OmTag. Det fotografiska tillståndet?

Den för mig intressanta fotografin handlar om att visa något som det är på ett intressant sätt. Ofta gäller det att få en angelägen historia berättad. Denna historia behöver inte handla direkt om människor men den måste beröra mig som människa.

Jag kommer därför fortsättningsvis inte att uttala mig så ofta om de mer konstnärliga fotografiska utsvävningarna som ligger i tiden och som ofta handlar om att gestalta något verkligt eller fiktivt inre tillstånd, oavsett vilka tekniker man använt för detta. Anledningen för mig är enkel, bilderna intresserar mig helt enkelt inte.

Jag kan dock känna mig en smula uppgiven när man ser vilka fotoböcker som får pris, som de senaste i Photobook of the year, Paris eller vilka fotografer och vilken typ av fotografi som ofta lyfts fram. Men som sagt, jag har ingen åsikt eftersom det är bilder som inte berör mig eller som jag över huvud taget förstår storheten i. Enklast alltså att helt enkelt skita i dem, vilket jag också försöker göra.

Ett fint initiativ i den fotodokumentära traditionen som däremot är värt att lyfta fram är Hälsinglands Museums uppdrag till Inta Ruka att dokumentera livet på landsbygden. Det skulle behövas mycket mer sådant om dokumentärfotografin som profession skall överleva tror jag. I dag säljs ju knappast fotoböcker och arkiven är stendöda när det gäller den typen av bilder, kort sagt är det nog väldigt svårt att leva på fotografi i dag.

Men detta öde är ju något som delas av såväl musiker som författare med flera. Man brukar säga att kulturen är en spegel av samtiden och då stämmer nog det bedrövliga tillståndet ganska väl överens med hur det ser ut i samtiden?

Jag tror att det går mer och mer åt det hållet att man för att kunna göra sådant man själv står för måste se till att man har sin försörjning på annat håll. Att bli beroende av sina uppdragsgivare innebär nog ofta att man är tvungen att dra ned byxorna och luta sig framåt. Frågan är om det inte är detta vi ofta ser när det gäller fotografi idag, man tar sådant som man förväntar sig skall sälja hos etablissemanget, ett etablissemang som är i kraftig otakt med tiden.

Det är inte längre bilderna det handlar om, utan om hur mycket man kan skruva upp priserna på olika gallerier och auktionshus, dessa storheter lever ganska sällan i symbios med varandra.

OmTag. Mycket snack om könsroller nu

En förhoppningsvis könsneutral bild

Hade tänkt skriva något om könsrollsdebatten som blossat upp efter Rheborgs bild på sin dotter, men jag orkar inte ge mig in i den debatten. Det enda jag kan säga om den aktuella bilden är väl att den inte är så mycket att gå i taket över.

Den viktiga frågan är väl i så fall varför just den framtoningen är så populär när det gäller bilder på unga tjejer? Sedan är jag lite leds på ståndpunkten att män alltid pekas ut som någon sorts förövare och kvinnorna som offer för deras förtryck. Kanske skulle man också våga ställa frågan hur stort ansvar kvinnorna själva har för att ändra på det nuvarande läget?

Nu menar jag inte att det är helt upp till dem, men kanske är det dags att ta ett gemensamt ansvar om man vill ha förändring? Ofta pekas det på stereotypa könsroller men ganska få verkar ha någon uppfattning om hur det skall se ut i stället.

Att ytan och den eviga ungdomen är ideal i vårt samhälle är ju ingen nyhet, men detta gäller ju även för män. Samtidigt kan jag tycka att det blir en dubbelmoral om man vänder sig mot könsroller samtidigt som man framhåller sexualiteten som den enda drivkraften i livet. Många fotografer plåtar ju sexualtiteten, både kvinnor och män och en hel del av det är ju snusk rätt och slätt även fast man gör sitt bästa att försöka linda in det i konstnärliga ambitioner.

Det verkar ju även finnas två läger som är varandras motsatser i debatten, dels de som hävdar att allt avgörs av kulturell betingning och dels de som anser att allt är biologi. Sanningen ligger förmodligen någonstans mitt emellan, men jag tror att detta har en del inverkan på varför det ser ut som det gör.

Hur som helst är jag trött på polariseringen i hela genusdebatten, för mig är jämställdhet något som borde vara självklart men som tyvärr inte är det. Däremot tror jag att det alltid kommer att finnas skillnader mellan män och kvinnor och då menar jag inte att det ena skulle vara bättre än det andra. Jag tror nämligen att vi är däggdjur och i mångt och mycket fungerar som sådana och likt andra arter skiljer sig könen åt en del. Problemet består nog till stor del i att normen för framgång i dagens samhälle i huvudsak är grundad på manliga ideal, och det är nog där vi behöver tänka om en del skulle jag tro.

OmTag. Söderprofiler och lite mediareflektioner

Sitter och bläddrar igenom mina negativpärmar och hittade denna bild på vännen och grannen Stig Eek som gick bort 2008 efter en tids sjukdom. Bilden är tagen 2007 och jag fångade honom när han var ute på en av sina stadsvandringar.

Stig var uppvuxen i området runt Hornstull och en omtyckt ledare av stadsvandringarna där han delade med sig av sin stora kunskap om området och dess historia. Han hade många strängar på sin lyra, bland annat var han ett av våra första utlandsproffs i ishockey när han spelade i Tyskland. Han spelade även i Hammarby och AIK och var även en aktiv fotbollsspelare.

