen bakom kameran? Men som andra sagt tidigare, man får inte ihop speciellt många bilder som håller på ett års gatunötande.

Men jag tror att jag kommer att gilla katten även över tid. En ensam katt som tagit sin tillflykt till ett träd med utsikt över staden i kvällsmörkret, för mig symboliserar den just detta: ensamheten mitt i staden, observerande utan att delta eller egentligen vara delaktig. Känslan förstärks av de mörka fönstren i husfasaden, livet tycks fortgå någon annan stans. I ensamhet sitter katten och begrundar sin plats i tillvaron. Eller som Bergengren uttryckte det: ”En bra bild säger mer än tusen ord, och med tusen ord går det att få vilken bild som helst att säga vad som helst.”

OmTag. Lite funderingar om bostäder och fotograferande på gatan

Jag har så smått återupptagit mitt strövande i staden med kameran och hunden. Det har varit ett uppehåll på några år, även om jag hela tiden givetvis knallat runt en del på gatorna. Om man skall gå runt och plåta krävs att man kan vara här och nu på ett sätt som jag inte riktigt klarat i folkvimlet de senaste åren, det har helt enkelt varit för mycket som snurrat i huvudet. Dessutom blev det ett ofrivilligt avbrott i trottoarnötande i och med att den gamla hunden inte pallade med dessa dagliga långturer de sista åren.

Nu är den gamla hunden borta sedan ett par år, nattfotograferandet känns färdigt och inspirationen och koncentrationen har börjat infinna sig så smått. Jag kommer nog aldrig bli en gatufotograf i traditionell mening, jag söker inte så mycket händelser och lustifikationer på gatan. Dessutom gillar jag inte riktigt att plåta folk rakt av utan att ha någon relation till dem. Människorna i mina gatubilder fungerar mer som anonyma statister, eller också är det folk som jag snackar med och i samband med detta kan det ibland bli någon bild. Så egentligen faller inte min form av fotograferande in under benämningen gatufoto som den definieras här på fotosidan.

Jag söker mer en känsla som jag kan identifiera mig med när jag är ute, och hur unika vi än anser oss vara tror jag att dessa känslor ofta är ganska allmängiltiga. I slutändan kokar det nog ned till att finna sin plats och mening i tillvaron för de allra flesta av oss. Sedan kommer givetvis detta att återspeglas i våra bilder, och vi finner det på lite olika håll.

Jag upplever att klimatet på gatan blivit kallare genom åren, en sorts smygande känsla som accelererat de senaste åren. De marginaliserade hamnar längre och längre ut i marginalen, och vi andra blir mer och mer upptagna av vårt. Det kan vara att söka trygghet i ny inredning, nya plattTV även fast den gamla tjockisen ger fullt tillfredsställande bild och skulle hålla 10 år till, eller nya kameraprylar som vi tror skall göra oss till bättre fotografer. Besvikelsen är ofta ganska snabb, men ofta låter vi oss åter luras och kör racet igen, och igen, och igen… Nu är jag ingen moralpredikant, jag sitter också fast i detta, systemet har drivits så långt att vi inte identifierar oss som sociala varelser utan som konsumenter i ganska stor utsträckning. När vi inte orkar ta in eländet vi matas med i nyhetssändningar och dagspress gör vi sällan det som borde vara uppenbart för att lätta på trycket, alltså att försöka hjälpa till efter bästa förmåga. Det vi i stället gör är ofta att shoppa lite till och hoppas att problemen skall försvinna av sig själv.

Nu är ju just denna onödiga shopping en stor del av problemet, vi försöker med andra ord att släcka en eld med bensin, vilket inte har speciellt stora förutsättningar att lyckas. Men vi lever också i ett samhällssystem där man drivit detta så långt att hela samhällsbygget är beroende av att vi fortsätter leva ett liv som alla vet inte är hållbart för planeten och kommande generationer. Politikerna har också målat in sig i ett hörn där de radikala förändringar som krävs för ett mer långsiktigt tänkande och planetens överlevnad skulle innebära politiskt självmord om någon vågade föra upp dem på agendan.

