OmTag. En vinternatt och bilder som skaver
Den 20 december 2012 tog vi en nattlig promenad runt Årstaviken jag och hunden. Leican var laddad med Ilford HP5+ och som vanligt körde jag min Leica-M 50/1,4 asph på full öppning. Jag gillar den kombon i mörker, HP5+ är oslagbar när det gäller att gräva fram info ur svärtan och har dessutom ett snyggt korn av den traditionella sorten. 50/1,4 är en fantastik glugg som beter sig precis som jag vill ha det. Bilderna ligger efter varandra på rullen och utgör resultatet av ett par hundra meters promenad från Eriksdalsbadet till Skansbron.
Jag har funderat en del på vad det beror på att så många bilder man ser känns hafsigt komponerade. Genomgående för ”den gamla generationen” var att de hade en känsla för komposition. Kollade just på bilder av Rene Burri, men det samma gäller i för de flesta ”av den gamla stammen”. Alla kunde komponera.
Ofta när man ser bilder idag så ligger de kompositionsmässigt lite fel, någon person skulle behöva in lite i bildytan, bilden är inte balanserad så att den får slagsida, bilder lutar osv. Ofta handlar det om att fotografen skulle fått en betydligt bättre bild bara genom att flytta sig någon decimeter, ändrat utsnittet lite, varit lite noggrannare. Detta är något man kan träna upp genom att titta på och ta många fotografier.
En del har lättare för det än andra, kanske finns några enstaka bild-tondöva? Om någon medvetet bryter mot reglerna så syns det, det mesta är rent slarv eller misslyckande helt enkelt. Kompositionen i sig själv får inte skava, det blir som om någon spelar på ett ostämt instrument. Först när detta grundläggande är på plats kan man börja fundera över innehållet.
Det går att förstöra vilket innehåll som helst med en tafflig komposition. Jag tror att de flesta av oss skulle tjäna på att kritiskt granska våra bilder. Känns det som om bilden ”skaver”? Då är det som regel kompositionen som inte fungerar.
Visst finns det folk som är slarviga med bildkompositionen, och folk som inte bryr sig, och folk som fortfarande inte lärt sig, och det är ju det som är det fina i kråksången, för alla kan ju inte vara elitfotografer så fort dom får en kamera i handen.
Det tar många år att lära sig att se vad som är en bra bild och inte, och det finns många erkänt duktiga fotografer som missar detta emellanåt också.
Tror också att man var noggrannare förr då man körde analogt för det var ju dyrt att framkalla. Idag är det en digital bild och man smattrar nog på lite mer utan eftertanke, och nästan allt går att korrigera i efterhand, och det gör nog gemene man lite slarvigare.
Ha en riktigt fin dag!
Det jag syftar på är alltså inte nybörjare och oss glada amatörer utan proffsen och de som kallar sig proffs. Där är det helt uppenbart att det skiljer sig markant mot hur det var förr (med risk för att låta som en gnällig gubbe). Det fanns en grundläggande yrkesskicklighet inom fotografi, liksom mycket annat, och en stolthet för kunnandet som jag tycker till stor del gått förlorad idag.
-affe
Inte för att jag på något sätt vill säga att jag hade tagit lika bra bilder, men oj vad jag saknar min gamla Leicautrustning som jag "övertalades" om att byta bort för många år sedan.
Jo Leican är fin att plåta med. :)
-affe
-affe