Han brann hela livet för de utsatta och jobbade en stor del av sitt liv med ungdomar och reste runt och föreläste. Dessutom var han författare till flera böcker om Söder bland annat. 1996 mottog han välförtjänt priset som årets söderprofil.

En annan välkänd profil i området är Nestor som kom hit ensam från Brasilien i sin ungdom, honom springer jag fortfarande på var och varannan dag.

På samma rulle hittade jag några bilder från Slussen, Gula gången, ett slussen som snart är historia.

Annars har jag tagit del av den hätska debatten runt Göran Lambertz styvnackade inställning till Quick-domarna. Jag kan inte låta bli att tycka att det blir en smula osmakligt när drevet går. Visst har han fel och visst borde han ha den goda smaken att erkänna detta, men jag kan inte undvika känslan av att något med honom inte står riktigt rätt till. Och hans argumentation är ju redan överspelad så finns det egentligen någon anledning att häckla vidare? Om man bortser från behovet av att "göra bra TV" så funderar jag på vitsen med att bjuda in honom till olika program i denna fråga.

Ett systemfel som det kanske skulle vara dags att ta tag i däremot är detta att det inte går att avsätta en domare i högsta domstolen. Det borde vara självklart att kunna flytta på en person när denne blir en belastning för rättsväsendet kan man tycka.

Sedan såg jag att man gick i taket för att Rehborg fotograferade sin dotter på ett sätt som tydligen störde en del moralister, ja herre gud det går att hitta sexism i allt om man vill. Är man utrustad med hammare består världen av spik.

Annars var det en trevlig fika på hörnet i kväll och för ovanlighetens skull tog jag inte med någon kamera, så denna gång slipper ni bilder på oss fikande gubbar.

OmTag. Gatufoto och bristen på gatuliv

Att knalla runt med kameran på gatan är mycket en sport i att hitta lustigheter och samband vi normalt inte tänker på. Den typen av gatufoto har alltid funnits, men jag tycker att det blivit mer och mer av det med tiden.

Kanske beror det till stor del på att livet på gatan förändrats ganska mycket sedan förr? Jag tycker i alla fall att gatulivet ser ganska annorlunda ut nu om man jämför med gamla bilder. Det har nog också sin förklaring i att även boendet är något som man går vidare ifrån på ett annat sätt nu för tiden.

Förr kunde man leva i generationer i samma kvarter och det gjorde givetvis att samhörighetskänslan och därmed umgänget på gatan såg annorlunda ut. Rester av hur det såg ut här förr kan man ibland finna i fotografi från våra grannländer i öster.

Nu menar jag inte dåliga sanitära förhållanden och fattigdom utan gemenskapen runt ett bostadsområde. Men kanske hör de två ihop, relativ materiell fattigdom kanske tvingar fram ett rikare personligt liv? Om inte rikare så åtminstone samhörighet med och tid för varandra? Jag tycker att det verkar som att den andliga fattigdomen växer proportionellt till hur den materiella rikedomen ökar, efter det att basala behov tillgodosetts givetvis.

Detta är en förenkling givetvis, fattigdom är ju inget någon vill ha. Men när vi snackar om fattigdom syftar vi för det mesta på rent materiell fattigdom, den andliga fattigdomen snackas det inte om lika ofta. Men frågan är om inte den är minst lika avgörande för ett gott liv, det spelar ju ingen roll hur mycket prylar vi kan omge oss med om vi inte kan få ut något av livet vi lever?

Med andlig menar jag ingen religös andlighet utan rätt och slätt det inre livet.

OmTag. Maria bildgrupp och känslor runt fotografier

Det fanns en gång en bildgrupp som hade ett fotolabb på Bastugatan här på Södermalm. Maria bildgrupp hette den och jag var medlem där några år, bildguppen och labbet fanns i närmare 30 år innan vi fick kasta in handduken.

Nya tider och därmed nya hyror gällde, till slut blev det helt enkelt för dyrt. Sist jag knallade förbi var det ett mäklarkontor i lokalerna tror jag. Inte så mycket att göra något åt, de har säkert en helt annan betalningsförmåga än en bildgrupp.

Fotot är taget i början av 2007 och jag tycker att det finns en stämning i bilden som är svårdefinierad. Kanske är det bara mina minnen som spelar mig ett spratt? Men jag tycker att det ofta är så med fotografi, det finns en stämning i bilder jag gillar som inte låter sig naglas fast med ord. Därför har jag alltid haft svårt för att intellektualisera bilder för mycket, antingen gillar man dem eller inte.

Däremot kan bildernas kontext vara intressant att fördjupa sig runt, men när det kommer till varför jag gillar en speciell bild blir det meningslöst att analysera. Jag tror helt enkelt inte att bra bilder talar till intellektet i första hand utan till våra känslor. Diskussionerna som uppstår får lätt karaktären av att försöka berätta hur en apelsin smakar på något sätt.

Bra bilder känns tycker jag, och om de känns gör de det utan att jag behöver analysera. Behövs en analys så funkar inte bilden, det är min åsikt. Man kan ju annars ställa sig frågan, med tanke på hur många som nagelfarit bilder med passare och linjal, hur det kommer sig att inte fler oftare tar bilder som berör om de nu finns ett välkänt receptet för hur det går till?

Den andra bilden av huset på Reimersholme har också en känsla som jag gillar, en nattbild där mina känslor kanske spelar mig ett spratt?