Om vi tar Stockholm till exempel finns en skriande bostadsbrist, det som skulle behövas är tusentals av nya bostäder som mötte efterfrågan så att även de som efterfrågar har råd med boendet. Detta skulle bland annat innebära att kommunen upplät mark billigt och att avskrivningstiden för en bostad kanske förlängdes till 50 år och framför allt att det byggdes billiga bra bostäder i attraktiva områden. Som systemet fungerar idag anser man att man gör en förlust om man inte tar ut de högsta markpriser man kan få, alltså om man inte vinstmaximerar bostadsbyggandet. Detta innebär givetvis att huvuddelen av det nyproducerade hamnar i en prisklass som effektivt utesluter ungdomar utan höga inkomster eller andra ekonomiskt svaga grupper.

När man dessutom inför en otryggare arbetsmarknad som i mycket går ut på att arbetskraften skall sitta oavlönad i väntan på att telefonen ringer för något tillfälligt påhugg kommer även detta medföra att de som tillhör denna växande skara aldrig kan deklarera en fast inkomst som berättigar till de lån som krävs för att få en bostad, eller ens att få hyra något. De blir helt enkelt hänvisade till den icke seriösa ockerverksamheten som bedrivs i det fördolda med andra och tredjehandskontrakt.

Alltså de som har det taskigast från början hänvisas till de sämsta, osäkraste och förhållandevis dyraste boendena. Nu finns en del som ryggmärgsreagerar så fort de här frågorna kommer upp och anser att man är kommunist och förespråkare för planekonomi om man inte gillar det rådande läget. Men då kan jag istället hävda att jag är en sann marknadsliberal, ty i en fungerande marknad möts utbud och efterfrågan. Som sann vän av marknadsekonomi är det minst sagt oacceptabelt att hålla igen på bostadsbyggandet för att skapa fiktiva värden genom att driva upp priserna på ett sådant sätt som sker när man medvetet stryper utbudet.

Vi talar inte heller om vilken vara som helst, alla måste ha någonstans att bo, och om arbetstillfällena finns på en plats måste det även finnas boende där, ett boende som är överkomligt för alla som av arbetsmarknadsskäl är tvungna att befolka området. Ett surt piller att suga på för alla som köpt sina redan starkt övervärderade bostadsrätter i tron på evig prisstegring och därmed tror att de inte bara skall kunna bo gratis över tid, utan dessutom förhoppningsvis göra sig en ordentlig hacka på sitt boende.

Egentligen blir detta dilemma lite som att välja mellan pest och kolera för våra politiker, antingen bygger man de bostäder som efterfrågas och låter därmed lyften pysa ut ur den kraftigt uppblåsta bostadsballongen, eller också stryper man regionens utvecklingspotential eftersom den efterfrågade arbetskraften knappast kan hänvisas till tältläger utanför stan. En svår nöt att knäcka. Man har helt enkelt drivit detta spår så långt att oavsett hur man gör kommer det att förorsaka katastrof för ganska många som låst upp sig i systemet. Vad händer med innehavaren när en överbelånad bostadsrätts marknadsvärde kanske halveras eller mer, kommer denna gladeligen att fortsätta betala räntor på sina lån som kanske innebär dubbelt så hög boendekostnad för samma boende som grannen?

Som vanligt hamnar problemen givetvis i knät på bankerna som hjälpt till att blåsa upp denna bubbla och som vi alla vet brukar inte detta direkt resultera i att någon bankdirektör eller styrelse behöver ligga sömnlös speciellt många nätter eftersom de vet att de bara behöver skicka notan med vändande post till staten, och så blir det som vanligt. Folk som inte ens fått vara med att dela minsta kärna från de frukter som skördas förväntas stå för kalaset. Något att fundera över.

Nu finns det ju alltid dem som brukar rya: "Varför skall jag vara med och subventionera billigt boende för de som inte har råd med egen villa eller en dyr bostadsrätt!". Till dem skulle jag vilja säga: Ni är själva de största bidragstagarna som regel, 30% av era räntekostnader undandras det offentliga och hamnar i stället i bankernas kassakistor. Hyressubvetioner om de ens finns längre har en marginell betydelse för statskassan i jämförelse med detta gigantiska undanhållande av skatt som utgörs av avskrivningar. Och för tydlighets skull, jag bor själv i bostadsrätt, inköpt långt under marknadspris när det gjordes en ombildning. Jag var motståndare till denna ombildning i det längsta, men alternativet hade varit att bo kvar som hyresgäst hos sina grannar vilket inte alltid är en höjdare som många har vittna om.

