OmTag. Vill slå ett slag för det mjuka och följsamma
En kvist över en kantsten plåtad i Värmland med Hasselbladaren för kanske tio år sedan. Trots att bilden är från ett skannat negativ där jag använt en vanlig flatbäddsskanner (Epson 750) finns en mjukhet och en följsamhet i gråskalan som jag inte får fram med mina digitala kameror. Om man sedan gör en analog kopia blir det ytterligare skillnad.
Det speciella tycker jag är att man kan få fram mjukheten utan att bilden blir grådaskig och kontrastlös. När jag tittar på fotografi i till exempel LFI där man ofta har såväl gamla som nya bilder blir det ganska uppenbart att de nya är betydligt hårdare, det finns inte samma följsamhet i svärtan och högdagern som man oftast hittar i äldre fotografi. Nu beror detta givetvis till en del på att bildestetiken förändrats mot det hårdare. Men frågan är om inte tekniken har haft en betydande del i att driva fram den hårda bildestetiken? Hönan eller ägget är den eviga frågan.
Givetvis kan jag göra även mina analoga bilder hårda i efterbehandlingen så att de inte går att skilja från de digitala. Jag har dock aldrig lyckats fullt ut med att göra de digitala så mjuka och följsamma när jag velat gå åt det hållet. Jag tror att det handlar om något grundläggande i de olika medierna. Nu vet jag att jag kommer att få mothugg av de med en annan åsikt, men det spelar ingen roll:
Visa mig bara bilderna som bevisar motsatsen så är jag beredd att omvärdera. Hittills har ingen lyckats med detta, oavsett hur namnkunniga de varit och vad de påstått.
Bengt
Men som du är inne på - hönan eller ägget? Dels ligger det nog i det här med tekniken. Men sen är det ju också så att t ex den japanska fotografin, med hårda svartvita bilder, har blivit trendig. Och jag menar, A P kör ju analogt, och han anammar ju den här hårda trenden. Kanske tekniken spelar in lite hos honom också? Det är ju sen han började plåta med kompaktkamera (Contax T3) med blixt, som han började med den här hårdare bildstilen.