OmTag. Att fotografera är att ta ställning.
Att fotografera sin samtid är ofta ett ställningstagande. Man kan välja att titta bort från det som är jobbigt, eller man kan fotografera det i förhoppning om att det åtminstone skall göra något lite för att väcka opinion.
Ofta ses bara det ena som ”politiskt”, men de är bägge lika starka ställningstaganden.
Att ”undvika att ta ställning” är också ett ställningstagande. Kanske är det till och med de som väljer att titta bort som har den största skulden i de mänskliga tragedier vi ställt till med?
För så är det, om alla de som i efterhand uttrycker sin förfäran över vad som hände hade höjt sina röster innan det hände och medans det hände så är frågan om det ens skulle kunna hända?
Detta gäller alla former av lidande där människan är orsak och där vi väljer att inte göra det vi kan för att förhindra, stoppa eller lindra lidandet. Men det som verkligen dödar är tystnaden, den tar inte bara liv utan även hopp och framtid från de som lider.
Nu må en del tycka att detta inlägg ”är politiskt”, men min poäng är att även våra bilder är politiska i så motto att vi väljer vad vi fotograferar, visar och hur vi gör det.
/Affe
God fortsättning
/Gunnar S
/Affe
"Tystnaden, att undvika att ta ställning är också en politisk handling. "
den är viktig
/inger
/Affe
"...........men min poäng är att även våra bilder är politiska i så motto att vi väljer vad vi fotograferar, visar och hur vi gör det."
att ta ställning, just det
hälsningar
en flummig, vänsterextremistisk, wokemänniska
annat epitet finns inte här
bra nödvändig text
/inger
/Affe
Jag förstår dock inte vilken ställning som man tar när man fotograferar och visar foton på utsatta människor. Alla håller väl med om att det är djupt olyckligt att människor hamnar i dessa situationer? Men det intressanta är ju varför det har skett och hur man kan fixa det? Och om man inte tar saken i egna händer är det ju i våra demokratiska val som man möjligtvis kan göra något åt saken. Vad som är rätt val då tvistar man ju om som bekant.
Personligen så känner jag inte att jag "tar ställning" för nåt särskilt när jag fotograferar. Jag undviker att fotografera utsatta och hemlösa för att gatorna är deras hem och de inte har nån annanstans att ta vägen – förenklat.
Jag tycker nog att man ofta ger fotografier lite för mycket värde om man tror att de kan vara kraftfulla nog att påverka en opinion om de också inte ses i sammanhang och kombineras med texter samt opinionsinlägg.
Mvh
Fredrik
/Affe
Vad det gäller texten, så håller jag med vad Fredrik skriver i sin kommentar.
Bland den värsta uttalade politiska fotografin som finns, är ju den "socialporr", som många svenska vänsterfotografer höll på med under 1960/70- och början av 80-talet.
Jag tror inte att den övertygade särskilt många människor rent politiskt, och ffa så tillförde den inte fotografin nåt gott alls.
Ralph Nykvist har berättat i intervjuer hur svårt det var att vara en fotograf med annan åsikt om fotografi än den rådande politiska, under den här tidsperioden i Sverige. Även Anders Petersen har berättat i intervjuer om hur han fick bryta sig loss från dessa bojor.
De två i mitten kanske, om man tänker sig ett helt reportage med bara bilder som dessa två, så skulle man kunna riskera hamna nära den genren.
Det var egentligen inte dina bilder jag syftade på, de berörde jag i den första raden, utan det du skriver i din text.
Men att du skriver om att man måste ta politisk ställning i sin fotografi för de utsatta i samhället. Att man annars, om man tittar bort, som du skriver, kanske bär den största skulden till de mänskliga tragedier vi ställt till med.
Du lägger en ganska stor skuld på oss, som anser att vi inte tar politisk ställning med våra bilder, för att vi dödar med tystnaden. Att det är vi som, inte bara tar liv, utan även hopp och framtid från de som lider, som du skriver.
Den här typen av åsikter om hur "fotografi" bör vara, kan väl leda tankarna till det som på 1960/70-talet, benämns som "socialporr", eller?
Det jag menar är att de som tiger om orättvisor och lidande trots att de är emot det blir en form av medlöpare som gör det möjligt för relativt få makthavare att genomföra vidrigheter. Det var alltså dessa tankar det handlade om från min sida och fotografin har en nästan obetydlig roll i detta, men den finns där. Kort sagt: Om jag av bekvämlighet eller egen vinning väljer att vända bort blicken från förtryck och orättvisor är jag delaktig i att de kan ske. Det är detta jag menar och något vi ser exempel på dagligen.
Anledningen att jag inte skrev detta i bloggen var att jag då skulle få en massa påpekande att den typen av inlägg inte passar på fotosidan. Min tanke var att sätta igång tankarna hos läsaren vilket jag tydligen misslyckades med, felet är helt mitt.
/Affe
Exakt, det var det jag också tänkte när jag läste inlägget. Att du brukar ju själv inte lägga upp särskilt "politiska" bilder i dina blogginlägg, utan främst landskapsbilder från dina nattpromenader. Kanske jag feltolkade, eller "övertolkade" ditt inlägg lite, då jag kommenterade det.
Tack för klargörandet, Alf, nu förstår jag dig lite bättre.
Vi har precis samma syn på detta tror jag.
/Affe
Så finns det ju en annan dimension av bilder på samhällets olycksbarn, när fotografen sätter fokus på volontärverksamhet, hjälpverksamhet med mera. Bilder med politiska ambitioner kan ha olika uppsåt och tilltal.
/Gunnar S
/Affe