OmTag. En levande fotolegend.

Anders Petersen är den kanske mest betydelsefulla nu levande svenska fotografen. Jag tog bilden när jag träffade på honom i närområdet för några år sedan. Jag känner honom inte personligen men vi har några gemensamma vänner. Det som omedelbart slog mig var att han är väldigt sympatisk och jordnära och att han är väldigt förtjust i hundar, min Tobbe gillade honom starkt 🙂. Av hans arbeten gillar jag de tidiga bäst, de senare är lite för "hårda" för min smak. Café Lehmitz som han gjorde 1967-1970 är banbrytande, googla om ni inte redan känner till det.

OmTag. En hemsk sjukdom och ett par högt älskade föräldrar.

Mamma och pappa på sitt förlovningskort 1952

Många har upplevt eller upplever hur det är att leva med att en nära drabbas av demens. Givetvis är det värst för den drabbade själv, men det drabbar även de nära hårt.

Min mamma blev diagnosticerad för sin demenssjukdom 1995 endast 60 år gammal. Då hade hon redan visat tecken på sjukdom och haft en del besvär sedan ett par år.

Mina föräldrar hade lite tidigare hösten 1994 flyttat till mammas föräldrahem i västra Värmland efter det att min pappa gått i pension. Strax efter deras flytt inträffade den första stora tragedin i familjen, den 9:e oktober 1994 dog min storebror helt utan förvarning. Det blev ett hårt slag för oss och jag tror att det skyndade på min mors försämring, hon var dock inte diagnosticerad ännu.

Min pappa vårdade mamma i hemmet fram till 2001 då hon slutligen blev för dålig för att han skulle klara det själv.

Jag kommer ihåg julen 1995 hur mamma började gråta när vi satt framför TV:n och pappa var ute med sin hund, hon ville inte visa hur ledsen hon var när pappa såg. Hon berättade för mig att hon var rädd för att dö, vad svarar man sin mor på något sådant?

Ångesten och skammen de demensdrabbade känner innan de är så sjuka att de inte längre förstår är nog något vi inte kan föreställa oss. Jag såg på mamma att hon skämdes över att vara så ofärdig och att inte hänga med i samtalen, man skäms även om man vet att man inte har någon skuld i sin sjukdom.

Åren gick och som med den typen av sjukdomar så blev hon konstant sämre. Mammas form av demens yttrade sig så att hon förlorade förmågan att omsätta det hjärnan ville till handling, om hon tillexempel skulle lyfta ena handen så visste hon mycket väl vad hon ville göra men signalerna gick inte ut. Hon blev även helt blind, inte för att det var något fel med ögonen utan för att hjärnan inte kunde tolka synintryck. Det gick också vidare så att hon till slut tappade förmågan att tala. Allt detta i kombination med att minnet blev sämre och sämre och förmågan att delta på ett mentalt plan svårare.

Sommaren 2001 fick hon slutligen flytta till det särskilda boendet i samhället. De siste fem åren låg hon och tittade i taket och visade inga tecken på att hon kände igen mig när jag besökte henne. Pappa hälsade på henne varje dag till dess att hon gick bort 2007. ”Jag tycker att hon blir lugn av att jag är här” sa han. Sådant känner man om man varit tillsammans ett helt liv.

Vid köksbordet den sista påsken hemma.

Pappa och mamma vid köksbordet i Åmotfors.

Nyinflyttad på det särskilda boendet.

Pappa och mamma strax efter flytten till det särskilda boendet.

Ofta satt pappa där ensam vid köksbordet på kvällarna och funderade över ett liv som kanske inte blev som han hoppats.

Första julen på det särskilda boendet.

Min sista bild av mamma 2006.

OmTag. Utsikt från berget i Tantolunden.

Tantolunden är en av stadens största parker med bland annat stora koloniområden och en idrottsplats. Parken stod färdig 1899 och är ett välbesökt strövområde, framförallt för oss hundägare.

Jag har bott i området sedan 1987 och har ofta promenerat i parken. Det är ett fint andningshål för oss som bor i närheten och andra också givetvis.

