OmTag. Några träd i Tantolunden

Några träd i Tantolunden i sensommarkvällen. Träden har stått där från långt innan jag föddes, och de kommer förhoppningsvis att stå där även långt efter att min resa här på jorden nått sitt slut. Träden har perspektiv, de vet att solen går upp och solen går ned, efter vinter följer vår.

Jag tror att man lätt kan tappa det perspektivet när man går i spinn över olika händelser i vardagen. En tid har det varit mycket politik, SD har hängt som ett orosmoln på himmelen.

Kanske skall man se valresultatet som en påskyndare av förnyelse? Om de 87% som inte röstade på SD inte vill att de skall få något inflytande över politiken kanske det är hög tid att bryta upp den hopplöst föråldrade blockpolitiken? Ett system som tiden och utvecklingen sedan länge lämnat efter sig.

Kanske behövs ett sådant här valresultat för att den förnyelse i politik och samhällsdebatt som krävs för allas vår överlevnad skall ta fart? Där tror jag att även träden i Tantolunden har en åsikt, även om de har svårt att göra sina röster hörda.

OmTag. En råsop på fotografiska

Var tillsammans med Bernt Carlzon och Krister Kleréus och tittade på Anders Petersens stora retro på fotografiska igår. Tänkte att jag skulle försöka förmedla mina intryck, och upptäcker att det inte är så lätt.

Utställningen har fått översvallande recensioner i olika tidningar, och Petersen är tveklöst en stilbildare och en ikon för väldigt många i fotovärlden.

Jag har ju sett hans bilder ganska länge vid det här laget, så för mig var det inga överraskningar. Jag tror att det finns en skillnad om man inte känner till Petersens bildvärld och plötsligt ställs inför hans bilder. Jag tror att detta skapar mer av en chock för betraktaren, Petersens bilder, främst de senare, är svåra att värja sig emot. Den fysiska närheten och det hårda anslaget blir till ett knytnävslag i magen på betraktaren.

Men när väl den första chocken lagt sig ställer jag mig undrande till vad det egentligen är Petersen försöker säga mig med sina bilder? Dessutom är ju de senaste 25 årens bilder ofta tämligen lika, för mig symboliserar de någon sorts djurisk, ofta sexuell, drivkraft hos ofta ganska slitna personer som görs ännu mer slitna genom blixt rakt på från nära håll och hårt dragna printar.

Jag ifrågasätter inte att detta är Petersens personliga sätt att relatera till världen, men för mig funkar det inte. För mig skulle det behövas någon öppning i det nattsvarta och framför allt att bilderna visade en medkänsla och en öppenhet för de avbildade.

Just denna medkänsla och kärleksfulla gestaltning som han var så bra på i sina tidigare arbeten har som jag ser det nästan helt försvunnit i de senare. I de tidigare serierna finns en genuin avbildning av människan bakom bilderna, i de senare projekten upplever jag det mest som ett anonymt beskrivande av företeelser. Sedan må detta handla om existentiell ångest, rå sexualitet eller något annat, för mig funkar det helt enkelt inte.

Jag tror också att tiden är en viktig aspekt, Petersens tidigare arbeten krävde mycket tid, ibland flera år. Detta gav givetvis en samhörighet med de avbildade och en djup förståelse för deras situation som också blir väldigt uppenbar i bilderna.

Hans senare arbeten handlar i stället om snabba nedslag på olika platser där en bok och/eller en utställning skall produceras på kort tid. Resultatet hamnar på så sätt i konflikt med tiden och då blir det nog lätt att ta till redan kända framgångsrecept tror jag. Det är säkert därför Petersens senare bilder ser ungefär likadana ut oavsett var på planeten han varit och fotograferat.

Många snackar om printarna, men jag är säker på att de är precis som han vill ha dem. Att han gått mot hårdare printar samspelar ju med att även bilderna och dess innehåll blivit hårdare och kallare. En synpunkt när det gäller printar och hängning är att jag har svårt för dessa bildväggar med bilder i ganska stort format, jag upplever det som rörigt och svårt att ta till mig. Personligen gillar jag hans tidigare arbeten, men har svårt för de senare, visst: Petersens senare bilder utdelar en råsop i magen, men när man väl fått tillbaka andan händer inte så mycket mer.

OmTag. Om oro och vikten av att ta ställning

Många verkar oroliga i valtider? Jag tror inte att man skall överdriva oron, Sverige kommer att stå kvar oavsett hur valutgången blir.

För egen del hoppas jag på förändring, jag har på nära håll upplevt hur den hårdare synen på till exempel sjuka slår. Dels har man skapat en känsla av värdelöshet hos många sjuka, eftersom de till stor utsträckning utmålas som fuskare och dels har många hamnat i total hopplöshet då de utförsäkrats.

Många skyller på försäkringskassa men de följer bara de riktlinjer som de får från våra folkvalda.

Jag ser också hur ökade klyftor slår mot den kollektiva tanken som är det kitt som håller samman samhället, ett ojämlikare samhälle skapar motsättningar och spänningar, och i Sverige ökar ojämlikheten i dag snabbare än i något jämförbart land.

Jag har sett hur ”den fria rörligheten på arbetsmarknaden” utan reella krav på och möjlighet till att se till så att kollektivavtal följs medfört att många kommer till vårt land och tvingas jobba långt under de nivåer som anses acceptabla ”av oss Svenskar”, framför allt inom bygg och tjänste sektorerna.

Resultatet är en hård press på olika sektorer att gå ifrån redan uppnådda överenskommelser eller arbetslöshet för den inhemska arbetskraften, detta jagar på ett race mot botten.

