OmTag. Finns fotografi som når hela vägen?

Jag får i mina dystra stunder tanken att fotografi inte når ända fram, att det sällan räcker i sin egen rätt. Ofta tycker jag att det blir en massa upprepningar, och ännu oftare att någon upprepar något som någon annan redan gjort.

Ofta följer fotografin som det mesta annat moden. Ibland kan det vara folk i marginalen där man jobbar med att förfula dessa, en sorts hjärtlös fotografi. I anda fall kan det vara det motsatta, ”sagoprinsess-fotografi” där man med skirt ljus och mjuka färgskalor skapar någon form av drömvärld. Andra gånger kan det handla om att man överdriver natur och/eller landskapsbilder så att de ser ut som ”Sagan om ringen”. För en del är speglingar inne, snitsigt linjepusslande eller påpassliga lustigheter.

Gemensamt för allt detta är att det ganska sällan berättar om någonting, bilderna blir solitärer för sin egen skull. Visst kan det finnas häftiga sådana bilder, men ganska snart känns det som om jag redan sett allt och det fler gånger än jag skulle önska.

Som sagt, ibland tappar jag tron på fotografin i sin egen rätt. Då händer det att det dyker upp något som visar att jag har fel, ordentligt fel. Jag fick nyutgåvan av Koudelkas Exiles i mina händer igår, fan det går att nå hela vägen med fotografi!! Liknande känsla har jag tidigare bara fått från tre böcker: Brassaïs Paris by night, Larrains Vagabond photographer och Cartier-Bressons Photographer.

Dessa giganter, och en handfull till, visar mig att fotografi kan nå hela vägen i sin egen rätt. Men det är som sagt ytterst få som når dit, även om det finns en mängd andra som jag gillar.

Jag, som gammal elbasist, läste under min ungdom en tidning som heter Guitar Player. Tidningen är en proffstidning som vänder sig till musiker. Jag kommer ihåg att de recenserade en ny platta av gitarristen Jeff Beck och avslutade recensionen med: ”Jeff Beck säger mer med en ton än vad de flesta gitarrister lyckats säga under hela sina karriärer.” När det gäller Koudelka skulla jag vilja säga: ”Koudelka säger mer med en bild än vad de flesta fotografer lyckas säga under hela sina karriärer”.

Nyutgåvan är utökad något jämfört med originalet och har ett fint tryck, vilket tyvärr inte alltid varit fallet med senare publikationer.

Som avslutning citerar jag lite ur den korta texten i bokens inledning:
”What I needed most was to travel so that I could take photograps. Apart from that, I didn´t want to have what people call a ’home.’ I didn’t want to have the desire to return somewhere. I needed to know that nothing was waiting for me anywhere, that the place I was supposed to be was where I was at the moment.

I once met a great guy, a Yugoslavian gypsy. We became friends. One day he told me, ”Josef, you’ve traveled for so many years, never stopped; you’ve seen lots of people and countries, all sorts of places. Tell me which place is the best. Where would you like to stay? I didn’t say anything. Just as I was about to leave, he askt again. I didn’t want to answer him, bu the kept on insisting. Finaly he said, ’You know, I’ve figure it out! You don’t want to answer because you still haven’t found the best place. You travel because you’re still trying to find it.’ ’My friend,’ I replied, ’you’ve got it all wrong. I’m desperately trying not to find that place.’”

OmTag. Tiden går allt fortare, jag allt långsammare

Nu är hösten här på allvar, de sista resterna av sommaren sopades bort med ovädret här om dagen. Nu skall det visst bli lite varmare några dagar igen, men som sagt sommaren har gett sig av för denna gång.

Det har varit lite diskussion om skannrar i och med att Epson lanserar sina nya toppmodeller. Det finns ganska tydligt två läger, dels de som mer eller mindre generellt ratar flatbäddsskannrar för filmskanning och dels dem som tycker att flatbäddsskannrar räcker ganska långt. Personligen tillhör jag den senare gruppen, jag tycker att det handlar om vad man skall ha bilden till och hur den skall presenteras.

En bra flatbäddsskanner har en verklig upplösning på ca 2000 dpi, det motsvarar en utskrift på 18 x 24 cm högupplöst (300 dpi) från ett småbildsnegativ och personligen gör jag inte så ofta större utskrifter. Vill man ha kornstruktur i bilden är det bara att köra den ett varv i till exempel Silver efex när man redigerar den. Nå väl, var och en får själv dra sina slutsatser, min förra blogg går djupare in på ämnet med jämförelser mellan flattbädd och filmskanner.

Annars är hösten här som sagt, något märkligt är hur upplevelsen av tid förändras med ålder. När jag var ung upplevde jag en arbetsvecka som lång, ännu tidigare var sommarloven en oändlighet för att inte tala om terminer och läsår.

Nu tycker jag att årstiderna växlar så snabbt att jag inte hänger med i svängarna, alldeles nyss var det fotoutställning i Gnesta och strax är det jul.

Jag läste någonstans att vi relaterar till tid i förhållande till hur långe vi levat. Tiden mellan 5 år och 10 år är en fördubbling och upplevs ungefär som lika lång som tiden mellan 10 år och 20 år och så vidare, tiden mellan 40 år och 80 år kommer således att upplevas som lika lång som den mellan 5 år och 10 år. Vet inte om det stämmer, men det verkar onekligen ligga något i det.