Från berget i parken har man en fin utsikt mot Liljeholmsbron. Det har varit olika typer av broförbindelser sedan 1660-talet, innan dess gick det färja.

Den nuvarande bron uppfördes i två etapper där den första som är den bortre i bilden invigdes 1928 och den senare från 1954 består av en identisk konstruktion som ligger närmare i bild. Fram till 1966 gick Riksväg 1/Europaväg 4 över bron.

Vattnet på hitsidan om bron tillhör Årstaviken som på andra sidan bron byter namn till Liljeholmsviken. I fjärran ser man bland mycket annat kyrktornet på Stora Essingen och Essingeleden. Som sagt, en fin utsikt från Tantoberget.

OmTag. Inget norrsken så bilder från en annan natt.

I natt tog jag med stativet och vi knallade mot Ormberget i Gröndal hunden och jag. Tanken var att få några fina bilder på norrskenet som kanske skulle visa sig. Det visade sig inte. Så det blev de vanliga promenadbilderna istället, inte så mycket att skriva hem om.

Dessa bilder tog jag inte i natt utan för ett par nätter sedan då vi tog en promenad runt Årstaviken. Det var lite roligare ljus den natten så jag väljer några bilder från den promenaden istället. 

OmTag. Ägnar jag mig åt "socialporr"?

Jag skrev ett tidigare inlägg där framför alla Peter Hennig har beskyllt mig för att ägna mig åt att profitera på andras lidande. Då detta kommer upp i olika kommentarsfält och även i Hennigs egen blogg så länkar jag här till inlägget det handlar om så att man kan bilda sig en egen uppfattning som inte bygger på kommentarer på kommentarer osv: https://www.fotosidan.se/blogs/affe/omtag-att-fotografera-ar-att-ta.htm

Jag och Peter Hennig har en gammal historia av att inte dela samma åsikter, man skulle till och med kunna säga att vi står för motsatta uppfattningar om det mesta. Han var en av huvudanledningarna till att jag flyttade mitt bloggande från fotosidan 2015 då han trots att jag bad honom inte kunde låta bli att läsa och genom sina kommentarer ofta ta över min blogg. Jag har för mig att man inte kunde radera kommentarer då 2015 så jag valde att flytta mitt bloggande till blogger.

Här är en länk till Peter Hennigs inlägg som är en respons på mitt inlägg: https://www.fotosidan.se/blogs/syntax/fotografi-moral.htm
Om man bara läser hans inlägg utan att läsa mitt så menar jag att det ger en ganska skev bild av vad jag skriver, visar och menar. Nu pekar inte Peter Hennig ut mig personligen i detta blogginlägg, det har han däremot gjort i en massa inlägg i kommentarsfältet för andras bloggar som tagit upp mitt och liknande inlägg och om man följer bloggarna här på fotosidan står det nog ställt utan rimlig tvivel att han syftar på mitt inlägg med sitt.

Det finns förutom Peter Hennig några personer vars kommentarer jag konsekvent kommer att radera då jag inte anser att vi delar uppfattning om vad och hur man får blogga på fotosidan och/eller ens delar samma människosyn och då dessa personer inte kan låta bli att läsa det jag skriver och att ge uttryck för att jag inte borde få skriva som jag gör i mitt kommentarsfält kommer jag som sagt att radera dessas inlägg. Jag hoppas att de i och med detta låter mina bloggar vara i fred och i stället i högre utsträckning ger uttryck för sina tankar och idéer på sina egna bloggar när de anser att de har behov av det. Jag lovar i gengäld givetvis att undvika att reagera på deras aktiviteter på fotosidan.

Det handlar alltså inte om ren kritik eller avvikande uppfattningar, sådant kan vara både intressant och lärorikt, utan det handlar om personer som inte kan respektera andras uppfattningar och gärna skriver sina idéer på näsan på andra och dessutom aldrig kan ge sig och gå vidare. Så Fredrik som exempel 😉, detta gäller inte dig även om vi ofta har olika uppfattningar och ibland skruvar upp tonläget tror jag att vi lika ofta snackar förbi varandra.