OmTag. En homage till Eugene W. Smith

När jag gick där så såg jag hur ljuset öppnade upp framför Sally, och hur hon liksom väntade in husse. Det går att läsa in mycket symbolik i en sådan här bild, men för mig symboliserar den sanningen att mina hundar är de som hjälpt mig vidare i livet när det mesta förefallit ganska svart. Givetvis fanns Eugene W. Smiths fantastiska bild ”Walk to paradise garden” någonstans i bakhuvudet när jag tog min bild av Sally. Walk to paradise garden, en av fotohistoriens bästa bilder som blir ännu bättre när man känner till historien bakom bilden.

OmTag. Plåtar gör jag för min egen skull.

Plåtar gör jag för min egen skull, och det känns bra. Jag tar mina bilder och lägger upp en del av dem här i bloggen, för mig räcker det ganska långt. Det finns dem som menar att man bör ställa ut och göra böcker, med andra ord nå ut bredare med sina bilder. Som amatör kan jag känna att det är ganska skönt att slippa den pressen.

Jag känner några stycken som lever av sina bilder och sitt fotograferande, alltså inte sådana som jobbar med olika uppdrag i första hand, utan sådana som lever av sina egna bilder. De flesta av dem har en ganska tuff tillvaro, få köper fotoböcker idag vilket medfört att det är näst intill omöjligt att få ekonomi i sådana projekt. Ännu färre köper bilder, även om det givetvis finns en del samlare.

Att försöka leva av bokproduktion och bildförsäljning är knappast möjligt. Till och med om fotografer skall ställa ut blir det som regel en förlustaffär, gallerierna måste ha betalt och bildförsäljningen ligger som sagt ofta på noll.

Jag läste en intervju med Magnumfotografen Alex Webb för några år sedan där han berättade att även han var tvungen att köra workshops och föreläsningar/föredrag för att få in till sin försörjning. Inte alla är skapta för att undervisa och föreläsa eller kan ens hitta något kundunderlag den vägen.

Med tanke på detta är kanske inte fenomenet Vivian Maier så konstigt, det unika är kanske snarare att någon hittade hennes bildskatt? Kanske finns det flera Vivian Maier där ute som bara väntar på att bli upptäckta?

Det är skönt att vara amatör och kunna göra det man vill som man vill. Om målet är ära och berömmelse är knappast fotografi den smartaste vägen att gå, om målet är försörjning måste man räkna med att det blir tufft.

OmTag. En vinternatt och bilder som skaver

Den 20 december 2012 tog vi en nattlig promenad runt Årstaviken jag och hunden. Leican var laddad med Ilford HP5+ och som vanligt körde jag min Leica-M 50/1,4 asph på full öppning. Jag gillar den kombon i mörker, HP5+ är oslagbar när det gäller att gräva fram info ur svärtan och har dessutom ett snyggt korn av den traditionella sorten. 50/1,4 är en fantastik glugg som beter sig precis som jag vill ha det. Bilderna ligger efter varandra på rullen och utgör resultatet av ett par hundra meters promenad från Eriksdalsbadet till Skansbron.

Jag har funderat en del på vad det beror på att så många bilder man ser känns hafsigt komponerade. Genomgående för ”den gamla generationen” var att de hade en känsla för komposition. Kollade just på bilder av Rene Burri, men det samma gäller i för de flesta ”av den gamla stammen”. Alla kunde komponera.

Ofta när man ser bilder idag så ligger de kompositionsmässigt lite fel, någon person skulle behöva in lite i bildytan, bilden är inte balanserad så att den får slagsida, bilder lutar osv. Ofta handlar det om att fotografen skulle fått en betydligt bättre bild bara genom att flytta sig någon decimeter, ändrat utsnittet lite, varit lite noggrannare. Detta är något man kan träna upp genom att titta på och ta många fotografier.

En del har lättare för det än andra, kanske finns några enstaka bild-tondöva? Om någon medvetet bryter mot reglerna så syns det, det mesta är rent slarv eller misslyckande helt enkelt. Kompositionen i sig själv får inte skava, det blir som om någon spelar på ett ostämt instrument. Först när detta grundläggande är på plats kan man börja fundera över innehållet.

Det går att förstöra vilket innehåll som helst med en tafflig komposition. Jag tror att de flesta av oss skulle tjäna på att kritiskt granska våra bilder. Känns det som om bilden ”skaver”? Då är det som regel kompositionen som inte fungerar.

OmTag. Mörkret är det bästa ljuset

Vilket är det bästa ljuset för att fotografera? En fråga som ställts oändliga gånger, för mig är svaret enkelt: Det bästa ljuset är så lite ljus som möjligt. Jag gillar som de flesta vet mörkret. Mörkret städar i motiven, det banala försvinner i skuggorna. Mörkret ger spänning, man vet inte riktigt vad man tittar på. Mörkret ger lugn, det är inte så många ute och rör på sig. I mörkret blir det lättare att renodla sina bilder. Men framför allt, mörkret ger en stämning som dagsljuset aldrig kan ge.

För mig handlar det om svartvitt och film, ibland fotograferar jag med långsamma filmer och kameror på stativ. Ibland fotar jag med handhållen Leica-M och snabbare filmer. Tiderna hamnar ofta mellan 1/8 sek och 1/30 sek, då är det praktiskt att inte ha några speglar som skapar vibrationer i kameran.

Som en skytt exponerar man på utandning, sällan tar jag mer än en bild på varje motiv. Katten satt vid trapporna på Pustegränd vid Hornsgatan.

OmTag. Vill slå ett slag för det mjuka och följsamma

En kvist över en kantsten plåtad i Värmland med Hasselbladaren för kanske tio år sedan. Trots att bilden är från ett skannat negativ där jag använt en vanlig flatbäddsskanner (Epson 750) finns en mjukhet och en följsamhet i gråskalan som jag inte får fram med mina digitala kameror. Om man sedan gör en analog kopia blir det ytterligare skillnad.

Det speciella tycker jag är att man kan få fram mjukheten utan att bilden blir grådaskig och kontrastlös. När jag tittar på fotografi i till exempel LFI där man ofta har såväl gamla som nya bilder blir det ganska uppenbart att de nya är betydligt hårdare, det finns inte samma följsamhet i svärtan och högdagern som man oftast hittar i äldre fotografi. Nu beror detta givetvis till en del på att bildestetiken förändrats mot det hårdare. Men frågan är om inte tekniken har haft en betydande del i att driva fram den hårda bildestetiken? Hönan eller ägget är den eviga frågan.

Givetvis kan jag göra även mina analoga bilder hårda i efterbehandlingen så att de inte går att skilja från de digitala. Jag har dock aldrig lyckats fullt ut med att göra de digitala så mjuka och följsamma när jag velat gå åt det hållet. Jag tror att det handlar om något grundläggande i de olika medierna. Nu vet jag att jag kommer att få mothugg av de med en annan åsikt, men det spelar ingen roll:

Visa mig bara bilderna som bevisar motsatsen så är jag beredd att omvärdera. Hittills har ingen lyckats med detta, oavsett hur namnkunniga de varit och vad de påstått.