OmTag. Skanna analogt, flatbädd vs filmskanner

Jag såg att Epson kommer med uppdaterade, eller nya, varianter av sina skannrar V800 och V850. Alltid när det skrivs om flatbäddskannrar kommer det en mängd kommentarer om att dessa är värdelösa, inte funkar för småbild osv.

Jag har själv en Epson V750 (den tidigare toppmodellen) och en Nikon LS5000 ED. Epsonskannern använder jag till mellan och storformat och Nikonskannern till småbild (som regel). Som skannerprogramvara använder jag Silverfast AI Sudio 8. Jag skannar nästan bara svartvitt, så dynamiken är inget problem med någon av skannrarna. Jag kan tänka mig att dynamiken kan begränsa Epsonskannern lite om man kör väldigt kontrastrika dia, inget jag råkat ut för dock.

Skärpemässigt är sanningen den att Nikonskannern har en verklig upplösning på 4000 dpi och att Epsonskannern ligger någonstans runt 2000 dpi i verkligheten. Bilder måste också skärpas betydligt mer från Epson för att bli så bra som möjligt.

Med detta sagt vill jag ändå påstå att en flatbäddskanner som Epson räcker ganska långt även för småbild om det handlar om mindre utskrifter (A4) och för att presentera bilder på skärm. Kommer man upp i negativformat klarar man sig väldigt långt med de ca 2000 dpi man får från Epsonskannern.

Det finns även en del fördelar med flattbäddsskannern, skräp på negativen blir inte så tydlig till exempel och denna kornskärpa som många efterlyser kan ibland skapa bilder som upplevs som ”grittiga” eller bilder med överdriven mikrokontrast från filmskannern. När det gäller filmskannrar är inte allt guld som glimmar där heller, jag har sett ganska många exempel på ”billigare” filmskannrar som inte ger så mycket bättre resultat än de bästa flatbäddsskannrarna.

Nikonskannern är som sagt bra och är väl den nivå man bör upp till för en markant skillnad, Hasselblad (Imacon) är ju bra men de kostar också därefter (140 000 för den lilla och 220 000 för den stora). Här kommer några exempel där jag skannat med Epson V750 PRO och Nikon LS-5000 ED bägge satta till 4000 dpi, hoppas de kan underlätta i förvirringen för någon.

Epson 100% oskärpt

Nikon 100% oskärpt

Epson 100% skärpt för bästa resultat

Nikon 100% skärpt för bästa resultat

När vi tittar på utsnitten ser man ganska stor skillnad, men oftast tittar vi inte på delar av bilder "i mikroskop" utan vi tittar som regel på hela bilder. Nedan visas hela bilden och skärpt till bästa resultat från bägge skannrarna.

Epson

Nikon 

Bilden är tagen med Leica M6 TTL, Zeiss 25/2,8 ZM på f/5,6 och filmen är Ilford FP4+ normalframkallad i xtol 1+1. Modellens namn är Bengt Björkbom. ;)

OmTag. En liten hyllning på mitt sätt

Vi hade styrt stegen upp på berget vid Tantolunden jag och Sally, jag gillar inte riktigt Tanto på nätterna. Det är en del trafik av ”skumma” element där och det är dessutom ganska ödsligt. En natt kom några farande och kraschade en volvo i parken när jag var där, och flera gånger har jag sett folk som förmodligen delar byte eller gör upp knarkaffärer.

Som sagt, Tanto på natten är inte något av mina favoritställen, men det är fin utsikt från berget. Den här natten för 3 år sedan hade vi i alla fall tagit oss upp för att fånga just denna bild. Det var någon av Eugene W Smiths bilder från Pittsburgh som hade inspirerat mig: jag hade sett en bild där han stod med storformatskamera i natten på ett berg med Pittsburgh som fond och tyckte att stämningen just från denna plats påminde om Smith på något sätt.

Eugene W Smith en av fotohistoriens bästa fotografer, kolla upp honom om ni inte redan gjort det. Detta är min lilla hyllning till denne fantastiske fotograf.

OmTag. En natt i Ivar Los park

Det var en natt i augusti 2011, jag och Sally (hunden) hade tagit oss till Bastugatan och Ivar Los park. Det var ganska länge sedan vi tagit oss in mot city på natten. Den gamla hunden, som hade gått bort lite tidigare samma sommar, hade inte orkat med långpromenader sedan hon blivit gammal.

Vi satt där i parken jag och Sally och tittade ut över staden, två bilder blev det. I slutet av exponeringen av den första bilden kom en båt och åkte förbi på Riddarfjärden. Jag satt i mina tankar och tänkte inte på det innan det var försent. Jag kommer ihåg att jag svor då jag insåg att båten skulle lämna ljusspår efter sig.

Men kanske var det tur att båten dök upp, annars hade vi nog knallat vidare utan att ta den andra bilden. Ljusspåret gjorde att jag bestämde mig för ytterligare en 20 minuters exponering med storformatskameran, och den bilden är ju egentligen bättre med ett snyggare utsnitt. Så kan det vara ibland, misslyckanden som driver det hela vidare.