OmTag. Den intima återhållsamheten

Vi hade varit på fotografiska och tittat på Anders Petersens retro Bernt, Krister och jag. Jag är lite kluven till mina känslor för fotografiska, de har onekligen visat fotografi av världsklass och mycket skulle man nog inte fått se i Stockholm om det inte vore för fotografiska.

Samtidigt så tycker jag att många utställningar blir så ”uppblåsta”, jag saknar ofta intimiteten från det mindre formatet. Kort sagt, det blir lite för mycket kommersiell supermarknad för min smak ibland. Det verkar också vara något som ligger i tiden detta att det skall dras på med många och stora printar.

Jag ser med spänning fram emot den fotograf som har modet att verkligen kondensera ned sitt livsverk till kanske hundra bilder i format upp till max 18 x 24 cm. Större bilder kan givetvis ha sin plats men när det kommer till intimitet så tycker jag att de mindre formaten bjuder in betraktaren på ett annat sätt.

Jag kommer ihåg när jag tittade på Gunnar Smolianskys fina lilla serie ”Sotbrand” med de små välgjorda kopiorna och hur dessa bilder i sin intimitet nådde mig på ett helt annat sätt än mycket av det ”uppblåsta” jag sett sedan dess.

Fotografi behöver inte vara en tävling i mest och störst, jag tycker också att det blir svårt att ta till mig en utställning med hundratals bilder. Som sagt det blir spännande att se om någon har modet, även på ett ställe som fotografiska, att gå ned i format och omfång.

OmTag. Det är lite finare att plåta analogt, och gärna med gamla kameror?

Såg att man startat en svensk community för analog fotografi? Visst det är kanske kul på sätt och vis, men jag tycker alltid att det är lite skumt med att tekniken och inte bilderna styr. Som om det skulle handla om verktygen i första hand vilka bilder man tar?

Nu menar jag inte att gnälla på detta initiativ, men för mig så handlar fotografi främst om bilderna, prylarna väljer man som man tycker. Jag tycker att det är svårt att gå från andra hållet och det finns alltid en risk att man drunknar i sin egen förträfflighet inte beroende av bilderna man tar utan beroende på vilka prylar man använder.

Min erfarenhet säger mig att jag inte tar så värst olika bilder oavsett analogt eller digitalt. Jag tycker att det finns en ”snobbism” runt detta som jag kan ha lite svårt för, inte minst på fotosidan från tid till annan. Att man plåtar med gamla kameror och gjort det länge är knappast någon garanti i sig för att man skulle ta bättre bilder än någon annan, ibland kan jag dock få känslan av att det finns dem som tänker så.

Själv plåtar jag mest analogt, men inte för att det skulle vara bättre på något vis, utan helt enkelt för att det passar mig.

Ps. Nu finns givetvis dem som ägnar sig åt gamla tekniker i sin egen rätt ungefär som det finns dem som gillar att hålla på med gamla bilar, och detta är givetvis inget jag har några synpunkter emot.

OmTag. 400 asa räcker ganska långt

Jag gillar att knalla runt på stan i höst och vintermörkret, det är inte alltid bilderna blir skarpa när tiderna blir långa. Men ibland tycker jag inte att det spelar så stor roll, huvudsaken är att man lyckas fånga den känsla man hade när man plåtade.

Jag plåtar som regel med en film på 400 asa (iso som man kallar det nuförtiden) och för det mesta blir bilderna skarpa och när de inte blir det kan de funka i alla fall. Hur som helst tycker jag att jag klarar mig ganska bra med den känsligheten, och vill man så kan man ju pressa filmen lite ytterligare.

Det digitala har givetvis stora tekniska fördelar när man plåtar i svagt ljus, ändå är det sällan jag upplever att det inte räcker till med mina 400 asa. Det viktiga är att man ger sig ut och försöker fånga ljuset, inte med vilka prylar man gör det.

Jag tror att det är ganska vanligt att man tillbringar mer tid med att läsa olika tester och fundera över vad man skall köpa, eller borde ha, än att man faktisk plåtar med det man har. Som sagt, man behöver inte brusfria 52000 iso för att plåta när det är mörkt, en vanlig 400 asa film räcker ganska långt.

OmTag. Ta det lugnt!!

Att plåta analogt med storformatskamera är både lite otympligt och tidskrävande, speciellt på natten. Dels måste man släpa med sig utrustning och ett stadigt stativ, själv har jag en sådan där ”dramaten-kärra”, och dels ser man inte riktigt vad man håller på med.

Att komponera på den mörka uppochned vända mattskivan kan vara bökigt, man får ofta försöka hitta olika riktmärken i form av ljuspunkter för att bilda sig en uppfattning om bildens gränser. En ficklampa är också ett måste för att kunna ställa kameran i våg med hjälp av vattenpassen och för att ställa in bländaren. Sedan får man ställa skärpan med hjälp av en lupp på mattskivan, som sagt det är en del att fixa innan det blir dags för exponering.

När man valt bländare och stängt slutaren är det dags att sätta i filmkassetten, viktigt att man försöker knacka ned filmen så att den vilar mot botten av kassetten då den annars gärna rör sig under exponeringen.

Eftersom man måste blända ned ganska kraftigt för att få skärpedjup blir exponeringstiderna långa, allt mellan 10 minuter och en timma beroende på hur mycket man måste blända ned och hur mörkt det är. Det handlar alltså om en långsam fotografering som inte så många håller på med i dag när det mesta skall gå fort.

I och med långsamheten tar man inte gärna alternativa bilder, man hinner bara med 5-6 bilder på en natt. Men detta i sig skapar ett behov av att gå ned i varv och att vara noggrann som jag tycker är nyttigt, det tar den tid det tar och det finns inte så mycket man kan göra åt det. Jag tror att den här typen av långsam verksamhet kan vara viktig idag, att tvinga sig själv att gå ned i tempo.

Jag har aldrig med mig någon förströelse när jag är ute, jag väntar den tid jag blir tvungen utan att känna något behov av att göra något annat. Jag tror att just detta skulle vara nyttigt även för andra i en tid då man nästan inte ser någon som inte är aktiv på olika sätt hela tiden, alltid inpluggad i sina mobiler och i full färd med att vara någon annan stans. 

OmTag. Ett avslutat kapitel

Jag vill inte ha något drev mot någon, jag har sagt vad jag ville ha sagt i frågan så för min del är det utagerat. Därför har jag nu raderat inlägget om hur vi bemöter varandra på fotosidan, de som inte han med att följa diskussionen har inte missat något.

Själv fick jag lite input som kan vara nyttig: jag skall tänka på att inte reagera så kraftigt mot sådant jag själv upplever som påhopp, ofta handlar det nog om språkförbistringar. Men som sagt: frågan är utagerad för min del i och med detta.