OmTag. Ett möte i natten

Lusthuset i dagsljus

Längst ut på Reimersholme finns ett litet lusthus. Jag har skrivit om detta tidigare och även visat nattbilderna. Många nätter har jag slagit mig ned en stund tillsammans med mina hundar för en stunds kontemplation. Det är viktigt att hitta sina lugna platser i tillvaron, detta är en sådan för mig. Här kan man sitta i fred och lyssna på stadens brus och låta tankarna gå.

Inifrån lusthuset en natt 

När jag tog storformatsbilden nedan, en höst för några år sedan, inträffade en liten episod: Jag hade ställt upp kameran i grässlänten intill lusthuset för att fånga vyn mot Fredhäll och Essingen. Exponeringstiden var ungefär 20 minuter, så jag öppnade slutaren och gick till lusthuset för att vänta. 

Utsikt mot Fredhäll och Essingen 

Väl där i mörkret hör jag ett grymtande från bänken på motsatta sidan i lusthuset, det var riktigt mörkt så jag hade inte sett att någon låg där. Det visade sig vara en ganska sliten missbrukare, vi fick ett samtal i natten. Det var liksom nu ovanligt varmt ute som tur var.

Jag undrar vart han tog vägen när kylan kom? Eller om han ens är i livet längre? Det är nog tuffare än vad vi kan föreställa oss att vara hemlös missbrukare.

OmTag. Vem är sändare och vilka är mottagare?

Att leka med bilder är väl ok så länge man inte hymlar med det? Som detta porträtt av Sally till exempel. Får man tycka att en bild är ”fin” bara för att man tycker det? En bra bild kan vara fin, en fin bild behöver inte vara ”bra” ur någon allmänfotografisk synvinkel (hur nu en sådan ser ut?) och skall inte heller behöva vara det tycker jag.

En bild tjänar sitt syfte när den förmedlar fotografens känsla till mottagaren. Men det innebär också att man bör hålla reda på vem den tänkte mottagaren är. Bilden på Sally är ett bra exempel på detta, där är både fotograf och mottagare samma person. Väldigt många bilder funkar så, de kan vara hur viktiga som helst för mottagarna men för utomstående tämligen ointressanta. Detta betyder inte att de inte fyller sin funktion, och kanske till och med mycket bättre än annat som klassas som bra av förståsigpåare.

Det gäller att hålla reda på vilka som är mottagare. De flesta bilder vi tar av nära och kära har en ganska begränsad mottagarskara, vi själva däremot tolkar lätt in våra egna känslor i bilderna. Riktigt svårt blir detta när vi skall försöka välja ut bilder för en bredare publik, våra egna känslor inför motiven styr oss mycket mer än vad vi vill tro.

Edit: Med tanke på den första kommentaren så måste jag förtydliga mig lite. När jag snackar om att tänka på vilka som är mottagare menar jag alltså inte att man skulle anpassa sitt plåtande efter hur man antar att någon annan vill att man skall plåta. Bilder måste man alltid ta för sin egen skull i första hand, annars förlorar de trovärdighet.

Det är när det kommer till att visa våra bilder för en bredare publik den grannlaga uppgiften att försöka ta ett steg bort från den personliga bindningen till bilden tar vid. Alltså att kunna fråga sig om bilden kan vara giltig även för dem som inte tillhör den egna sfären. För att ta ett par klargörande exempel: Första bilden av modern med den nyfödda på BB, hundvalpens ystra lek på gräsmattan, vårens första blåsippa hemma på tomten osv. Det finns massor av "fina" bilder av dessa typer, men den absoluta majoriteten kommer först och främst vara viktiga för dem som har en personlig bindning till det avbildade.

Den intressanta frågan är egentligen: Vad beror det på att vissa bilder av till synes liknande motiv blir mer "allmängiltiga" än andra?

OmTag. Vilken är fotografins roll idag?

Jag funderar en del på var fotografin är på väg, jag kommer ju ur en gammal tradition där detta att berätta om någon/några/någonting var fotografins uppgift i hög utsträckning. Det har skett en gradvis förändring sedan 80 talet tycker jag, fotografin har gått mer från berättande om den andre till ett gestaltande av sig själv.

Jag tycker att det blivit ganska inkrökt många gånger. Även i genrer som traditionellt berättat om något, som gatufoto, har det istället gått mer mot att leta efter företeelser tycker jag. Man letar ofta efter snitsiga kompositioner, lustiga människor, eller använder folk mer som grafiska inslag i bilderna. Ganska sällan verkar man vilja berätta något, en snabb blick i flykten, sedan vidare till nästa bild är mycket det som gäller tycker jag.