OmTag. Micke Berg

Jag har precis kollat i några böcker av Micke Berg och ju mer jag ser ju klarare framstår han som en av våra absolut främsta samtidsskildrare. Micke är en ganska berest herre som gjort reportage i ibland annat Nord Irland, Asien, Spanien, Berlin , Libanon, Israel osv. Dessutom har han bättre än någon annan fotograf skildrat den speciella stämningen hemma på 70-talet, då allt fortfarande var möjligt och då lyckan ännu inte bara mättes i krasst ekonomiska termer.

Förutom de vardagliga skildringarna kan nämnas Christiania 1974, Mullvaden 1977-1978, Jordcirkus, Skogsnäs 1979-1980, Oasen (punkvågen) 1978 osv. Dessutom har han gjort ett par barnböcker tillsammans med olika författare. Samtliga dessa arbeten håller en hög klass och många av dem har getts ut i bokform, ibland i egen regi och ibland tillsammans med någon skribent. 

På senare år har skrivandet fått en större roll jämte fotograferandet, där vill jag speciellt framhålla boken fotograferna som är en träffsäker betraktelse över tiden och hur det var att leva en fotografs liv i Stockholm innan bostadsrätter och stylade lägenheter hade slagit igenom på allvar.

Men trots att Micke Berg måste betraktas som en av våra främsta samtidsskildrare med en kvalitet och produktion som överträffar det mesta så upplever jag det som om han ändå inte riktigt släppts in i finrummet hos etablissemanget.

Vad beror sådant på? Kan det bero på att han inte är tillräckligt konstig för att gå hem hos konstetablissemanget?

Kan det bero på att han skildrat saker som är större än honom själv därför att han många gånger sett detta som viktigare än att gestalta den egna ångesten eller misslyckade potträningen som en del andra fastnat i?

Kan det bero på att det bara ryms en handfull fotografer och ett par genrer i taget i lilla Sverige?

Nu har sedan ganska länge antingen Christer Strömholms anslag varit det som gällt inom svensk fotografi, även om hans arvtagare skruvat till det ganska extremt genom åren (tycker jag). Och om det inte är detta så gäller dess raka motsats, de nypictoralistiska strömningarna tycker jag, med desaturerade färger, gamla polaroider och gärna en hel del överstrålning.

Eller kan det, o hemska tanke, bero på att andra (alltså vanligt folk) än de redan invigda har möjlighet att ta till sig Bergs arbeten? Micke berg är något så unikt inom svensk fotografi som en brobyggare mellan Christer Strömholm och Sune Jonsson om man vill, och tyngden i hans arbeten behöver inte skämmas för sig, ens i dessa giganters sällskap.

För mig är det lite av ett mysterium att inte fler förläggare och museer fått upp ögonen för detta och tar initiativet till såväl en stor påkostad retrospektiv bok som en utställning. Det är närmast ett svek mot svensk fotografi och fotoboksutgivning att inte detta sker.

OmTag. Sökande efter ett stämningsläge

Det blev ju lite fler bilder på gårdagens promenad. Jag jobbar en del med att komma bort ifrån att knäppa sådant jag tycker ”bara” kan bli en snygg bild till att försöka hitta mer av stämningslägen i bilderna. Att plåta stämningar är svårare, snygga bilder är mer fråga om hantverk tycker jag. Att synka sitt fotograferande med sitt eget stämningsläge blir en utmaning. Men jag tror att det är mycket det fotograferandet handlar om, i alla fall om man skall komma förbi detta att ”bara” bli en duktig hantverkare.

Nu resulterade ju gårdagens promenad i en ganska bra skörd, åtminstone en bild tror jag kommer att hålla över tid och det är den jag publicerade i förra inlägget. Hur som helst, här kommer några fler från samma rulle som jag hoppas förtydligar vad jag menar med stämningsläge, eller tillstånd. Och om de inte gör det så går det ju att kolla på dem i alla fall.