OmTag. Bildmanipulation?

Det snackas ganska ofta om bildmanipulation, vad som är tillåtet och vad som inte är det. (Nu gillar jag inte begreppet manipulation eftersom det innebär att man medvetet för någon bakom ljuset, icke desto mindre är det detta begrepp som används så även av mig.) Givetvis är allt tillåtet om man är ärlig med det, men i dokumentära sammanhang finns någonstans en luddig gräns som inte bör överträdas.

De flesta är överens om att man inte får lägga till eller ta bort detaljer i bildytan. Men sen då? Jag tycker att man på senare år ser en glidning åt det mer extrema hållet även när det gäller dokumentära bilder. Senast på tapeten var ju Paul Hansens prisvinnande bild från Gaza, den blev ju friad och uppenbart är det då ok att bildbehandla på det sättet.

Jag ifrågasätter givetvis inte Paul Hansen, men som sagt jag tycker att det skett en ganska kraftig glidning på senare år mot en bildstil som tidigare mest sysselsatte konstfotografer, med naturfotografer som stark uppstickare och folk i allmänhet som vill vara lite kreativa framför datorn.

Det jag kan tycka är lite underligt är att det är ok att skruva till färger och kontraster nästan hur långt som helst samtidigt som det är tabu att plocka bort en missprydande finne? Detta med att skruva till sina bilder och retuschera är inga nyheter, det har förekommit lika länge som fotografin funnits. Och det är inte heller något som jag eller andra avhåller oss ifrån, en bild måste för det mesta efterbehandlas för att vara presentabel. Gör man det inte själv så görs det i kameran, bara att välja. Likadant är det när man plåtar med film, just filmvalet har en ganska avgörande betydelse för slutresultatet till exempel.

Men när vi tittar på och bedömer bilder borde vi kanske ställa oss frågan: Vad är det jag tittar på och bedömer? Är det bilden som en avbildning av ”ett stycke verklighet” jag fastnar för, eller är det den tvistade efterbehandlingen som i första hand fångar min uppmärksamhet? Personligen tycker jag att en överdriven efterbehandling ofta förstör en bra bild, men ibland lyfter en dålig om än väldigt temporärt. När väl den första upphetsningen lagt sig brukar dessa bilder falla tillbaks i den soptunna där de hör hemma.

Diskussionen jag vill ha igång är egentligen denna: Har vi blivit så tillvänjda med fixade bilder att det måste se ut som renässansmåleri för att bryta igenom våra mentala filter? Vidare: Vad är ok att göra med bilder där man hävdar att de är dokumentära?

Nu kommer givetvis en del mena att till exempel svartvitt automatiskt diskvalificeras eftersom mediet i sig är en abstraktion och andra kommer kanske att börja tjata om silver efex och konstgjorda korn. Jag kör själv både svartvitt och silver efex så låt oss åtminstone slippa debatten om konvertering. Däremot svartvitt vs färg kan vara intressant för frågan.

Här kommer några exempel för att åskådliggöra mina funderingar:

Den första är rakt ut från Lightroom, den andra är en smula retuscherad alltså manipulerad, den tredje är kraftigt tillskruvad (utan att vara manipulerad?) och den sista är som alla ser svartvit konverterad med silver efex preset tri-x lite neddragen kontrast och ljushet.

OmTag. Vikten av saklig journalistik och fotografins betydelse

Andreas Cevrenka hamnade i topp i årets rankning av ekonomijournalister, välförtjänt och kul tycker jag. För alla som är intresserade av samhällsfrågor och missat Cevrenka föreslår jag att man surfar in på SvD och söker på hans namn.

SvD står för den sakligaste och mest balanserade journalistiken i dag tycker jag, lustigt kanske man kan tycka eftersom mina sympatier knappast ligger åt det håll som SvD traditionellt representerar. Men jag tycker att de alltid varit noga med sakligheten även om jag inte alltid delat deras åsikter.

De har aldrig, till skillnad från många andra, ramlat ned i skvallerträsket som tidigare sköttes av Hänt i veckan och Svensk damtidning m. fl. Man har inte heller torgfört de nyliberala idéerna som DN gått ned sig i, DN har i ganska stora stycken på senare år fört fram en människosyn som jag har svårt att sympatisera med.

Som sagt jag gillar saklig journalistik vilket är en förutsättning för att man skall kunna bilda sig en egen uppfattning, och följaktligen en grundbult för hela det demokratiska samhället. Jag såg att politikerna i Grekland vill skrota det nuvarande public service bolaget, man säger sig vilja skapa ett nytt bolag i stället för det man har? Vilka orsakerna är kan man bara spekulera om, men om de styrande börjar ge sig på den oberoende granskningen är demokratin i fara. Jag hoppas verkligen att EU bevakar detta och ser till att de fria opinionsbildarna värnas oavsett vilka dessa är.

