OmTag. Vilken är fotografins roll idag?
Jag funderar en del på var fotografin är på väg, jag kommer ju ur en gammal tradition där detta att berätta om någon/några/någonting var fotografins uppgift i hög utsträckning. Det har skett en gradvis förändring sedan 80 talet tycker jag, fotografin har gått mer från berättande om den andre till ett gestaltande av sig själv.
Jag tycker att det blivit ganska inkrökt många gånger. Även i genrer som traditionellt berättat om något, som gatufoto, har det istället gått mer mot att leta efter företeelser tycker jag. Man letar ofta efter snitsiga kompositioner, lustiga människor, eller använder folk mer som grafiska inslag i bilderna. Ganska sällan verkar man vilja berätta något, en snabb blick i flykten, sedan vidare till nästa bild är mycket det som gäller tycker jag.
Nu är väl detta i sig en spegling av samtiden, var och en sköter sig själv och då syns det även i fotografin. Men det skulle vara kul om någon försökte spegla känslorna i samtiden och människornas isolering, eller vad man skall kalla det. Kanske görs allt detta, kanske är jag bara en gnällig gubbe? Men jag tycker att kameran mer sällan vänds utåt för att förstå och förklara idag än vad som gjorts tidigare.
Lysande undantag finns som alltid givetvis.
https://www.flickr.com/photos/aferiksson/15259028025/
/afe
Själv missar jag istället att ta bilder av hunden, måste nog skärpa mig där.
-affe
Å andra sidan har klassikerna blivit investeringsobjekt i miljonklassen på aultionshusen.
Men naturligtvis lever den berättande bilden fortfarande t o m i högönsklig välmåga, om än digital. Jag ser fortfarande högklassig dokumentärbild, personligt ställningstagande, hela tiden. På bloggar, på festivaler, i egenproducerade böcker osv. Allt är inte bra, men det var det inte för snart femtio år sedan heller när jag började intressera mig för fotografi.
En sak till. Bilden måste hålla över tid. Sen kan man hålla på en livstid för att försöka mejsla ut sina bilder. Man befinner sig då i ett gränsland mellan självkritik och självutplåning. Ibland går det hyfsat, ibland sämre. Någon enstaka gång funkar allt. Så fråga inte vart fotografin är på väg. Den kommer aldrig fram. Den lämnar på sin höjd spår, Ibland t o m läsbara för andra än dig själv. Det sker, som vi vet, bara undantagsvis. Men är mödan värd.
Jag tror därför att Affe har rätt. Snitsiga kompositioner utan sammanhang, lustiga människor, och grafisk framställning, lämnar troligen framtiden oberörd. Om man däremot berättar tydligt om sin tid och dess sammanhang, kan det tänkas väcka intresse.
Helt apropå så observerar jag just nu att på var sin ände av ett långt lite högre barliknande bord i övergången mellan en hotellmatsal och reception sitter en kvinna och en man, ensamma, i var sin ände av bordet och glor på sina telefoner. Mannen är jag och jag kan "se bilden" utifrån... Rätt knäppt egentligen, men det är ganska svenskt. Ingen är på lyset, så då är det ingen som varken säger ett ord eller byter en blick, telefon eller inte.
http://www.fotosidan.se/pools/view/73/3231765.htm
Jag menar, vad man tycker e intressant från idag i framtiden alltså!
/B
Ps. Men tappa inte sugen för det! ;)
Det publiceras tusentals bilder i timmen, snabbt söker man många gillanden - för att ungefär en timme senare gå vidare. Då är bilden död och förbrukad.
Och annars diskuteras teknik, teknik och teknik. Fullkomligt ointressanta och meningslösa diskussioner - som man genom åren redan läst några tusen gånger. Tiden står still i diskussionerna, medan man fotograferar oavbrutet.
Att visa en bild är mer intressant än att diskutera en bild - som BILD, och inte som en frågetävling om fototeknik.
Så ser det ut just nu, men bland alla dessa tusentals nya fotografer så kommer flera av dessa att fortsätta - för att sedan upptäcka att fotografi är så mycket mer. Att fördjupa sig, att utveckla bildspråket, att lära sig fotohistoria. Så på sikt, ser det rätt lovande ut. Tror alltså att det läget vi upplever nu är en övergående period. :)
-affe