Anders är en gigant. Och en mycket sympatisk och generös person. Han har nen jäkla diciplin och har gjort ett trettiotal böcker, hundratals separatutställningar och är fortfarande 80+ fyllda ständigt aktiv. Lehmitz-sviten tillhör fotohistorien men mest tycker jag om hans böcker från svensk institutioner, fängelset och mentalsjukhuset. Jag lärde känna honom i början av 70-talet i Göteborg och han fick mig att fatta att 35:an är det viktigaste objektivet. Han gav mig en adress i Nordirland 1972 och tipsade om Strömholms fotoskola…. det kom att bli hellt avgörande för min fortsatta vinglande väg genom fotografin och livet. Din porträttbild fångar honom väl.
/per-erik