Nu är väl detta i sig en spegling av samtiden, var och en sköter sig själv och då syns det även i fotografin. Men det skulle vara kul om någon försökte spegla känslorna i samtiden och människornas isolering, eller vad man skall kalla det. Kanske görs allt detta, kanske är jag bara en gnällig gubbe? Men jag tycker att kameran mer sällan vänds utåt för att förstå och förklara idag än vad som gjorts tidigare.

Lysande undantag finns som alltid givetvis.

OmTag. Rättvisa och omsorg

Tänker på farsan och vad han skulle tycka om valrörelsen och utgången. Vi har fått något så märkligt som en borgerlig riksdag där en socialdemokratisk statsminister (förmodligen) skall försöka navigera i 4 år.

Att det är en borgerlig majoritet borde inte vara en hemlighet för någon, SD är ett värdekonservativt parti på högerkanten vilket också medfört att alliansen kunnat styra relativt problemfritt med SD som vågmästare den senaste mandatperioden.

Tillbaka till farsan, han föddes 1927 som äldsta son i ett arbetarhem. Farfar var kakelugnsmakare och farmor hemmafru, vilket var det vanliga på den tiden. I den 6 åriga grundskolan utmärkte han sig som en mycket duktig elev, så duktig att han kunde fått stipendium för att studera vidare.

På den tiden hade ganska få arbetarhem råd att låta sina barn studera vidare. Det fanns också en djup känsla för att inte behöva ligga någon till last eller att behöva ta emot allmosor, därför började han jobba i stället.

Han gick i sin fars fotspår, vilket också var vanligt på den tiden, och blev hantverkare. Med tiden en mycket skicklig sådan. Som hantverkare tjänade han förhållandevis bra och farsan jobbade väldigt mycket så vi led aldrig någon nöd. Mina föräldrar kämpade för att jag och brorsan skulle få minst lika fina saker som våra vänner.

Livet rullade på, det var aldrig något överflöd men vi klarade oss bra. När farsan gick i pension flyttade mina föräldrar till mors föräldrahem, en liten stuga i Värmland. Min mor drabbades tidigt av demenssjukdom och farsan gjorde det som han alltid gjort och såg som självklart, tog hand om mor så länge han orkade.

När farsan slutligen gick bort 2010 sålde jag och mina brorsbarn huset, det var för långt bort för att behållas. När allt var betalt och huset sålt fanns ca 60000 kr kvar, för min del av arvet köpte jag ett fint objektiv.

Av två strävsamma liv finns bara ett objektiv kvar som minne, de gav oss dock något ovärderligt: känslan för rättvisa och omsorg om sina medmänniskor. I dag när jag ser fler och fler som helt oförskyllt hamnar ute i kylan, det kan vara sjukdom, arbetslöshet eller något annat är denna känsla för rättvisa och omsorg viktigare än någonsin.

OmTag. Mörka moln breder ut sig

Väljarna har aldrig fel brukar man säga? Det har ju varit en hel del politik ett tag nu, såväl i vardagen som i bloggarna. Att jag personligen har mitt hjärta åt vänster är knappast någon nyhet för någon. Ändå har jag väldigt svårt att glädjas över valutgången, jag är för fair play, och då måste man se att de rödgröna faktiskt inte vann valet. Det som hände var att alliansen förlorade, de rödgröna ligger kvar på sitt mediokra väljarstöd från förra valet.

Frågan samtliga partier som inte sympatiserar med SD måste ställa sig: Vilka underströmmar är det som utmynnar i det valresultat vi ser? Givetvis handlar det inte om främlingsfientlighet i första hand. Men det kanske är dags att få upp de svåra frågorna på bordet för en demokratisk genomlysning utan försköning eller populism.

Det finns säkert även en allmän oro över uteblivna jobb, osäkerhet inför framtida försörjningsmöjligheter, en framtid som för väldigt många ter sig ganska hopplös och för ännu fler osäker. Utan framtidstro finns ingen framtid. De underliggande mekanismerna till dagens, för väldigt många, otrygga samhälle måste komma upp i dagsljuset.

Jag tror att det är detta bland annat vi fått ett kvitto på i valresultatet. Om man känner av en relevant oro och politikerna tittar åt ett annat håll och låtsas som om inga problem finns kommer alltid de med enkla lösningar vinna mark. Detta är ingen nyhet liksom det knappast heller är någon nyhet att det enklaste sättet att få folk med sig i orostider är att försöka vända alla mot en gemensam fiende.

Nu blir det inte mer politik från mig på ett tag.