Jag har sett hur a-kassans medlemmar lämnar eftersom de anser att nivåerna och reglerna ändå gör det närmast meningslöst att vara med.

Jag har sett hur man infört en straffskatt på sjuka, pensionärer och arbetslösa, alltså de som redan har det sämst, och kallar detta för jobbskatteavdrag?!

Kort sagt jag vill ha ett stopp för den ökande ojämlikheten som skapar polariseringen som sliter sönder vårt land.

Om man genom skattesänkningar och subventioner fördelar mer till dem som redan har kommer det att bli mindre till dem som inget har, det behöver man inte vara Einstein för att förstå. Att tro, vilket många tyvärr verkar göra, att någon sorts nya pengar kan materialisera sig ur tomrummet för att ge alla mer samtidigt som ojämlikheten ökar är säkert en sorts absolution för det egna samvetet, men som med all religion strider det mot såväl gjorda observationer som mot sunt förnuft.

Jag tror att det är där lite av problemet ligger, det svider att erkänna att man själv är egoist.

Hur som helst, var och en röstar som den själv tycker och efter sin egen övertygelse, det viktiga är att faktiskt ta ställning och att ge uttryck för detta ställningstagande i val.

Detta är mitt ställningstagande.

OmTag. Spelet om makten

Vi står, efter vad opinionsundersökningarna säger, inför ett parlamentariskt kaos efter valet. Något annat än att de rödgröna kommer att bli större än alliansen finns det nog knappast någon som föreställer sig. Problemet är att inget av blocken kommer att få egen majoritet. Detta är ingen nyhet i svensk politik, den senaste mandatperioden är ett exempel på detta. Men då de andra partierna inte säger sig vara beredda att släppa in SD i finrummet så krävs att motståndarsidan lägger ned sina röster och inte röstar emot förslag som de inte gillar.

Nu är den praxisen bortsopad av alliansen, Reinfeldt gick ganska tidigt ut med att han inte skulle rösta för en regering som inte har förutsättningar att få igenom sin budget och att han inte ansåg sig bunden att lägga ned sina röster för förslag han inte gillade, han kommer därmed att i möjligaste mån att aktivt stoppa sådant som han inte gillar, och resten av alliansen har hängt på.

Anledningen till denna nya praxis skyller han på att de rödgröna tillsammans med SD fällde förslaget om sänkt brytpunkt för statlig inkomstskatt. Tidigare uppgörelser om att inte låta SD få inflytande över politiken föll därmed.

Tittar vi på förslaget som fälldes i riksdagen så kan man om man är det minsta konspiratoriskt lagd misstänka att det var just taktik att föra fram detta för att få det fällt och därmed förstärka sin position inför valet.

Förslaget var djupt impopulärt och skulle innebära ytterligare några miljarder back i statskassan samtidigt som skolan, vården och omsorgen står inför gigantiska behov av resursförstärkningar. Att i detta läge gå fram med förslaget tyder mer på strategi än bristande verklighetsförankring, givetvis visste man att ytterligare skattesänkningar borde fått vänta tills/om ekonomin tillåtit detta.

Men eftersom de rödgröna i sin naivitet lurades i fällan att rösta mot förslaget tillsammans med SD öppnades möjligheten att frånsäga sig sitt ansvar när det gäller att släppa fram ett rödgrönt regeringsalternativ och/eller politik utan egen majoritet.

Nu när spärren är släppt kommer givetvis de rödgröna agera på samma sätt och vi får ett parlamentariskt läge som antingen kommer att leda till nyval eller att SD kommer att släppas in i finrummet. Personligen tror jag på nyval, tyvärr kommer ett sådant innebära att de andra partierna kommer att försöka ta tillbaka SD-väljare.

Den uppenbara risken är att man, likt med ny demokrati, tar över många av SD:s förslag och på så sätt gör dem överflödiga, vi får ett kallare Sverige. Nu behöver det inte bli såhär, men jag är rädd för att det kommer att krävas majoritet för något av blocken om det inta skall bli det. I valet på söndag har vi möjlighet att avgöra hur vi vill ha det.

OmTag. På torsdag eftermiddag blir det Petersen på fotografiska

På torsdag är det dags för fotografiska igen, jag skall kolla på Ander Petersens stora retro. Petersens betydelse för fotografin i Sverige och även utomlands kan inte underskattas. Han är den naturliga arvtagaren efter Strömholm, men jag tycker att detta är lite på gott och ont.

Strömholm är fortfarande en ikon i svensk fotografi, och utan tvekan den mest klart lysande stjärnan vi haft. Detta har också fört med sig en hjältedyrkan kan jag tycka ibland. Denna hjälteroll tycker jag till viss del tagits över av Anders Petersen, detta kan man givetvis inte skylla Petersen för.

Det finns dock en baksida med denna form av idealiserande och det är att kritiken tenderar att bli en smula enögd. Med andra ord, det är väldigt svårt att kritisera om man själv vill undvika att bli brutalt nedsablad.

Jag är ingen stor kännare av Petersen, men av det jag sett tycker jag att det tenderar att bli hårdare, mer okänsligt och svartare med åren. Jag tycker fortfarande att Lehmitz är det bästa av det jag sett som han gjort, där fans en närvaro och en identifikation med de avbildade som jag saknat i senare arbeten.

Att han är en fantastisk fotograf råder det inga tvivel om, även om jag har svårt att ta till mig det nattsvarta avpersonifierade som jag tycker att mycket av hans senare arbete utgörs av.