När det gäller det fotografiska har det inte hänt så mycket, som jag känner till? Egentligen tror jag att vi som vill värna den dokumentära fotografin är ur fas med tiden. Det var ganska länge sedan reportage och fördjupning flyttade till nya medier, framför allt TV, så egentligen är det nog ganska hopplöst att hoppas på någon ny renässans för fotografin.

Det som produceras kommer nog i ännu högre utsträckning att styras av vad som efterfrågas i framtiden? Om ingen vill betala så blir det inte heller speciellt mycket producerat, det krävs det ingen raketforskning för att räkna ut. Jag tror också att jag liksom många som är intresserade av detta missbedömer fotografins betydelse ganska grovt. Vi vill nog tillskriva den en betydligt större betydelse än vad den har.

Gemene man skiter ganska högaktningsfullt i om bilderna i våra dagstidningar till exempel är tagna av någon framstående fotograf med konstnärliga ambitioner eller om de är knäppta i steget av någon Svensson med iPhone? Som sagt för gemene man är nog bilden mest till för att bryta upp textmassan för bättre läsbarhet. Att försöka ta strid mot detta är nog milt uttryckt att slåss mot väderkvarnar.

Vad blir då kvar av fotografin? Tja, det blir väl vi som går runt och knäpper lite för skojs skull. De genomarbetade fotografiska samhällsreportagens tid är sedan länge förbi, sedan kan man tycka vad man vill om detta. 

OmTag. En runda på stan och lite signalspaning

I dag blev det en ordentlig promenad runt Söder igen. Det har varit lite lugnare ett tag då hunden tagit några dagar på sig att hämta sig efter maginfluensan hon åkte på. Hundar är som människor, det tar lite längre tid att repa sig när man blir äldre.

Det känns kul att trampa gatorna igen, även om dagens tur inte resulterade i några bilder direkt. Det var inte heller min avsikt med promenaden, om jag i första hand vill plåta så brukar jag söka mig mer in i smeten. Nu är jag väl inte heller någon inbiten gatufotograf längre, jag har alltid kamera med mig och så får det bli vad det blir. Som idag när det bara blev ett par semesterbilder, men de får duga som bloggbilder och dessutom gav de mig ju en anledning att  skriva den här bloggen.

Man måste hålla igång bloggandet i en frekvens som knappas manar till eftertanke och kvalitet om man inte helt skall försvinna, ett par timmar och man är bortspolad till historiens skräphög.

Intressant diskussion om de sociala medierna och hur de öppnar upp för möjligheten att kartlägga människors liv. Nu när det visar sig att USA bedrivit omfattande dataspioneri mot allmänheten via bland annat Google och Facebook vad det verkar kanske man borde tänka sig för en smula hur man delar med sig av information om sig själv och andra?

Nu är det knappast bara USA som ägnar sig åt detta i terrorbekämpningens namn, vi har vårt eget FRA till exempel. Men en intressant fråga är hur långt man kan gå i inskränkande av den personliga integriteten innan de som jagar terrorister själva utövar terror?

Själv tycker jag att det är konstigt att många verkar ha en närmast naiv tro på alla dessa molntjänster och annat som dyker upp. Många visar ju upp hela sina liv, inte bara vad de skriver och publicerar kan analyseras utan kanske allvarligare ändå är att hela vårt beteendemönster sätter sina digitala spår. Ganska nära Orwells 1984 kan jag tycka ibland.

Över till något kul, i helgen har Micke Berg vernissage för sin stora utställning: Se för livet på Västerbottens Museum. utställningen är ett resultat av det fina Sune Jonsson stipendiet 2013 som tilldelades Micke Berg. Jag hoppas att man lyckas få utställningen till Kulturhuset här i Stockholm och Norrköping skulle givetvis även visa den. Vi får se vad som händer framöver.

EDIT: Länk till intervju med Micke Berg i Västerbottens-Kuriren

OmTag. Pictoralism, fika och regnväder

Claes på fiket

I går var det fika med Claes, som vanligt avhandlades viktiga spörsmål. I dag var det regnskurar och gråväder, typisk sommar alltså. Jag gillar egentligen skitväder också, men det är lite bökigt när man måste ut med hunden. Jag får lära henne att gå på toaletten så vi slipper att gå ut.

Muffinkläder?

Annars har det stått ganska stilla på fotofronten för egen del, det kan vara skönt det med ibland. Fick mig en funderare hur det står till med den fotografiska allmänbildningen i går. På en facebook-grupp som jag är med i, black and white photography, var det en som lade upp en av fotohistoriens mest kända bilder Eugene W Smith´s A walk to the paradise garden. Genast dök det upp en massa tummar och berömmande kommentarer!?

Givetvis finns ingen här på fotosidan som inte skulle känna igen bilden, men som sagt de fotografiska historiekunskaperna verkar inte vara de bästa alla gånger. Jag har funderat över detta även när man ibland lyfter olika fotografer till skyarna som nyskapande och nytänkande för bilder som man ofta sett förlagorna till tidigare.

Speciellt när det gäller de pictoralistiska ansatserna som hade sin blomstringstid i slutet av 1800 talet fram till ca 1920. Pictoralismen  handlade om att man i hög utsträckning försökte efterlikna måleriet för att på så sätt få en konstnärlig tusch  över bilderna. Fotografiet sågs i sin egenskap av reproduktion av det fångade ljuset inte som konstnärligt i sin egen rätt.

Sommartider genom ett fönster

Sedan skapades en motrörelse mot detta där man lyfta fram fotografiets unika egenskap att just avbilda något med en detaljrikedom och autenticitet som överträffade måleriet. Det konstnärliga hamnade i stället i fotografens förmåga att se och fånga det denne såg på ett konstnärligt sätt. Senare kom den mer konceptuella inriktningen där man med kamerans hjälp försökte gestalta olika tillstånd, yttre eller inre. Mycket av denna strömning ser vi idag i till exempel Petersens med fleras bilder.

Nu har vi kommit till en punkt där man genom överdriven efterbehandling, hög/låg kontrast, överdrivna/desaturerade färger och så vidare är på väg tillbaks mot de pictoralistiska strömningarna. Dessutom har mer eller mindre kreativt skapande i datorn ytterligare knuffat på denna inriktning. Ganska mycket Hötorgskonst och sagan om ringen produceras i dag. Dessutom med verktyg och möjligheter som skulle gjort en Oscar Gustave Rejlander eller en Henry Peach Robinson gröna av avund. Allt går i cykler, och ganska lite är nytt.

OmTag. På sommaren skall man vara glad och gilla läget

Ja nu är sommaren här på allvar. På gården har det bedrivits födelsedagskalas sedan nio i morse. Det är barnfamiljer med småbarn så jag trodde att det var dagis som hade årsfest. Och som vanligt när det är många ungar var det en som kontinuerligt sprang runt och tjöt och grinade om vart annat.

Nu gillar jag barn och har full förståelse för att de måste få höras, men blir lite trött på föräldrar som inte agerar när ungar far runt och skriker som brandbilar hur länge som helst. Jag bor på nb med fönster mot gården så det har varit en ganska skrikig dag, milt sagt.

Sommar måste man ju gilla som svensk, men det är något konstigt med detta att alla helt plötsligt skall ockupera minsta område som påminner om natur och sätta igång att kasta kycklingar och vinpavor omkring sig. Framförallt detta att det tydligen skall vara så förtvivlat svårt att hålla rent och snyggt efter sig?

Om man orkar släpa ut mat och dricka i stora lass borde man väl även kunna sörja för att man lämnade platsen i samma skick som man fann den? Varför verkar så många idag tro att det är någon annans plikt att ta hand om deras skit efter dem? Jag skall ge mig ut någon morgon efter en helg med fint väder och dokumentera slagfältet här på gräsmattan vid Tanto. Svensken och detta med picknick verkar ha spårat ur ganska ordentligt, och vart kom detta att det samtidigt måste supas ifrån?

När jag var mindre och var ute med mina föräldrar och deras kompisar så söps det aldrig i buskarna på samma sätt. Busksupandet var något som främst förekom vid festplatser på landet de få gånger det var dans. Nu kan folk inte gå ut och äta en kyckling och lite potatissallad utan att öl och vinpavorna skall fram, och det handlar ofta inte om måttliga mängder direkt. Svensken håller på att supa ihjäl sig samtidigt propagerar politiker för längre öppettider, fler krogar och större tillgänglighet? Konstigt tycker jag. Och nej jag är ingen nykterist, men man behöver inte vara speciellt begåvad för att se konsekvenserna och åt vart det barkar.

I sydliga länder är det inte socialt acceptabelt att kröka så man inte vet vad man heter, här är det snarare eftersträvansvärt verkar det som? Tragiskt tycker jag, har folk så eländiga liv att de måste supa skallen i småbitar för att uppleva någon form av inre ro, eller vad?

Så där nu har jag fått gnälla lite, då känns det genast bättre.

Matchen igår? Ja den sa väl egentligen allt om hur bra våra Svenska hjältar egentligen är, inte så mycket att orda om. Men om man vill spela på samma sätt som de stora lagen krävs nog också att man har spelare som platsar i de stora lagen? Sådant brukar hänga ihop liksom.

Se där, ytterligare lite gnäll fanns det plats för ändå. :)